Jag fick i dagarna en intressant liten bok i händerna. Författaren Theodore Dalrymple, läkare verksam i något ”slumkvarter” i en engelsk storstad, skriver elegant och underhållande om sina erfarenheter från samtal med ”tusentals” patienter. Det är berättelser om missbruk, trasiga familjerelationer, vardagsvåld, familjetragedier och, framför allt, ett fasansfullt kulturellt förfall blandat med en häpnadsväckande ignorans och dumhet. Författaren förfärar sig över den vita engelska ”underklassens” levnadssätt, dess dåliga allmänbildning och moraliska deprivation.
Gamla moraliska normer som hedervärdhet, skötsamhet, solidaritet och lojalitet med familjen har ersatts med egoism, likgiltighet, brutalitet och en allmän och oförskämd offermentalitet. Den mänskliga misären, som onekligen finns bland hans patienter skylls av författaren på ett kulturellt förfall i samhället som gör att de drabbade individerna har tappat viljan att själva vilja göra något för att förbättra sin egen livssituation. Frustration och otrygghet främjar ett asocialt beteende som i sin tur gör att situationen för denna nya underklass är hopplös. En ond cirkel som sägs ha drabbat den vita engelska ”underklassen” för två generationer sedan, och som nu också sprids till andra grupper.
De här texterna har ett gemensamt budskap: det är välfärdsstaten och dess byråkrater som har skapat denna depraverade underklass genom att förstöra individens behov av att ta hand om sig själv.
Vem har skrivit dessa texter som lyfter existerande samhälleliga problem för att attackera välfärdsstaten?
Theodore Dalrymple visar sig vara en pseudonym som används av fängelseläkaren och psykologen Anthony Daniels från Birmingham. Daniels/Dalrymples essäer tar upp de olika fenomen som enligt honom bär ansvar för att en patologiskt kriminell, våldsam och asocial underklass har växt fram i England. Det moraliska förfallet skylls på ”den sexuella revolutionen” och de ”medelklassintellektuella” som drev igenom den.
Det är samma intellektuella som drev genom efterkrigstidens välfärdsreformer i maskopi med arbetarrörelsen, som förvandlade den hårt arbetande engelska arbetarklassen till en samling passiva och egoistiska bidragsmottagare. 1960- och 70-talens utbildningsreformer gjorde arbetarklassen dessutom obildad.
Massmedierna gjorde folk imbecilla, därför att det nuförtiden inte längre finns någon respekt för genuin, läs borgerlig, kultur.
Till och med kyrkan har öppnats för liberala värderingar som i längden förstör samhällets kitt.
Dalrymple/Daniels är en mycket begåvad skribent, ett slags elokvent röst från det förflutna. De värderingar som han talar sig varm för styrde för inte alltför länge sedan ett klassamhälle som byggde på patriarkalism, kärlek för kung och fosterland och respekt för sociala hierarkier.
Hur ska då alla dessa sociala problem som onekligen finns lösas: jo, genom att disciplinera ”underklassen” och slå hårt mot oönskade sociala fenomen så som promiskuitet, kriminalitet, missbruk. Disciplinering genom straff och fokus på individuellt ansvar heter receptet.
Föga förvånande så återfinns Daniels essäer ofta i The City Journal, organ för den nyliberala amerikanska tankesmedjan The Manhattan Institute.
Samma Manhattan Institute som påverkade starkt 1990-talets totalt misslyckade satsning på ”nolltolerans” mot småförseelser och småbrottslighet i en rad amerikanska och västeuropeiska storstäder, periodvis även i det borgerligt styrda Stockholm. Och lika föga förvånande så är det Riksförbundet Narkotikafritt Sverige som ger ut Daniels bok i Sverige.
Denna lobbyorganisation har allt sedan 1969 drivit tesen att det är missbrukarna som är problemet, inte själva missbruket. I denna organisations ögon är en kriminalisering av unga missbrukare effektivare än förebyggande åtgärder. Och i samma anda föreslår Dalrymple/Daniels att den brittiska ”underklassen” ska tvingas att ändra sitt leverne genom skärpta straff och indragna bidrag. Den filosofin känns märkligt bekant…
