Ledare 26 februari, 2004

Ett stilla jordskred

Efter folkomröstningen om EMU fick vi uppleva en period av självkritik från de etablerade medierna. ”Vi underskattade nej-sidan”, skrev en del. Andra insåg den 15 september att opinionsmätningarna som i närmare ett års tid talat för en nej-seger faktiskt talat sanning. Men under hela denna tid var den dominerande frågan från tidningarna istället när det skulle vända eftersom man utgick ifrån att det skulle bli ett ja. I efterhand förstod många att deras tolkningar varit mer än politiskt färgade – de var enögda, yrkesmässigt undermåliga.

Det finns skäl att tro att många journalister kommer inse vilken politisk roll de har spelat också i bevakningen av vänsterpartiets kongress. Det kommer vi nog inte att få veta offentligt i detta fall, men kanske kommer det andra ögat att öppnas långsamt.

I flera års tid har nu en bild dominerat bevakningen av vänsterpartiet. Ingredienserna är följande:
1. Striden inom vänsterpartiet står mellan förnyare/pragmatiker och traditionalister/kommunister.
2. Om de förra vinner kommer det att leda till ett framgångsrikt parti som kan spela en roll i svensk politik. Om de senare vinner blir detta parti ett obskyrt museiföremål eftersom traditionalisterna/kommunisterna är extrema och verklighetsfrämmande, sådana som till exempel besvikna socialdemokrater aldrig kommer att lyssna på.
3. Eftersom traditionalisterna/
kommunisterna är ett fåtal innebär ett brett parti att deras inflytande av demokratiska skäl måste minimeras. Det innebär också att en partistyrelse utan många förnyare/pragmatiker är sektliknande och icke-representativ.
Emellertid får man se till några enkla fakta. En mycket tydlig tendens på denna kongress var att den högljudda grupp kring Väg val vänster som blåst till strid mot ”teskommunism” var väl definierad och mycket liten, 30 ombud av 225. De så kallade kommunisterna däremot var enligt en undersökning gjord av SVT för en vecka sedan 30 procent av ombuden. Det är alltså både fel att beskriva konflikten som stående mellan en minoritet av kommunister och andra.

Det var en majoritet, för övrigt oense i en hel del viktiga frågor, som röstade på ett högst ordinärt vänsterpartiprogram mot en sammansvetsad minoritets vilja.
Inte heller valproceduren kunde återrapporteras så som uttryck för en majoritetsvilja. I ett av nyhetsprogrammen var fyra av fem intervjuade från de 13,3 procent som röstade för Alice Åström.

Göran Erikssons analys i DN 22/2 kanske är ett annat tydligt exempel. ”När traditionalisternas segrar var på väg att övergå i ren plundring, tvingades förnyarna vädja från kongressens talarstol om ödmjukhet och besinning. Resultatet blev några tröstposter som ersättare i partistyrelsen.”
Och visst, man kanske inte skall begära att landets största dagstidning skall få siffrorna rätt, eftersom ingen annan hade lust att rapportera att anhängarna till uppropet Väg Val Vänsters andel i valberedning (18 procent), partistyrelse (15 procent) och programkommission (22 procent) sammanlagt var överrepresenterade i förhållande till deras röstetal på kongressen i övrigt.

Detta är förstås inget nytt mönster. Den som följt striderna om EU-linjen i socialdemokraterna eller i miljöpartiet vet att åsikter som ligger nära medelvägen i svensk politik anses realistiska och den i längden enda möjliga. Avvikelser kommer att förlora, om inte nu, så senare. På miljöpartiets senaste kongress visade etablerade medier en bild av ett parti som höll på att bli EU-vänligt. Och när EU-vännerna förlorat med röstsiffrorna 20-80, påpekades att det var fler röster än på förra kongressen då dessa var tre (3) av 100. Det konstaterades då att de flesta övriga miljöpartierna i EU gillar EU och att det svenska miljöpartiets ställning därför ändå befanns i minoritet.

Den sista bilden av extremism och världsfrånvändhet är förstås viktig att upprätthålla från Sveavägen 68. Men det kanske inte skulle behöva betyda att Sveriges mediekår skall begå tjänstefel i sin bevakning. De så kallade traditionalistiska uppfattningarna – att välfärden skall försvaras, att kapitalet skall tryckas tillbaka, att EU-federalismen bör bekämpas, de är desamma som bland socialdemokratins gräsrötter.

Att vänsterpartiets kanslihushöger har mer gemensamt med Göran Persson än med de socialdemokratiska gräsrötterna är en upptäckt som ligger i framtiden för landets politiska journalister.

Detta skulle journalisterna kunnat upptäcka om de noterat det faktum att vänsterpartiet när det gått åt vänster – efter utveckling mot ”traditionalistiska”/”extrema” ställningstaganden på kongressen i Växjö 2000, Makt och Ägande-konferensen och Lars Ohlys ”ja” till partiledarposten – gått upp, inte ned i opinionsmätningarna.

