Värdet på vapenaktien Saab har fördubblats sedan Ryssland invaderade Ukraina. Det är inte så märkligt – företaget verkar i en expansiv bransch med goda, stabila framtidsutsikter. En av aktieägarna, som nu kan luta sig tillbaka och se kurvorna peka uppåt, är den så kallade 100-miljonersmannen. Han är en anonym svensk företagare som gjort sig känd genom att lägga upp printscreens på sina börsinnehav på Instagram och som via sitt innehav i investmentbolaget Investor indirekt äger aktier i Saab. Med över 200 000 följare har han blivit Sveriges största börsinfluerare.
Influerares annonssamarbeten har diskuterats under våren, bland annat i SvD (4/4) och senast i DN (5/6). Det är inget fel att vara rik eller att tjäna pengar, men frågan har – med all rätt – kretsat kring det etiska ansvaret. Hur har du fått dina pengar och kan man samarbeta med vilket företag som helst? Tyvärr har diskussionen sällan överförts till frågan kring vilka företag influerare investerar pengar i.
Totalt frånvarande är den i vilket fall i 100-miljonersmannens nya bok Jakten på miljonerna. Den enkla vägen till finansiell frihet, i en genre vi kan kalla aktielitteratur. Inom genren ges ofta rådet att lägga undan några hundralappar i månaden om man har möjlighet. Lägst risk ger fondsparande. Det kan kännas lockande för att försöka få pensionspengarna att räcka längre dagen de behövs.
Men kan man göra det utan en klump i magen? Bankerna försöker locka dig med ett samvete att lägga pengarna i ”fonder med lågt Co2-avtryck” men det är omöjligt att göra ett helt etiskt val. Filtrerar du bort vapen, djurförsök, fossila bränslen finns det snart inga fonder kvar. Du måste välja: vill du ha 6,87 procent djurförsök eller 4,2 procent bekämpningsmedel?
I 100-miljonersmannens bok finns ingen sådan etisk diskussion. Analysen är snarare: kan du inte sova har du investerat i för många högriskföretag. Jakten på miljonernas kärnuppdrag är enligt egen utsago att ”hjälpa fler att bli rika och må bra” och att själv få ”fortsätta njuta av resor, snabba bilar, god mat och dryck och härliga upplevelser” i sitt hus i Spanien.
Eftersom börsen inte är svårare än att ha pengar och trycka på en knapp, behöver författarna inom genren ofta ägna stora delar av sina böcker åt att peppa sig själva med ”positiv energi” för att inte kola vippen om priset på olja skulle sjunka. Utgångspunkten är att lycka kan köpas för pengar.
I Jakten på miljonerna utgör själva aktieråden och förklaringarna av vad indexfonder, P/E-tal och utdelningar är för något bara 20 sidor, och kan lika gärna googlas fram. Resten är en sorts personlig berättelse med inklämda livsråd och tips för mental träning vid svajiga börsperioder som: ”Trivs du inte i din relation så avsluta den”, ”att välja rätt vänner är svårt” och annat på carpe diem-tema.
Det enda som skiljer den från liknande böcker i samma genre är att den är något mer personligt hållen – bland annat beskriver författaren sin relation med sin sjuka mamma, som vi tyvärr aldrig kommer riktigt nära. Han nämner kort att han blev mobbad som barn, men det utvecklas inte heller. Kanske är orsaken till beröringsskräcken av allt som liknar själsligt mörker just den mentala träningen – att alltid tänka positivt och mota bort problemen.
100-miljonersmannen vaknar och känner tacksamhet, och avslutar dagen med att känna stolthet för att han hittade jobb åt en konsult. Livet verkar gå ut på att ensam kämpa sig fram med hjälp av Handelshögskolans alumni-matrikel.
Inget får honom så exalterad som när han tjänar pengar, bland annat som mäklare i New York och Karibien, förutom möjligen när han bytte foliering på sportbilen, som han blev så nöjd med att han köpte aktier i företaget som utförde arbetet. Hans största idoler är Donald Trump och Tony Robbins, den senare en motivationsföreläsare vars förklaring av klassamhället är skillnader i motivation.
När 100-miljonersmannen postar en bild på sitt Instagramkonto där han kör motorcykel genom öknen utanför Dubai frågar sig en följare i en numera borttagen kommentar varför han turistar i en diktatur. Svaret blir ett frågetecken. Att han har inflytande över andra människor eller etiskt ansvar verkar inte beröra honom. Han har ju kämpat hårt, eller?
100-miljonersmannen har – på grund av sin framgång på börsen – blivit intervjuad i flera stora medier om sitt börsinnehav. Men några kritiska frågor om just ansvar, makt, klimat, vapenaktier, SBB:s affärsmodell eller Teslas anti-fackliga verksamhet får han förstås inte. I stället ger han råd i hur privatsparare ska agera i turbulenta tider av inflation, räntehöjningar och krig.
En av 100-miljonersmannens drivkrafter för sitt sparande är att hans barn ska få möjligheter i livet, förklarar han i sin bok. Han vill att de ska bli ”självständiga individer” och ”hjälpsamma mot behövande människor”.
”Jag kommer ge dem alla förutsättningar att lyckas oavsett vad de vill ägna sig åt. Vare sig det är att bli konstnär eller advokat”.
Som helhet betraktat har Jakten på miljonerna ungefär samma slutledningsförmåga som Leif Östlings bevingade ord ”Vad fan får jag för pengarna?”. För utan det skattefinansierade systemet och det offentligt ägda skulle varken det finansiella systemet eller 100-miljonersmannen vara desamma. Det hade kanske inte funnits någon förening att låna gräsklippare av för att tjäna extrapengar, ingen fotbollsplan, simhall, park eller fritidsgård att gå till när det var jobbigt hemma. Ingen skattefinansierad utbildning eller starta-eget kurs på arbetsförmedlingen. Och inga barn som kan bli konstnärer om de vill.
