Utrikes 26 augusti, 2003

Euron avväpnar regeringarna

Franske professorn Dominique Plihon om ett projekt oskiljbart från nyliberalismen.

Eurons införande i början av 2002 har beskrivits som den sista och mest symboliska etappen i den ekonomiska och monetära integrationsprocessen i Europa. Det europeiska samarbetsprojektet som föddes 1951, med Europeiska stål- och kolgemenskapen (EKSG), gav i och med Romfördraget, 1957, upphov till den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och instiftandet av en gemensam marknad bestående av de dåvarande sex medlemsstaterna (1).
Denna första fas präglades väsentligen av två saker: först och främst fick den offentliga politiken en central roll i att samordna investeringar på europeisk nivå och reglera marknaden, i synnerhet inom energi- och jordbrukssektorerna. För det andra förekom valutafrågor nästan inte alls på listan över de gemensamma målsättningarna – fördraget inskränker sig till att tillsätta en valutakommitté med endast rådgivande funktioner.

Åren 1970–80 innebär en radikal omorientering: medlemsstaternas regeringar (de skulle bli tolv från och med 1986) bestämmer sig för att låta marknadens mekanismer styra hur EEG ska fungera. I den tolkning som Enhetsakten, det nya fördraget som ratificerades 1986, ger av detta politiska val, dikteras det ekonomiska samarbetet av den gemensamma marknaden för varor, tjänster, arbetare och kapital, från och med 1992.
Omedelbart därefter blir Europa en del av den ordning som är den nyliberala globaliseringens. Den växer fram i början av åttiotalet, inspirerad av Reagans USA och Thatchers Storbritannien. Den frihandelsideologi som då gör sig gällande innebär ett välregisserat bakslag för de statliga regelverken, en utveckling som präglas av att det i en allt snabbare takt införs avreglerings- och privatiseringsåtgärder.

Den andra anmärkningsvärda tendensen är att valutan görs till integrationsprocessens huvudsakliga motor.
Sammanbrottet för det internationella monetära systemet, det så kallade Bretton Woods-systemet som baserade sig på fasta växelkurser, utlöses av president Richard Nixons beslut att inte längre indexreglera dollarns värde efter guldets (den 15 augusti 1971), varpå fenomenet med flytande valutor generaliseras, efter 1973.
Det leder till att den Gemensamma marknadens medlemsländer försöker skydda sig mot instabiliteten på valutamarknaden. Då tillkommer först ”ormen i tunneln” (1972), sedan det Ekonomiska monetära systemet (EMS), syftande till att begränsa och minska fluktuationerna mellan de olika valutorna i EEG:s medlemsländer. Den ekonomiska politiken har sedan dess dominerats av kraven på stabilitet i fråga om växelkurser och priser: det är vad som avses med doktrinen om den ”starka” valutan och konkurrerande inflationsdämpningar.

När Maastrichtavtalet om den Europeiska unionen trädde i kraft 1993 dras denna integrationslogik till sin spets, då man uppställer etappmål och beskriver formerna för uppbyggnaden av den Ekonomiska och monetära unionen (EMU), genom införandet av en gemensam valuta.
Det europeiska samarbetet vilar därefter på två pelare: Enhetsakten som sanktionerar marknadens dominans i det ekonomiska systemet och Maastrichtavtalet som ger valutapolitiken absolut företräde på den ekonomiska politikens område i euroländerna.

Ramverket för det europeiska samarbetet hamnar därmed i olag och blir helt asymmetriskt. Å ena sidan är valutapolitiken organiserad enligt en federal struktur inspirerad av den tyska modellen. Systemet utgörs sedan 1999 av det europeiska centralbankssystemet, som för närvarande består av tolv nationella centralbanker (2), med den Europeiska centralbanken (ECB), dess spets som har ansvar för den gemensamma valutapolitiken. Å andra sidan är budget- och skattepolitiken fortfarande decentraliserad på nationell nivå. Bara en liten del av de offentliga utgifterna – ett utgiftstak på 1,27 procent av den europeiska bruttonationalprodukten (BNP) sattes i mars 1999 – ingår i den gemensamma budgeten. Och till följd av frånvaron av en demokratisk rättsstat på europeisk nivå förekommer inga gemensamma europeiska skatter, inte heller möjligheten att inrätta gemensamma europeiska lån.

Den andra källan till asymmetri är att centralbankerna – såväl de nationella som de europeiska – är oberoende och därför inte redovisningsskyldiga inför regeringarna eller medborgarna.
En tredje faktor till obalans är att den prioriterade målsättningen för den ekonomiska politiken är valutastabilitet. Det åligger ECB att se till att prisnivån är stabil, enligt artikel 105, första stycket i Maastrichtfördraget.
Och vad beträffar stöd till den ekonomiska produktiviteten och sysselsättningen hör de frågorna uttryckligen till de lågt prioriterade målsättningarna, trots att de i den rådande konjunkturen borde vara högprioriterade.