Nu har vänsterpartiet fått ännu en skicklig partiledare, ett tydligt vänsterprogram och en vägvinnande EU-strategi. Denna stilla jordbävning kan komma att ändra svensk politik. Och, troligen strax efter det, de politiska analytikernas idé om verkligheten.

Utrikes 17 februari, 2025

Norges röda vänster vägrar vara en dörrmatta

Marie Sneve Rasmussen är partiledare för Rødt sedan 2023. Foto: Hanna Johre/NTB/TT.

Norges statsminister Jonas Gahr Støre öppnar för samarbete med vänsterpartiet Rødt men vill att Arbeiderpartiet styr ensamt. ”En form av samarbete ska vi alltid kunna få till”, säger han.

– Arbeiderpartiet är öppet, sökande och lyssnande, säger Norges statsminister Jonas Gahr Støre.

I en ny intervju med tidningen Klassekampen säger Støre, som också är ordförande för Arbeiderpartiet, att han öppnar för samarbete med vänsterpartiet Rødt efter höstens val.

Partiets ledare Marie Sneve Martinussen säger att hon välkomnar öppningen, men att partiet inte kommer att vara någon dörrmatta.

– Vi vill använda rösterna i valet till att leverera konkreta resultat för arbetare, och därför är vi redo att samarbeta, säger hon till Flamman.

Vi kan inte avvisa att sitta i regering i framtiden, men för att göra det kräver vi systemförändringar.

– Det handlar dels om vardagspolitik som gratis tandvård, men också systemförändringar som flyttar makt från odemokratiska eliter.

Beskedet kommer strax efter att Senterpartiet hoppat av landets regering. Støre säger att han helst vill bilda en egen majoritetsregering, men också är öppen för att fortsätta regera ensam och samarbeta med andra rödgröna partier.

Ett samarbete med Rødt skulle vara historiskt för Arbeiderpartiet, som tidigare sett partiet som allt för radikalt i fråga om allt från fördelningspolitik till Nato.

– Vi ser det inte som naturligt att sitta i regering tillsammans, men jag ska inte föregripa vilken relation vi får till de olika partierna vid en rödgrön majoritet efter valet, säger Støre till Klassekampen, och tillägger:

– En form av samarbete ska vi alltid kunna få till.

Inte heller Marie Sneve Martinussen är i dagsläget intresserad av ministerposter för henne eller partikollegorna, med hänvisning till den ”maktstrategi” som partiet tagit fram.

Vi ser det inte som naturligt att sitta i samma regering, men samarbete är möjligt.

– Där ser vi att vi inte kan avvisa att sitta i regering i framtiden, men för att kunna göra det kräver vi systemförändringar. 

Hon säger att partiet i dagsläget ser det som mer passande med ett samarbetsavtal, med inspiration från det avtal det danska systerpartiet Enhedslisten haft med Mette Frederiksens regering. Innehållet i ett sådant avtal menar hon kommer att sammanställas efter partiets landsmöte som är planerat till månadsskiftet.

Rødt är ett av Nordens yngsta vänsterpartier, och bildades 2007 som en sammanslagning av maoistiska AKP med Röd valallians, som innefattade flera kommunistiska partier. 

Under Bjørnar Moxnes ledarskap tog sig partiet in i Stortinget 2017 och mångdubblade sina platser fyra år senare. Partiet konkurrerar om vänsterrösterna med Socialistisk vänster, som tidigare haft ministerposter i en rödgrön koalition med Arbeiderpartiet.

Läs mer

Inför årets val har partiet pendlat upp och ned i mätningarna. Hon jämför den nuvarande perioden efter regeringssamarbetet kollaps som en sorts politisk silly season. Planen framåt är däremot tydlig.

– Vi planerar att bli så stora och starka att vi kan ha en avgörande röst för norsk politik, säger Marie Sneve Martinussen.

– Det ska inte vara möjligt att kringgå oss.

Kommentar/Utrikes 17 februari, 2025

Den 1 februari började serbiska studenter marschera till fots från Belgrad mot staden Kragujevac, i protest mot regeringens hantering av den olycka som dödade 15 personer i Novi Sad i november. Den 12 februari nådde demonstranterna fram till byn Orasac, där de välkomnades av invånarna. Foto: Marko Djurica/Reuters/TT.

Serbiens massiva studentprotester är tydligt ”opolitiska”, eftersom målet är att förändra politiken från grunden. Unga serber förstår att varken rättvisa eller demokrati är möjliga förrän brädet har rensats.

Något viktigt händer i Kina, som borde oroa landets politiska ledarskap. Allt fler unga kineser uppvisar passiv resignation, vilket fångas i modeuttrycket bai lan (”låt det ruttna”). Fött ur ekonomisk desillusion och frustration över kvävande normer, avvisar bai lan ekorrhjulet och uppmuntrar till att göra minsta möjliga på jobbet. Välmående går före karriären.

