Ariel Sharons hot om att mörda president Yassir Arafat några dagar efter mordet på Hamas grundare och andliga ledare, shejk Ahmad Yassin, är delar av en allvarlig utveckling. Denna utveckling kan inte ses isolerat från Israels plan att dra sig ur och isolera de ockuperade områdena och USA:s och Israels ”Understanding Memo”.
Hoten från Sharon har inkluderat att slå till mot Ôpalestinska och icke-palestinska mänskliga måltavlorÔ i de arabiska grannländerna: bland annat Shejk Hasan Nasrallah, Hizbollahs ledare i Libanon. Sharon sade till dem: ”Jag ämnar inte låta någon av dem – han menade då Arafat och Nasrallah – känna sig säker, och jag skulle inte råda något försäkringsbolag att sälja livförsäkringar till någon av dem.”
Före Sharon har liknande hot uttalats av Israels försvarsminister Shaoul Mofaz och stabschef Moshe Ya«alon. Hoten klargör att Israel kommer att fortsätta med sina offensiva operationer till havs, på land och i luften mot Gaza.
Det är inom samma kontext som man skall läsa USA:s veto i FN:s säkerhetsråd mot den resolution som fördömde mordet på Shejk Yassin såsom ett ”försäkringsbrev” för den israeliska politiken. Israel skulle inte ha utfört denna mordoperation om de inte hade fått full täckning från den amerikanska administrationen, som därför ansåg det lämpligt att uttrycka irritation inför operationen för att rädda ansiktet på sina vänner, för att lugna ner känslorna och av mediahänsyn.
Israel har länge uttryckt att man skall likvidera Hamas ledarskap och andra palestinska ledare och gick till handling med sina hot vid de misslyckade mordförsöken i september i Gaza, då man fällde en 250 kilos bomb på den byggnad där, enligt Israel, Hamas ledare möttes.
Trots denna politik har från de arabiska länderna eller den internationelkla nivån inga motåtgärder för att bemöta hoten vidtagits. Inga steg har tagit för att förhindra denna politik. Regeringen Sharon förstod av frånvaron av seriösa och avgörande reaktioner från de arabiska länderna och andra internationella att de kunde göra allvar av sina hot utan att riskera efterverkningar. Till och med när de palestinska styrkorna samlades för samtal i Kairo under officiellt egyptiskt värdskap och när de uttryckte beredskap att respektera ömsesidigt eld upphör under internationell övervakning avvisade regeringen Sharon detta erbjudande. Vid detta ögonblick kunde det internationella samfundet ha satt press på Sharon för att anta det palestinska erbjudandet, men ingenting hände och det naturliga resultatet är att Sharons fortsatte med sin politik utan att frukta någonting. Därför kommer också den israeliska frontalattackpolitiken fortsätta och fortsätta baseras på den påstådda ursäkten att det inte finns någon palestinsk part att förhandla med, medan verkligheten i själva verket visar att ingen palestinsk part kan acceptera Sharons agenda.
Vi står därför inför flera farliga möjligheter. Den första faran ligger i faktumet att Sharons unilaterala avvecklingsplan, innebär evakuering av bosättningar i Gaza i utbyte mot en ersättning på Västbanken som skall garanteras av Washington och innebär att bygget av muren slutförs, att bosättningarar förstärks och att Jerusalem judaiseras. Den andra faran ligger i risken av en fullständig attack på Gazaremsan, såsom skett på Västbanken för två år sedan. För det tredje finns en risk för att mordoperationerna eskalerar och att nya påbud genomdrivs, för att skapa kaos och interna konflikter som kan leda till att den palestinska myndigheten upplöses. Vi behöver bemöta denna plan med ett snabbt palestinskt drag längs flera axlar. Den första handlar om drag från de arabiska länderna och den internationella nivån för att sätta press på den israeliska regeringen att stoppa mordoperationerna och förhindra en storskalig militär attack på Gazaremsan, för att få garantier för de palestinska ledarnas säkerhet, i första hand den folkvalde president Arafats säkerhet. Den andra axeln handlar om att internt stärka den nationella försoningen och återupprätta ordning och säkerhet för medborgarna eftersom detta är ett nationellt intresse och inte bara en säkerhetsuppgift. Den tredje axeln handlar om att förstärka den folkliga kampen och mobiliseringen av en arabisk och internationell kampanj mot muren eftersom den är det grundläggande instrumentet i Sharons plan.
