”Tyvärr har valdeltagandet varit mycket lågt … också partier som är starkt kritiska till EU har vunnit mark … men det finns också en positiv sida av det: EU-parlamentet kan få ökad legitimitet.”
Så lät det medan bilderna från journalisternas EU-valvaka i Bryssel sändes i Sveriges Television i söndags.
Kanske var det sista gången ett sådant uttalande kunde passera som opartiskt. För det som hände i slutet av förra veckan var ett massivt underkännande av EU:s försök att bygga en överstatlig demokrati.
En vanlig åsikt på ledarsidorna är att partierna och medierna i Sverige inte satsat tillräckligt på EU-valet. Men deltagandet i EU-valet ligger lågt i hela EU. Om tesen skall hålla måste det vara så att att medier och partier i alla EU-länder satsar lite på valet. Det låter som en saftig undanflykt, men låt oss ändå anta att det är så – också då borde Europavännerna ta sig en funderare på vad det beror på. Partier är hyfsat rationella när det gäller att maximera röster, makt och intäkter. Det troligaste är att partiernas kampanjverksamhet har anpassats till det bevisat låga intresset för EU-parlamentet. Tendensen i valen är sjunkande. 1979 röstade 63 procent, 25 år senare endast 45,5 procent. Att gå in i en valrörelse där man på förhand vet att valdeltagandet blir lågt, samtidigt som slutresultatet om man är ett stort parti i bästa fall blir en handfull parlamentariker som skall hävda sig bland 732 andra, det är inte lockande. Det är dessutom ett välkänt faktum att positionen som EU-parlamentariker är undanskymd och otacksam.
Nå, om detta är problemet: varför är det ingen karriärväg att bli EU-parlamentariker? Även detta spår leder tillbaka till EU-konstruktionen. Parlamentet är långt ”hemifrån”, där den politiska debatten sker. En alleuropeisk debatt existerar inte utanför mycket snäva kretsar. De politiska ”partier” som skapats för att implementera Europatanken uppifrån är grundade på överenskommelser mellan partiernas toppar. Inga europeiska folkrörelser eller fackföreningar existerar, inte heller europeiska strejker. Och varför är de omöjliga? Tekniskt sett skulle det vara möjligt. Men EU är inget tekniskt problem.
EU är grundat på tanken att politiken skall hålla sig borta från inblandning i ”marknadens” angelägenheter. Ett snart femtioårigt arbete med traktat, föredrag och direktiv har byggt en politiskt administration som, även om majoritetsförhållandena ändras, kommer att bestå.
EU är inget ”samarbete”, ingen idé och ingen ”tanke”: det är den statsliknande apparat som utifrån sina organ i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg styr över ett (fortfarande juridiskt och politiskt begränsat) område av medlemsländer. De vänsterkrafter som ställer sig till EU: s förfogande inrättar sig inom denna apparats snäva ramar. Ingen av dem är villig att ändra de destruktiva grunderna till systemet. De säger alla att vi skall vara med för att påverka, men i nästa mening att vi först måste anpassa oss.
Även om inte förespråkarna för ett socialt Europa har upptäckt detta problem, har medborgarna gjort det. EU-valet har ett valdeltagande fullt i klass med USA:s erkänt usla röstfrekvens. Då kommer det verkliga testet för ”Europatanken”: ställer sig dess förespråkare på européernas sida eller på EU-apparatens?
Läs tidningen! Kritiken mot EU avfärdas som ”populism”, partier som Junilistan kallas ”missnöjespartier”. Och slutsatsen är att ”socialdemokratin måste börja samtala med medborgarna om ” fler visioner om ett fredligt och socialt Europa, skriver Helle Klein i Aftonbladet. Socialdemokraterna skall bara bli lite mer entusiastiska inför EU, så blir det bra. Mer makt till parlamentet, vill Expressen, och inga segdragna folkomröstningar om konstitutionen!
Jo, det är tydligt nog. EU-vännerna i Sverige har i alla fall valt sida. Med EU-apparaten mot européerna