Samma tendens återspeglas i ett annat modeord: tang ping (”ligga platt”), en slangterm som betecknar resignation inför samhällets obevekliga konkurrens. Båda termerna signalerar ett avståndstagande från kraven på överprestation och socialt engagemang, som ett meningslöst spel med allt mindre utdelning.

I juli förra året rapporterade CNN att många kinesiska arbetare bytte ut prestigefulla kontorsjobb mot flexiblare arbetarjobb. En 27-åring från Wuhan förklarade:

– Jag gillar att städa. När levnadsstandarden förbättras i hela landet ökar också efterfrågan på hushållstjänster. Förändringen gör att jag inte längre känner mig yr i huvudet. Jag känner mindre mental press, och är full av energi varje dag.

Sådana attityder presenteras som opolitiska, eftersom de avvisar både våldsamt motstånd mot makten och all dialog med makthavarna. Men är detta verkligen de enda alternativen för de alienerade?

De massprotester som pågår i Serbien antyder andra möjligheter. Demonstranterna erkänner inte bara att något är ruttet i Serbien, utan insisterar också på att inte låta förruttnelsen fortsätta.

Protesterna började i november i landets näst största stad Novi Sad, efter att ett tak kollapsat och dödat 15 personer samt skadat två svårt vid en nyligen renoverad järnvägsstation. Demonstrationerna har sedan dess spridit sig till 200 serbiska städer och småorter, samlat hundratusentals människor och blivit den största studentledda rörelsen i Europa sedan 1968.

Det är uppenbart att takraset bara var gnistan som tände en redan laddad missnöjesbomb. Demonstranterna oroar sig för flera frågor, som utbredd korruption, de ekologiska riskerna med regeringens planerade satsning på litiumutvinning, till den allmänna arrogans som Serbiens president Aleksandar Vučić visar mot folket. Vad regeringen framställer som en plan för att få tillgång till globala marknader, ser unga serber som en förevändning för att dölja korruption, sälja ut nationella resurser till utländska investerare under tvivelaktiga former, och gradvis eliminera oppositionella medier.

Men vad gör demonstrationerna unika? Ungdomarnas mantra är: ”Vi har inga politiska krav och håller oss på avstånd från oppositionspartier. Vi kräver bara att de serbiska institutionerna ska arbeta i medborgarnas intresse.” För detta ändamål insisterar de, nischat men bestämt, på transparens kring renoveringen av Novi Sads järnvägsstation, tillgång till alla dokument om olyckan, avskrivning av anklagelser mot dem som greps under den första anti-regeringsprotesten i november, samt rättsliga åtgärder mot dem som attackerade studentdemonstranter i Belgrad.

Demonstranterna vill alltså bryta med den politiska kultur som hjälpt det styrande partiet att hålla staten som gisslan genom att kontrollera alla institutioner. För sin del har Vučićs regering reagerat både med våld och med en taktik som i boxning kallas clinch – när en boxare håller fast sin motståndare för att förhindra fria slag.

Ju mer panikslagen Vučić blir, desto mer desperat blir han att försöka sluta ett avtal med demonstranterna. Men demonstranterna vägrar dialog. De har specificerat sina krav och insisterar på dem utan kompromisser.

Demonstranterna erkänner inte bara att något är ruttet i Serbien, utan insisterar också på att inte låta förruttnelsen fortsätta.

Traditionellt bygger massprotester åtminstone implicit på hot om våld, kombinerat med en öppenhet för förhandlingar. Här ser vi dock motsatsen: Serbiens demonstranter hotar inte med våld, men de har också avvisat dialog. Denna enkelhet skapar förvirring, liksom den skenbara avsaknaden av tydliga ledare. I denna snäva mening har protesterna vissa likheter med bai lan.

Förr eller senare måste organiserad politik komma in i bilden. Men för tillfället skapar demonstranternas ”opolitiska” hållning förutsättningar för en ny politik, snarare än en upprepning av det bekanta spelet. För att upprätta lagen måste brädet rensas.

Detta är skäl nog för resten av världen att ovillkorligt stödja protesterna. De bevisar att en rättfram uppmaning till lag och ordning kan vara mer omstörtande än anarkistiskt våld. Serberna vill ha rättsstatliga principer utan de oskrivna regler som möjliggör korruption och auktoritärt styre.

Demonstranterna är långt ifrån den gamla anarkistiska vänstern som dominerade demonstrationerna 1968 i Paris och andra delar av västvärlden. Efter att ha blockerat en bro över Donau i Novi Sad i 24 timmar, beslutade de unga demonstranterna att förlänga sin manifestation med ytterligare tre timmar – för att städa upp området. Kan man föreställa sig de stenkastande parisarna 1968 göra detsamma?

Medan vissa kanske ser de serbiska demonstranternas politiskt motiverade opolitiska hållning som hycklande, är det snarare ett tecken på deras radikalism. De vägrar att bedriva politik enligt de existerande och mestadels oskrivna reglerna. I stället vill de ha en förändring i hur landets institutioner fungerar.

