Så fick de rödgröna sin egen uppfattning om Sveriges krigföring i Afghanistan. Inte en dag för tidigt. Men varför har Mona Sahlin och Urban Ahlin så länge klängt sig fast vid regeringens krigspolitik? De måste ju ha förstått att en kompromiss var helt nödvändig. Att den nya linjen heller inte satt sig ännu visade Jan Eliasson när han debatterade utrikespolitik med Carl Bildt i SVT:s Agenda. Det var ett mycket halvhjärtat försvar för den nya politiken och det är inte svårt att se varför. Han tror inte på den själv.
Det är obegripligt att inte Socialdemokratin kunnat hitta utrikespolitiska förespråkare som inte så hårt har bundit sig för kriget i Afghanistan. Det finns ju många kritiker i partiet. Där måste det bli ändring efter en eventuell rödgrön valseger. Den nye försvarsministern måste tro på den överenskomna politiken.
Men nu ska alltså denna försiktiga politik bevisa att de rödgröna leds av ”extremisten” Lars Ohly. Listan av länder som beslutat sig för eller redan har lämnat Afghanistan börjar bli ganska lång nu. Vill Carl Bildt kanske informera Nederländerna, Kanada och Polen att de leds av extremister? Och att USA ska sluta diskutera datum för tillbakadragande då det endast spelar talibanerna i händerna? Sanningen är ju att Sverige med nuvarande politik riskerar bli ensamt kvar.
När nyheten om de rödgrönas uppgörelse kom påskinades det i en TT-artikel att också Svenska Afghanistankommittén (SAK) skulle vara kritiskt. Det är en sanning med modifikation. Sant är att ordföranden Anne Wilkens uttalat att trupperna borde vara kvar för att förhindra att talibanerna tar makten och att fokus borde ligga på de mänskliga rättigheterna. Till TV4 säger hon till exempel att ”det är viktigt att det finns ett hållbart styre på plats innan trupperna lämnar landet” och att hon inte tror att dagens afghanska regering kan klara av att upprätthålla de mänskliga rättigheterna.
– President Karzais legitimitet är väldigt urgröpt och hans ställning i landet är svag, säger hon till TV4.
Utländsk trupp ska alltså stå för demokratin i landet, ensamma får man då anta.
Det stämmer väl överens med vad med vad hon sade i debatt med Pierre Schori och Stefan Lindgren i Almedalen. Där underströk hon dock också att oavsett vad hon tyckte var det ett faktum att de flesta länderna riktar in sig på ett återtåg, något som Carl Bildt häftigt förnekade i debatt med Lars Ohly i Aktuellt i fredags.
Organisationens generalsekreterare, och blivande ambassadör i landet, har varit mycket kritisk till krigföringen, dock utan att kräva tillbakadragande av trupp. Han vill, precis som de rödgröna, se mer inriktning på bistånd och återuppbyggnad än på ”det militära”. Trupperna bör alltså vara kvar, fast med en annan agenda. Frågan om det verkar realistiskt att han ska kunna övertyga Natogeneralerna om den saken har han hittills inte fått.
Som organisation har SAK nyligen tagit ställning och det kan nte uppfattas som ett stöd till regeringen. I ett officiellt uttalande från den 30 augusti sägs att ”SAK förhåller sig neutralt till om svensk trupp ska delta i fredsfrämjande uppgifter i Afghanistan. Samtidigt är dagens militära dominans i det internationella samfundets stöd till Afghanistans återuppbyggnad ett stort problem.”
Frågan om säkerheten för biståndsarbetare har också varit en angreppspunkt i debatten. Många hävdar att det behövs trupp i landet för att försvara dessa.
Det kan vara sant men om de svenska trupperna dras tillbaka finns det ingenting som säger att inte Sverige kan gå med på att skicka FN-trupp till landet. Blåbaskrar istället för Natokrigare. Men naturligtvis bara om en självständig afghansk regering vill det. Afghanerna måste ha sista ordet i frågan, det är deras land.