Första gången jag besökte ”andra sidan” Torneträsk evakuerades vi under vapenhot med försvarets helikoptrar. Det var en korrupt militär som försökte mörklägga hål i ozonlagret – till vilket pris som helst. Den korrumperade försvarspampen var skådespelaren Peter Haber och evakueringen var en del av tv-produktionen Zonen (1996). Lite överdrivet, men helikoptermanövern var realistisk såtillvida att det (förutom båt på sommaren eller snöskoter på vintern) är enda sättet att ta sig till andra sidan sjön. Väl på plats skiljer det sig inte särskilt mycket från det övriga stuglivet i Norrbotten. Med undantag för en enslig väg.

På 1950-talet påbörjades ett vägbygge med syfte att binda samman Kiruna och Norge. Man började med att lägga väg mellan fem byar mitt på sträckan. Sedan avbröts arbetet hastigt och nu ligger den ensamma vägstumpen på två mil utslängd i vildmarken. Livet i de isolerade byarna längs denna avhuggna sträcka är premissen för filmaren Johan Palmgrens dokumentär Vägen till ingenstans.

Där finns paret som njuter av stugliv, vägföreningens ordförande som gör sitt bästa för att lappa den slitna grusvägen, den unga kvinnan som stör sig på den dåliga mobiltäckningen och de äldre byborna. De som fortfarande minns ett liv som bofasta här på ”andra sidan”. Det blir ett antal separata trådar som sedan ska följas upp. En av dessa är att hockeyspelaren Börje Salmings farfar, Anders Nikolaus Salming, kom från byn Salmi som ligger längs vägen. Det antyds att det är hockeyproffsets hemtrakter. Men mig veterligen växte han upp på Matojärvigatan i Kiruna.

Dokumentären ställer också frågan om vad det skulle innebära att ansluta vägen till resten av världen. Visst vore det lättare om man slapp ta båten över sjön? Själv tvivlar jag på att viljan att ansluta sig till vägnätet är särskilt stor bland stugägarna. Det ensliga livet i obygden är inte bara exotiskt för människor söderut. Även för oss här uppe frodas en romantiserad bild av att vara avskuren från samhällets jäkt och stress.

Formen påminner om långkörare på kabel-tv, sådana program som skildrar det vilda livet i Alaska med ”bildmässig” natur och så får kamerorna rulla. Medan de amerikanska dokusåporna gärna skruvar upp dramatiken så är det lite mer lågmält på andra sidan Torneträsk. Inga plötsliga snöstormar eller hungriga grizzlybjörnar som promenerar in bland stugorna. I stället får vi se en tamren som går runt bland stugorna och ett äldre par som kivas när de lägger ett pussel.

Filmens styrka ligger i all den tid som regissören Johan Palmgren lagt ned i projektet. Att han under tre års tid tagit sig över den blåsiga sjön för att filma stugägarna är beundransvärt. Arbetet har lönat sig. Han lyckas fånga in de där fina vardagsögonblicken som uppstår mellan mor och son, man och hustru och mellan gamla vänner. Ögonblick som man bara kan fånga om man orkar vara den där flugan på väggen.

Inrikes/Kultur • 06 december, 2024

Kritik mot valet av Kiruna: ”Gardiner på ruttet hus”

Trots alla förändringar som sker i norra Sverige, och den påverkan som det kommer att få på resten av landet, så lever vi i norr fortfarande enligt många just ”ingenstans”. Oavsett om våra byar är anslutna till vägnätet eller ej. Och vad som finns på andra sidan av Torneträsk förblir subjektivt. Ni tittare söderut lär fascineras över det ljuva livet i vildmarken. Vi som bor här tycker det är roligt med igenkänningsfaktorn. Det är ju ändå våra bekanta som är med i tv. I slutändan får vi alla det vi kom för att se.

Alex Olofsson

Journalist och debattör, bosatt i Kiruna.

När USA:s president Joe Biden i slutet av november förra året, på Black Friday sågs komma ut ur en bokhandel med historikern Rashid Khalidis bok Hundraårskriget mot Palestina – som först kom ut 2020 – var det många som höjde på ögonbrynen. Var det ett tecken på att synen på Palestina kan vara på väg att förändras i USA? Khalidis svar på sådana förhoppningar var stramt: ”Det är fyra år för sent.” Palestinas öde är på många sätt redan beseglat, med USA:s goda minne. Nu har hans bok kommit i svensk översättning (Karnelval, 2024).