Den största hycklaren i denna berättelse är dock Europeiska unionen, som avstår från att sätta press på Vučić av rädsla för att han ska driva Serbien närmare Ryssland. Medan EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har uttryckt stöd för det georgiska folket som ”kämpar för demokratin”, har hon varit märkligt tyst om upproret i Serbien – ett land som officiellt har varit kandidat för EU-medlemskap sedan 2012. EU låter Vučić få igenom sin vilja, eftersom han lovat stabilitet och export av litium, en nyckelkomponent för elfordon.

Läs mer

EU:s tystnad, trots anklagelser om valfusk, har gång på gång lämnat det serbiska civilsamhället i kylan. Är det då förvånande att så få EU-flaggor syns bland demonstranterna? Idén om en ”färgrevolution” likt den i Ukraina för 20 år sedan har förlorat sin dragningskraft. EU har nått ännu en politisk bottennivå.

Först publicerad den 13 februari i Project Syndicate. Översättning av Leonidas Aretakis.

Rörelsen 15 februari, 2025

Ska brist eller överflöd vägleda miljörörelsen?

LKAB:s vd och koncernchef Jan Moström och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) under pressträff i Kiruna, efter rekordfyndet av sällsynta jordartsmetaller. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till rorelsen@flamman.se.

Under de senaste åren har konflikten varit intensiv mellan en traditionell miljörörelse fokuserad på ekologiska begränsningar och en ekomodern rörelse som i varierande politisk färg betonat sociala aspekter av miljöpolitiken. Förslag om ”halvjordssocialism” med betoning på ett liv i materiell enkelhet har stått mot krav på en aktiv klassbaserad miljöpolitik med fokus på materiell förbättring. (Boken Halvjordssocialism av Drew Pendergrass och Troy Vettese släpptes precis på Verbal förlag.) I ett försök att mobilisera den senare tanken, om än med oklar politisk hemvist, har det i amerikansk debatt börjat förekomma mobilisering för en ”överflödsrörelse” (abundance movement).

Tankar om jorden som en källa till materiellt överflöd är intimt sammankopplat med den moderna upplysningstanken. Som historikerna Fredrik Albritton Jonsson och Carl Wennerlind skriver om i sin bok Scarcity växer tankarna om överflöd fram ur en idé om att nytta uppkommer i bearbetningen av material snarare än genom överflöd av materialen i sig. Det var genom driftiga individer och staters kraft som överflöd kunde skapas. Besläktade argument dyker också upp i början av 1970-talet när SAF och industriförbundet försökte möta tidens tillväxtkritiska strömningar.

I ett utbildningsmaterial riktat till skolan från 1973 lånade man av tidens radikala språk och proklamerade att ”människorna”, med Karl Marx ord, ”skapar själva sin historia”. Det lämpligt förkortade Marx-citatet skulle visa att det inte existerade begränsningar så länge ungdomen hade framtidstro.

Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.

Under senare år har dessa tankar fått ny fart. En röst som tidigt lyfte överflödsagendan var skribenten Derek Thompson. Han menade redan 2022 att USA levde under brist och att nya koalitioner och en politisk mobilisering krävdes. I oktober 2024 hölls den första överflödskonferensen i Washington där en av huvudtalarna, tillika medförfattare till det ekomoderna manifestet, Ted Nordhaus proklamerade att den traditionella miljörörelsen var antitetisk till deras projekt. I stället för regleringar och förbud grundade i ekologisk kunskap borde rörelsen fokusera på att snabbt och storskaligt bygga ut ny miljövänlig energiteknik. Bland tilltänkta allierade finns i princip alla från libertarianer till vänstern. Alla utom just miljörörelsen.

Överflödsagendan har växt fram i ljuset av de senaste årens miljöpolitik och reaktionerna mot den. Miljöpolitiken karaktäriseras av dess kritiker som ett intresse för en välutbildad medelklass med bristande förståelse för de ekonomiska och praktiska bekymmer som människor kämpar med. Överflödet kan i ljuset av detta också ses som en önskan att erbjuda missnöjda amerikaner något annat än ressentiment.

Läs mer

Men vad är det rörelsen vill? Först och främst bygger den på en idé om att det krävs massiva investeringar för att bygga en värld med minskade utsläpp. Framför allt handlar det om att öka mängden förnybar energi inklusive kärnkraft. För att detta ska vara möjligt gör man gemensam sak med den så kallade Yimbyrörelsen, som vill se mer bebyggelse. Det ska helt enkelt bli enklare och gå snabbare att bygga mer. Som väntat finner dessa tankar gillande hos libertarianer och konservativa – inte minst eftersom de rymmer möjligheten att begränsa demokratiskt inflytande i exempelvis byggprocesser. Samma tankar överförs också till energiområdet där man menar att existerande miljöregelverk för etablering och utbyggnad av energi begränsar omställningen.

