De senaste veckorna har situationen för de tusentals migranter som sitter fast vid gränsen mellan Polen och Belarus stadigt förvärrats. Barnfamiljer tvingas sova utomhus i nollgradig kyla. Många har tillbringat nästan en månad irrandes i skogen. Hittills har åtta personer dött.
Att president Aleksandr Lukasjenko cyniskt använder desperata migranter som brickor i det diplomatiska spelet med EU står bortom allt tvivel. Eftersom ingenting tycks destabilisera Europa lika mycket som åsynen av ett par hundra barnfamiljer från Mellanöstern vid dess portar, vet han att det är ett effektivt sätt att pressa EU till att dra tillbaka sina sanktioner mot landet.
Att den polska regeringen har befäst gränsen med soldater och taggtråd, som om migranterna var förklädda Spetsnaz-soldater, är en lika cynisk, för att inte säga hysterisk reaktion. Båda dessa regimer bör fördömas för sitt agerande.
Men när västerländska liberaler och vänsterfolk upprört riktar sin ilska mot Lukasjenko och den polska regeringen är det en aktör som glöms bort. Det är precis samma aktör som i förra veckan beskrev Lukasjenko som ”en gangster” som ”leker med människors liv i politiska syften”. Nämligen EU.
När unionen nu ikläder sig sin humanitära mantel och rycker ut till migranternas undsättning är det värt att påminna sig om vad samma unions ledare sade och gjorde för bara ett år sedan. Det var i början av mars 2020 som tusentals migranter hade samlats vid Turkiets gräns mot Grekland. Grekiska gränssoldater motade tillbaka dem med tårgas och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson åkte ned för att personligen avråda desperata människor från att ta sig över gränsen. Men repressionen fick också applåder från EU-kommissionen. Den nytillträdda ordföranden Ursula von der Leyen berömde den grekiska militären för dess insatser:
— Den här gränsen är inte bara en grekisk gräns, det är också en europeisk gräns… Jag tackar Grekland för att hon är vår aspida i dessa tider.
Valet att – på grekiska – beskriva den grekiska gränsmilitären som Europas ”sköld” hade ett uppenbart syfte. Bilden av grekiska hopliter som tappert motar tillbaka de barbariska asiatiska horderna har ända sedan slaget vid Thermopyle 480 f.Kr. utövat en stark dragningskraft på kulturkonservativa och främlingsfientliga européer. Nu kom orden från EU-kommissionen själv.
Det är visserligen inget nytt att europeiska mittenpolitiker tummar på migranters rättigheter. Angela Merkel själv outsourcade ju syriers och afghaners öden till människorättskämpen Erdogan när det framstod som den mest effektiva lösningen. Men sådan här retorik från unionens högsta ledare är trots allt något nytt.
EU:s bristande asylpolitik beror förvisso inte på Kommissionen, utan på att ett antal länder vägrar gå med på att en sådan överhuvudtaget ska finnas. Men det betyder inte att den måste lägga sig till med hundvisselretorik som bara stärker Polen och Ungern i förvissningen om att de faktiskt har rätt. Inte att undra på att den polska regeringen inte känner något större behov att behandla de frusna barnfamiljerna som tältar i skogen som människor. Enligt Kommissionen försvarar de ju bara den europeiska civilisationen.
Om Kommissionen hade haft något självförtroende och skam i kroppen hade den lätt kunnat straffa Polen för sina pushbacks och låta de människor som anländer till Europas gränser bruka sin asylrätt – som internationell lag kräver – oavsett om de hämtats av Lukasjenko och Putin eller inte. Och om den verkligen hade sett migrationen som ett civilisatoriskt hot hade den kunnat lägga större energi på att återuppbygga Afghanistan, Syrien, Irak och alla de andra samhällen, vars kaos utgör migrationens grundorsaker.