Som i alla konflikter har historien om den mellan Israel och Palestina skrivits av segrarna. I över hundra år har Israel och den sionistiska rörelsen kunnat utmåla sig som den svagare parten, trots att de från början har haft stöd av några av världens mäktigaste imperier, från det brittiska till det amerikanska. Det har gjort det möjligt för stora delar av västvärldens befolkning att se det som en jämn och ”komplicerad” konflikt (frågan om hur den ska lösas är komplicerad), trots att ena sidan har haft övertaget i över hundra år.

Resultatet är att den okunskap som präglar det allmänna medvetandet gör det möjligt att utmåla en palestinsk attack – hur förkastlig den än må vara – som en oförklarlig blixt från klar himmel, snarare än en förutsägbar reaktion på årtionden av allt hårdare förtryck.

Rashid Khalidis bok är på så vis ett undantag. Khalidi, som är pensionerad historieprofessor vid Columbiauniversitetet i New York och medlem av en av Palestinas mest framstående familjer, har skrivit en skildring av konflikten ur det perspektiv som ges minst uppmärksamhet: palestiniernas.

Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst.

Som bevis på att det inte fanns något oskyldigt i sionismens projekt att anlägga en stat på ett redan befolkat land, inleder han med att citera ett brev av sin förfader Yusuf Diya al-Din Pasha Khalidi, ledamot för Jerusalem i det ottomanska parlamentet, till sionismens grundare Theodor Herzl. När denne offentliggjorde sina planer på att kolonisera Palestina skrev Khalidi den äldre till Herzl och bad honom att tänka om. Herzls svar var enligt Rashid Khalidi ett typexempel på kolonial logik: han tonade ned den inhemska befolkningens krav och hävdade i stället att judisk kolonisering skulle främja alla invånare i området, oavsett religion och etnicitet.

Det som gör sionismen unik enligt Khalidi, är att den både är en bosättningskolonial ideologi och en nationell självständighetsrörelse, något som gör att båda sidor kan välja att se vad de vill när de betraktar Israel. Kritikerna ser bara det förra medan anhängarna bara ser det senare. Khalidi håller dock konsekvent båda i blicken.

Israels självbild som en isolerad, demokratisk oas i en fientlig, auktoritär öken motsägs av det faktum att landet alltid haft de mäktigaste av allierade. Med brittiska, franska och amerikanska arsenaler i ryggen har Israels historia präglats av vad Khalidi ser som en serie krigsförklaringar mot det palestinska folket.

Khalidi visar att om det är några som har varit isolerade under konfliktens historia så är det palestinierna. Deras enda beskyddare i form av arabstaterna och deras organisation PLO, var från början opålitliga då de alla hade egna agendor, och i vissa fall till och med drog nytta av ett splittrat och ockuperat Palestina. I dag är Israel inte omringat av fientliga arabstater som vill utrota dem, utan av en rad auktoritära USA-allierade regimer som främst vill sitta still i båten.

Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst. Men han har inte mycket mer till övers för det palestinska ledarskapet som han hävdar aldrig har förstått vikten av att påverka folkopinionen i länder som USA.

Den palestinska motståndsrörelsen har visserligen också frambringat klarsynta ledare och ideologer, men dessa har systematiskt mördats av Israel – såsom Ghassan Kanafani vars bil sprängdes av Mossad 1972. Vissa av dem insåg dock något annat som gör sionismen unik, nämligen förintelsen och antisemitismen. När den pakistanske tänkaren Eqbal Ahmad gjorde en lägesanalys för PLO 1982, påpekade han att väpnat motstånd mot ett folk som det israeliska bara kommer att stärka offermentaliteten och därmed dess mest extrema element: våld fungerar inte när man förtrycks av ett folk som självt utsatts för utrotning.

Kultur • 20 augusti, 2023

Israel-Palestina: Målet är att minnas gemensamt – för att kunna glömma

Trots det blev reaktionen på den framgångsrika och ickevåldsamma första intifadan vad Khalidi ser som en regression: splittring av det palestinska ledarskapet och grundandet av det våldsbejakande och antisemitiska Hamas. Efter ännu en blodig våldscykel är det kanske dags att Ahmads insikt görs igen. Problemet är att Israels ledarskikt och stora delar av befolkningen i dag är så radikaliserade att varken fredligt eller militant motstånd tycks göra någon skillnad. Efter att USA bidragit till det allt fler experter nu kallar folkmord på palestinierna är det svårt att se en återgång till Ahmads linje. Även om opinionen skulle vända i väst, vilket den håller på att göra bland unga i USA, är risken därför stor att Khalidis svar till Biden även gäller för konflikten i stort: ”Det är fyra år för sent.”

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Vi visste redan att utsikterna för ytterligare en film inte var goda. David Lynch var 78 år gammal och den rökning han alltid njutit så mycket av hade gjort honom så sjuk att han inte kunde lämna sitt hem.