Frågan är vart dessa försök till alliansbyggande kommer leda? Viljan att kombinera en expansiv industripolitik med avreglering och minskat demokratiskt inflytande ställer självklart frågan, överflöd för vem? Överflödsagendan fokuserar tydligt på att producera mer med den implicita tanken att mer av detta överflöd kommer att finna vägen fram till det stora flertalet. Företrädarna för agendan har generellt sett väldigt lite att säga om fördelning. Behovet av en aktiv industripolitik lyfts allt oftare av vänsterns organisationer även i Sverige, som i olika grad knyter an till överflödsagendan. Samtidigt har andra idéer från överflödsagendan mobiliserats av högern, exempelvis i förslagen att öppna upp för intensifierad gruvbrytning och kringgå överklagande-processer. Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.

Inrikes 14 februari, 2025

Bingo Rimér: ”Jag är också en slav”

Foto: Jacob Lundberg.

När Bingo Rimér kom ut som vänster trodde många knappt sina ögon. Flamman besöker studion på Södermalm för att förstå varför Sveriges mest kända flickfotograf vände kapitalismen ryggen.

På vägen till Bingo Rimérs fotostudio försöker jag frammana en bild av lokalen. Något vitmålat, högt upp med bra ljus – är det inte så man får bra foton? – och förstås bilder på lättklädda damer.

Jag behöver inte tveka om vilken dörr som är rätt. Ett enormt fotografi av flickfotografens ansikte pryder väggen ovanför. På ett fönster sitter ett klistermärke med en krallig siluett och texten ”Bingos gym”.

– Stig på, säger Bingo.

Jag kliver ned i en svartmålad källarlokal på östra Södermalm. Här har den tidigare Slitzfotografen haft sin studio sedan slutet av 90-talet. En avskild del av innerstan, inte långt från Flammans redaktion, där det fortfarande saknas tunnelbana.

– Området har förändrats. Det brukade vara konstnärer och artister här, speciella människor. Jag bodde i ett kollektiv på Duvnäsgatan med två andra killar. I dag köper folk ett helt livsstilskit, ett starter pack.

Medan åren gått har lokalen förvandlats till något som inte riktigt går att beskriva med ett ord. Möjligtvis anarki

Det finns en stor soffgrupp, ett kök med kylskåp och köksö, men också ett gym med allt från skivstång till ringar. I hörnet står en vespa, och mittemot ett flipperspel med Playboytema.

(mer …)
Kultur 14 februari, 2025

Särskilda, fascistiska, dagar

Möte mellan en hemmafru (Sophia Loren) och en homosexuell radioreporter (Marcello Mastroianni) i skuggan av Hitler och Mussolini. Filmen finns på SVT Play till den 23 februari. Foto: Canafox.

Sophia Loren gick aldrig med i paraden. Ann Ighe återupptäcker Ettore Scolas snart halvsekelgamla film som vibrerar av tidsångest och grupptryckets kvävande kraft.

Man omvärderar mycket i sitt liv. Men jag tillhör dem som håller fast vid en hel del. Som att jag i större delen av mitt vuxna liv har påstått att Ettore Scolas En alldeles särskild dag, från 1977, tillhör världens bästa filmer. Jag såg om den häromdagen, och fann inget skäl att ändra mig.

Filmen börjar med ett långt, dokumentärt journalfilmsklipp från den 8 maj 1938. Sju hela minuter som följer Adolf Hitlers tågfärd från Tyskland till Italien och Rom. Vi möter det jublande mottagandet från både de fascistiska massornas sida och från självaste Mussolini och kung Viktor Emanuel III. Stöveltrampet under paraderna är taktfast och inte det minsta metaforiskt. Scola börjar så, han samplar historien direkt. Och låter den sedan, via ett ständigt ljudspår från italiensk radio, stanna med oss. Resten av filmen utspelar sig nämligen i ett hyreshus, i en blek mellankrigstida färgskala med skarpa svarta detaljer. I bakgrunden hörs rapporteringen från det fascistiska stormötet på Roms gator, samtidigt som bilden och dialogen berättar ett annat drama.

Spänningen mellan kammarspelet och världspolitiken är storartat, men förutsätter samtidigt att vi alla vet hur det gick sedan.

Vad var det som fångade mig den där första gången jag såg filmen? Sophia Loren såklart. Hennes Antonietta är den första i familjen som stiger upp, och i en enda svepande morgonrutin får upp sina barn och sin man ur sängarna och i kläderna. Det är ingen dans, om jag nu får det att låta så, det är arbete. Hela familjen ska ut och se på paraderna, när Hitler besöker Mussolini i Rom. Hela kvarteret ska dit, alla familjer ställer upp sig, gör sig i ordning, marscherar glatt och stolt iväg i sina fascistiska uniformer eller sina söndagskläder. Alla går för att möta denna alldeles särskilda dag på gatorna. Alla utom en portvakterska, vår lätt luggslitna hemmafru i Sophia Lorens ovanligt nedtonade gestalt, och en homosexuell radiopratare, spelad av Marcello Mastroianni, som vet att den fascistiska regim som har deporterat hans älskade också har honom i sikte.

