Den senaste väljarundersökningen i Grekland visade att det nynazistiska partiet Gyllene gryning (GG) återigen har flyttat fram sina positioner. Om det blev val idag skulle GG ha fått 10,5 procent av väljarnas röster mot 6,9 procent i juni, och därmed blivit landets tredje största parti.
Det blir alltmer uppenbart att det inte enbart handlar om ”missnöjesröster”. GG åtnjuter aktivt stöd och sympati från en tiondel av väljarkåren. Det som gör dem populära är inte bara deras retorik utan deras handlingskraft i utövandet av systematiskt och militant politiskt våld. GG:s svartskjortor härjar ostört runt om i landet, inte sällan under applåder, i sin mission att ”rensa” samhället från ”oönskade element” (invandrare, romer, transsexuella). Polis och åklagare ingriper knappast i de brutala våldsbrott som begås öppet och dagligen (tre incidenter per dag i genomsnitt). I junivalet röstade två tredjedelar av poliserna på GG. Statens brutala rensningsaktioner mot invandrarna anger tonen och ger GG anledning att spela sin ”kompletterande” roll.
Den politiska toleransen och tystnaden kring det eskalerande våldet är dock än mer häpnadsväckande. GG uppviglar och dirigerar sina miliser inifrån riksdagen. Deras riksdagsmän leder organiserade våldsbrott.
Vänsterkoalitionen Syriza har inte genomfört en enda protest, har inte alls deltagit i de få och glest besökta demonstrationerna mot GG. Däremot medverkade Syriza tillsammans med GG häromdagen i en polismanifestation, där de båda partiernas ledamöter turades om att tala för polisernas rättigheter. Alla partier samtalar med nynazisterna i riksdagen och debatterar med dem i media. Det verkar råda en tyst konsensus kring behovet av ”rensning” och kanaliseringen av frustrationen ”nedåt” och ”utåt”.
Grekland saknar uppenbarligen förmåga och vilja att ta itu med den eskalerande, om inte exploderande, nyfascismen. De demokratiska institutionerna har idag blivit nyfascismens språngbräda.
Överhuvudtaget saknar Grekland förmågan att vända skutan ut ur krisen, som inte är bara en finanskris utan en djup strukturell kris. Vid sidan om de vita finanserna härjar en svart sidoekonomi. Korruptionen genomsyrar hela samhällskroppen. Politiska partier och fackföreningar är insyltade i ett feodalt klientsystem som enbart förvaltar förmåner.
Det som kan uppfattas som impotens att resa sig ur krisen, handlar om oförmågan och oviljan att genomföra de strukturella och institutionella förändringar som krävs för att sanera ekonomin, samhället och politiken. För ett korrupt system kan omöjligen sanera sig självt.
Grekiska folket är inte offer för en diktatur. Det finns en konstitutionell demokrati, om än degenererad och eroderad av korruption och populism. Bortom idealiseringar om klasskamp pågår i Grekland ett krig mot det rättslösa proletariat av invandrare som utgör dess svarta arbetarklass och som får utstå terror och apartheidliknande praktiker.
Jag har förståelse för att den grekiska krisen kan vara ett tacksamt fall för vänstern när det gäller att påvisa och illustrera EU-projektets misslyckande. Men det grekiska folkets bästa ligger knappast i ett utträde. Det skulle bara sänka landet ännu djupare i den svarta ekonomins träsk, med de korrupta strukturerna intakta, i händerna på de globala gudfäderna. Från den europeiska gråzon det är idag skulle det förvandlas till en regelrätt bananrepublik. Det skulle också innebära att lämna ut demokratin åt mörkrets krafter och militärjuntans och förintelsens nostalgiker.
Efter juntaregimen blev Grekland medlem i EU för att säkra demokratin och garantera att inga militärer skulle kuppa sig till makten igen. Idag befinner sig den grekiska demokratin på ruta ett igen. Europa är den enda agent som kan tvinga fram de nödvändiga strukturella förändringarna och garantera demokratins existens.