Ändå verkar det på något sätt osannolikt att han nu faktiskt har dött. En förvuxen pojke med rufsigt hår som aldrig riktigt verkade bli gammal.

Och naturligtvis höll han humöret uppe i det längsta. Så sent som i augusti hävdade Lynch att han aldrig skulle gå i pension. Sådan var han – en ständig optimist. Men en optimist som med sin konst närmast konstant rörde sig i mörkret. Någonstans i denna motsägelse uppstod en alldeles egenartad konstnärlig uttrycksförmåga, och en överflödande kreativitet som gestaltade sig inte bara i film, utan också i musik och måleri.

I biografin Drömvärldar berättar Lynch om hur han som pojke cyklade runt i småstaden Boise och såg hur det lyste hemtrevligt i vissa fönster, medan andra befann sig i olika stadier av mörker. ”Från de husen fick jag en känsla av att saker pågick som inte var trevliga. Jag grubblade inte över det, men jag visste att det pågick saker bakom dörrarna och fönstren.”

Nej, David som var en glad helyllepojke i femtiotalets USA grubblade inte. Men i sina filmer är det just de dörrarna och fönstren som han öppnar och tittar in genom. Där finns Frank och Dorothy i Blue velvet, Bob i Twin Peaks, the Mystery Man i Lost highway, the Lost Girl i Inland empire. Skrämmande, lidande figurer, ofta i bjärt kontrast med en vykortslik idyll med hygglig men naiv befolkning.

Det lär ha varit en trend i London under åren efter att debutfilmen Eraserhead kommit ut (1977) att se den under en syratripp.

”Varför finns det så mycket lidande i världen?” utbrister Laura Derns rollfigur Sandy i Blue Velvet. Lynch var nu inte den politiska konstnär som försökte förklara sociala problem, men ändå kunde han ibland med sina mardrömslika gestaltningar belysa dem ganska precist. Det är ingen tillfällighet att hans allra mest skrämmande figur, en gestalt alltför hemsk för att få framträda tydligt, befinner sig i Mulholland Drive bland soporna på baksidan av en diner i Hollywood, som en hemlös och bortkastad person – helt enkelt ett förkroppsligande av total fattigdom.

Det lär ha varit en trend i London under åren efter att debutfilmen Eraserhead kommit ut (1977) att se den under en syratripp. Jag har alltid tyckt att det verkar vara en sällsynt dålig idé. Eraserhead är en abstrakt film med hög ångestnivå. Lynchs karriär innehåller mer förhållandevis konventionella filmer, som Elefantmannen eller The Straight story men mot slutet kom han tillbaka till den totala ångesten med Mulholland Drive och det abstrakta med Inland empire. Den sistnämnda filmen från 2006 kan karakteriseras som en tre timmar lång surrealistisk skräckfilm som gjordes med handhållen digital kamera, ett briljant långfinger till allt vad lyxproduktion och manusregler heter.

Men allt dess mörker och kaos kommer, om man ska tro vad Lynch själv hävdat, ur ett avklarnat sinne som hållit sig sunt med hjälp av transcendental meditation, något han under närmast hela sitt vuxna liv sysslat med. Återigen framträder en stark kontrast mellan något rofyllt och positivt och det mörker som ändå emanerar ur det. 

Vid sidan av det konstnärliga arbetet finns David Lynch Foundation, en stiftelse som ägnar sig åt transcendental meditation. Året efter Inland empire åkte regissören till Tyskland med sin guru med planer på att upprätta ett TM-universitet i Berlin. Lynch höll ett föredrag inför tyska ungdomar om hur han ville skapa ett nytt och starkt Tyskland – gurun uttryckte det som ett unbesiegbares Deutschland, ett ”oövervinnerligt Tyskland”, och den vid denna historiska tidpunkt självklart antifascistiska publiken som kände vibbar från Tredje riket gick i taket.

Men Lynch lät sig inte avskräckas utan avslutade med ett hurtigt ”Låt oss djärvt marschera mot en glänsande, ljus framtid!” Det är förstås otroligt komiskt. Men att David Lynch trodde på meditation som ett sätt att förändra samhället till det bättre avslöjar ju en nästan oförlåtlig politisk naivitet. Att han samtidigt var en av historiens mest briljanta filmregissörer och en fantastisk konstnär, ligger väl i motsägelsefullhetens natur. Eller så är naiviteten det bjärt kolorerade vykortsvansinne som bara är genialitetens nödvändiga baksida.

Charlotte Wiberg

Charlotte Wiberg är journalist och kritiker.