Den lilla trion får sedan spela ut hela dramat av fascismens kontrollapparat, krav på medborgarnas ”vandel” och angiveriets mekanismer. Samt någon sorts sanning om att människor kan mötas och betyda något för varandra. Spänningen mellan kammarspelet och världspolitiken är storartat, men förutsätter samtidigt att vi alla vet hur det gick sedan. Jag antar att Scola redan då tyckte att det var intressant att låta en 15-årig Alessandra Mussolini – barnbarn till Benito Mussolini, syskonbarn till Sophia Loren – vara med i rollistan. Men han visste inte vad vi vet nu, att hon sedan blev politiker för MSI – arvtagaren till Mussolinis parti – i Italien och Europaparlamentet.

Det är inte bara att filmen är rasande snyggt gjord, eller att Loren och Mastroiannis valhänta möte är så välspelat och dramatiskt fulländat. Allt det var gripande redan när filmen var ny. Det är också att jag i min egen vardag i dag anar ett förfärligt fascistiskt soundtrack i bakgrunden. Namnen som surrar förbi är Elon Musk och Donald Trump – lite för ofta i den ordningen. Världens rikaste man har nästan blivit en större politisk aktör än den president han hjälpt till makten.

Det är 2025 nu. Vill man tänka stort säger man att det tjugoförsta århundradets första kvartal har förflutit. Fjolåret var det varmaste vi hittills har kunnat mäta. Ett skört eldupphör råder i Gaza, men är lika osäkert som allt levande. På den ryska invasionen av Ukraina syns inget slut och människoliv mals ned med militärt våld. Det är inga goda dagar för mänskligheten.

Läs mer

Själv känner jag djup frustration över en svensk statsminister som säger att det inte är krig men inte heller fred i Sverige, för att bana väg för en militarisering av både samhälle och ekonomi. Och samtidigt. Kriget finns runt om oss, och i många människors liv. Donald Trump har hållit ett andra installationstal. Musk ska effektivisera den amerikanska statsapparaten och värmer upp med en timslång intervju med tyska högerextrema Alternativ för Tysklands ledare på sin egenägda plattform X.

Jag hör världens drama i bakgrunden. Jag vill verkligen gå ut på gatorna, men jag tänker inte gå i paraden.

Kultur/Nyheter 13 februari, 2025

Bråk kring samisk utställning: ”Häxjakt”

Den dramatiska naturen i norska Finnmark skildras i en fotobok av Cato Lein, som är föremål för en kontrovers i Oslo. Foto: Jan Langhaug.

En utställning om samisk identitet i Oslo innehåller bilder av Cato Lein, vars fotopris drogs tillbaka på grund av fusk i fjol, vilket uppmärksammas i norska Klassekampen. Själv säger han att kritiken liknar förföljelse.

Fem renar som vandrar längs vattenbrynet. En dramatiskt krökt stenbumling på ett öppet fält. En barrskogsvidd fångad från ett krön.

Bilderna i Cato Leins svartvita fotoalbum Northern silence (2022) är bländande karga. De sägs vara tagna i Norges nordligaste fylke Finnmarken mellan mitten av 80-talet och 2012, och han tilldelades Svenska fotobokspriset 2023 för en ”dramatisk skildring av det nordligaste Norge” som ”ger en personlig bild av fotografens uppväxtmiljö”.

– Jag började i min egen by, med mina rötter, min släkt. Jag gick från hus till hus nästan och träffade de människor jag mindes från barndomen, berättar han i en intervju på Svenska fotografers förbunds hemsida.

Även i förordet står att bilderna skildrar den finnmarkska naturens ”överväldigande spektakel”.

Det fanns bara ett problem. Flera av bilderna, inklusive de tre beskrivna i inledningen, är tagna av andra fotografer, varav fyra av etnografen och sameforskaren Ernst Manker (1893–1972). När detta uppdagades drogs både priset och pengen på 40 000 kronor tillbaka i mars 2024, något som uppmärksammades i flera svenska medier.

(mer …)
Okategoriserade 13 februari, 2025

Bil kör in i facklig demonstration i Tyskland

Polisen samlar in vittnesmål på restaurangen Löwenbräukäller nära platsen där en man körde in i en folkmassa. Foto: Matthias Balk/dpa/AP/TT.

En bil har kört in i ett demonstrationståg för fackförbundet Verdi i München. Fler än 20 är skadade, inklusive barn, men omständigheterna är i övrigt ännu inte kända. Enligt vittnen körde föraren medvetet in i folkmassan.

Flera människor skadades när en bil körde in i en folkmassa i München i södra Tyskland under förmiddagen.

De hade samlats för att demonstrera under en kortstrejk arrangerad av fackförbundet Verdi för statsanställda, för en åttaprocentig löneökning, högre bonusar och ytterligare tre lediga dagar. Enligt tidningen Süddeutsche Zeitung är minst 20 personer skadade, varav några var i kritiskt tillstånd. Flera av de skadade var barn.

Ett ögonvittne på plats säger till mediebolaget Bayerischer Rundfunk att bilen körde in i folkmassan medvetet. Vittnen berättade också om två män, varav en sköts av polisen och bars bort.

Ett vittne som medverkade i demonstrationen säger till BR att han sprang över och ”såg att en man låg under bilen. Sedan försökte jag öppna dörren, men den var låst.” Sedan kom polisen och sköt mot bilrutan, så han drog sig undan för att ta hand om de skadade.

Journalisten Sandra Demmelhuber rapporeterade klockan tio i elva på X att en person låg på gatan, och att en ung man hade förts bort av polisen. ”Folk som sitter på marken och gråter och skakar. Detaljerna är fortfarande oklara”, skriver hon.

Händelsen ägde rum vid Stiglmaierplatz, ett livligt torg i centrala München i närheten av centralstationen. Lokalpolisen meddelar på X att föraren säkrades omedelbart, och inte utgör en fortsatt fara. De har också upprättat en vittnesinsamlingsplats på en närliggande pub.

Verdi är Tysklands näst största fackförbund med 1,9 miljoner medlemmar inom service- och tjänstesektorn. Fackförbundet har varit involverat i flera arbetsmarknadskonflikter under det senaste året.

I januari 2024 utlyste förbundet en landsomfattande strejk inom kollektivtrafiken med krav på en 35-timmarsvecka med bibehållen lön, där över 90 000 anställda på drygt 130 bolag deltog. Månaden därpå strejkade 25 000 medlemmar i markpersonalen på Tysklands sju största flygplatser, för att sätta press i förhandlingar om löner och arbetsvillkor.

I november varnade Verdis ordförande, Frank Werneke, för att stigande priser och fortsatt arbetskraftsbrist inom vissa sektorer kan leda till fler lönekonflikter, inte minst som lönerna för busschaufförer och säkerhetspersonal ofta har halkat efter prisökningarna

– Strejker är en del av demokratin, underströk han och varnade politiker för att urvattna rätten.

Münchens socialdemokratiska borgmästare Dieter Reiter sade att han var ”djupt chockad” i ett första uttalande: ”Mina tankar går till de skadade.”

Texten uppdateras.

Nyheter 13 februari, 2025

När bubblan sprack började skuldspiralen

Stadsdelen Ronna i Södertälje räknas till Sveriges särskilt utsatta områden. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT.

Mer än trettio år efter 90-talets bostadsbubbla finns det fortfarande de som plågas av kraschens efterdyningar. Och enligt vissa slutade aldrig krisen – den bara drogs ut.

Frosten glimmar på bänkarna i Södertälje centrum. Trots solsken och klar himmel är det så kallt att händerna blir röda och andedräkten skapar moln i luften. På en av bänkarna sitter tre medelålders herrar med bylsiga vinterjackor. En av dem har ett stort grått skägg och heter Christer.

– Jag har ju hela mitt kontaktnät här i Södertälje, så det är ju här jag vill bo, säger Christer.

Christer flyttade till Södertälje 1987. Då var det raggarkultur som gällde, och han hade själv flera amerikanare. I dag är han arbetslös och bor på ett av kommunens stödboenden. Bilarna är sålda sedan länge.

(mer …)
Inrikes/Reportage 13 februari, 2025

Vår man i Mar-a-Lago

Sverigedemokraterna hoppas bli en länk mellan Trumpsfären och borgerligheten i Sverige. Foto: Nancy Ellison/Polaris.

I strävan efter en konservativ hegemoni blickar Sverigedemokraterna utanför Sverige. Drömmen rymmer vapenskrammel, fackförakt, och dollartecken – och en inflytelserik doldis, som vill föra SD och USA närmare varandra.

”MAKE AMERICA SWEDISH AGAIN”, skriver Andreas Palmlöv när han uppdaterar sin profilbild på Facebook 2016, en månad efter Donald Trumps första valvinst.

21-åringen har prydligt bakåtkammat hår, slips, och en liten gyllene pin på kavajen med USA:s och Sveriges flaggor korslagda. Bilden tas några månader in i hans utbytesår på University of Illinois i Chicago, och drömmen sedan dag ett har varit praktik i Washington DC.

I maj 2017 meddelar en stolt Palmlöv att den gått i uppfyllelse. Han ska till Svensk-amerikanska handelskammarens högkvarter i House of Sweden, där Sveriges – men även Islands och Liechtensteins – ambassader ligger.

Läs mer

”Där kommer jag arbeta för att fortsätta bygga handelsbroar mellan våra två otroliga nationer. Detta kommer låta mig se till att varje amerikan följer mig, och byter från tuggtobak till snus.”

Jag har hört att SD:s starkaste valdistrikt nuförtiden är Strandvägen.

I november 2024 har den ambitiösa politikstudenten hunnit fylla 29, och börjat lägga grunderna för det konservativa snusvarumärket ”No Woke”. På Linkedin lägger amerikanen Keith Williams upp en bild, där han bland andra poserar med SD:s riksdagsledamot Mattias Eriksson Falk och flera från USA:s handelskammare.

(mer …)
Inrikes 12 februari, 2025

Vapenilskan mot Åkesson: ”Syltrygg”

Jimmie Åkesson har varit pressad inom partiet sedan överenskommelsen om en striktare vapenlag. Foto: Lars Schröder/TT.

I en intervju förklarar Jimmie Åkesson att ”Rambovapen” inte passar för jakt. Men bland gräsrötterna växer ilskan – och flera tunga Sverigedemokrater kritiserar öppet sin partiledning.

Vapenfrågan delar Sverigedemokraterna.

I måndags avgick Richard Jomshof från justitieutskottet i protest mot att partiet ställde sig bakom ett förbud mot geväret AR-15. ”Det är ett förhastat och känslomässigt beslut som saknar förankring i våra respektive partier”, skrev han på X.

Även Tobias Andersson riktar kritik mot förslaget. ”Under mina snart 13 år i Sverigedemokraterna har jag aldrig varit med om en sådan kritikerstorm”, skriver han på X under måndagen. Till Sveriges Radio (11/2) säger han att han förstår Richard Jomshofs frustration.

– Man tar ett hastigt beslut i ett svårt läge som inte träffar Örebromannens vapengarderob, men som innebär att man misstänkliggör jägare som aldrig gjort något fel, och de misstänkliggörs nu för att vara en samhällsfara.

I en intervju med Sveriges Radio (11/2) försvarar partiledaren Jimmie Åkesson överenskommelsen med Tidöpartierna, och uttrycker besvikelse inför kritiken.

Det kokar ute i landet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Man kan inte köra över en så stor majoritet av gräsrötter.

– Det är väldigt svårt att driva partiets politik med det ansvar som han har om man inte håller med om partiets politik, och om man dessutom offentligt tar avstånd från det som jag tagit statsministern och övriga regeringen i hand på, säger han.

Han ifrågasätter också att AR-15 är lämpligt för jakt.

– Om man frågar den breda massan vad de tycker om att man använder den här typen av vapen, som alltså ser ut som rena Rambovapen, till jakt, så tror jag att väldigt få tycker att det är rimligt.

Enligt Göteborgs-Posten (10/2) står 24 av 27 SD-distrikt bakom protesten. Även Sveriges jägare är kritiska mot beslutet, som de kallar ”hastigt” i ett uttalande. De skriver också att ”Sveriges 300 000 jägare är mer laglydiga än genomsnittsbefolkningen”, men att de nu ”blir misstänkliggjorda av inget annat skäl än att dom har licensbelagda vapen och jagar”.

AR-15 är en familj av halvautomatiska gevär som liknar modellen Colt AR-15, som blev särskilt populära under Irakkriget. Sedan dess har det också blivit känt för sitt bruk i flera amerikanska skolskjutningar, och har åtminstone sedan 1990-talet varit föremål för en diskussion om striktare vapenlagar. Det demokratiska partiet har tillsammans med anhöriga förgäves försökt få till ett förbud mot det som lobbyorganisationen NRA kallar ”Amerikas gevär”.

Det användes dock inte av massmördaren i Örebro, vilket är ett vanligt argument bland Sverigedemokraternas många upprörda följare i sociala medier. 

Laddat. Den amerikanska gevärstypen AR-15 har länge varit föremål för en debatt om vapenlagar. Nu även inom Sverigedemokraterna. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

”Viker sig ni för trycket och straffa laglydiga vapenägare är det slutröstat på er ska ni ha klart för er!” skriver en följare på Facebook, och en annan: ”Jag trodde SD och DU Jimmie Åkesson var ett parti och en ledare som INTE var som övriga syltryggar, kappvändare, lögnare och svikare till politiker och partier i Sveriges riksdag! […] Men ack så jävla fel jag hade!!!”

Det höga tonläget präglade enligt flera källor till Aftonbladet (11/2) även partistyrelsens möte under måndagen, där en pressad Jimmie Åkesson ska ha höjt rösten flera gånger.

– Det var rejält skrikigt på mötet, säger en av källorna.

– Det kokar ute i landet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Man kan inte köra över en så stor majoritet av gräsrötter.

Medlemmarnas kritiska kommentarer lyfts också fram i ett inslag i den sverigedemokratiska tv-kanalen Riks (7/2). Där får Henrik Vinge, som nu har tagit över posten som ordförande i justitierådet efter Richard Jomshof, försvara partiet mot kritiken.

Läs mer

Han förklarar att även om AR-15 inte användes i Örebro, handlar åtgärden om att förhindra kommande fall, och lyfter amerikanska skolskjutningar som exempel.

– Många som söker licens för AR-15 är bra, hederliga människor som använder dem till jakt. Men det är också så att gevär som ser ut på det sättet lockar också en annan typ av människor, säger Henrik Vinge, och berättar att han både syftar på kriminella och på psykiskt sjuka.