En av de största motsägelserna med EMU är att man lägger tyngdpunkten vid valutapolitiken just när denna är som minst trovärdig. I själva verket vet vi att det inte längre är möjligt att gå in och noggrant styra valutaflödena, hur dessa än definieras.
Men ECB är den enda av världens stora centralbanker som fortsätter att ställa upp målsättningar på det området! Den enda variabeln som centralbankscheferna direkt kan påverka är de korta räntorna. Man kan dock konstatera att det verktyget är alltmer verkningslöst: de tio nedskrivningar som Federal Reserve beslutat om sedan början av 2001 har inte alls påverkat den amerikanska ekonomin, som befinner sig i en recession som bara fördjupats av händelserna den 11 september 2001.
Det ekonomiska systemet är nämligen framför allt avhängigt av de långa räntorna, och det berör faktiskt den största delen av företagens och de enskildas skulder. Men valutamyndigheterna inverkar mycket indirekt på dessa räntenivåer, som i stor utsträckning bestäms av hur finansaktörerna föregripit utvecklingen.
ECB har för övrigt inget växelkursmål, vilket gör att företagen inom euroområdet står och faller med det instabila valutaläget i världen, samtidigt som börskrascherna mångfaldigats de senaste åren.

Maastrichfördragets klausuler, som utarbetades på 1980-talet, framstår idag som helt otidsenliga och är inte anpassade till läget i början av 2000-talet.
Det finns tvärtom goda skäl att anta att en aktiv budget- och skattepolitik skulle vara mer effektiv än valutapolitiken, inom ramen för EMU. Det står klart att eurosamarbetet bygger på två principer: gemensam kapitalmarknad och gemensam valuta, det vill säga växelkurser som ligger ohjälpligt fasta mellan de olika valutorna.
All forskning visar att en aktiv budgetpolitik, i en sådan situation, skulle få stor genomslagskraft på den ekonomiska produktivitetens område. Denna väl kända konsekvens av Mundell-Flemingmodellen (3) förklaras på följande sätt: kapitalets rörlighet och de globala finansmarknaderna gör det lättare att finansiera ett stigande budgetunderskott utan att höja räntan eller skriva upp växelkurserna, vilket skulle missgynna exporten. Det finns en annan och mer grundläggande anledning till att låta budgetpolitiken spela en viktigare roll. Budgetpolitiken hör i stor utsträckning till nationalekonomin och kan därför differentieras i enlighet med varje lands specifika behov, medan valutapolitiken däremot är global och centraliserad.

Med en gemensam valuta avhänder sig euroländerna möjligheten att påverka sina valutors växelkurser.
Det betyder att justeringarna dem emellan hädanefter tar vägen via pris- och lönevariationer och via fluktuationerna hos de viktigaste makroekonomiska indikatorerna (produktiviteten, sysselsättningen, kapitalet).
Tvärtom mot vad de nyliberala teorierna postulerar är priserna inte särskilt rörliga (åtminstone inte på kort sikt), vilket försvårar inbördes valutajusteringar mellan de europeiska länderna eftersom växelkurserna inte varierar. En av orsakerna till denna tröghet är löneskillnaderna. Lönerna bestäms av institutionella faktorer (förhandlingsformer) som ser mycket olika ut runt om i Europa. Keynes har på ett lysande sätt demonstrerat att när marknaden inte förmår anpassa sig under gynnsamma förhållanden – på grund av att löner och priser inte är tillräckligt flexibla kommer en aktiv ekonomisk politik att bli ett oumbärligt styrmedel.

När de nationella valutapolitikerna försvann borde, i logikens namn, den nationella budgetpolitikens roll ha förstärkts. Men det omvända har inträffat.
Budgetstabilitetspakten som döptes om till det självmotsägande namnet ”stabilitets- och tillväxt-pakten” undertecknades under Europeiska rådets möte i Amsterdam i juni 1997. Den innebär de facto att man även fortsättningsvis kommer att tillämpa en av Maastrichtfördragets konvergenskriterier, nämligen ett tak på högst tre procent underskott av BNP. Den föreskriver även genom ett specifikt förfarande, som kallas alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser, hårda ekonomiska sanktioner mot de stater som inte följer den.

Vad är skälet därtill? Man vill förhindra att den ekonomiska politiken skenar iväg, vilket kan vara inflationsdrivande och går stick i stäv med de heliga prisstabilitetsmål som ECB försvarar.
Genom att förhindra att automatiska stabiliserande faktorer får något spelrum kommer denna hämsko att bli outhärdlig den dag Europa riskerar att dras ned i en lågkonjunktur. Särskilt eftersom frånvaron av någon harmonisering tar sig uttryck i medlemsländerna hänger sig åt en tygellös konkurrens sinsemellan inom skattepolitiken, vilket ytterligare krymper budgetramarna.
Tyskland – den generösa givaren, själv mottagare av månget understöd – krävde att pakten skulle undertecknas samtidigt som de gärna ville mjuka upp kraven, när det visade sig att deras statliga underskott uppgick till 2,5 procent år 2001.

Den totala oöverensstämmelsen mellan valutapolitiken och den ekonomiska politiken sanktionerar frånvaron av en dynamisk och balanserad ekonomisk politik, grundad på målet att försöka hitta det optimala samspelet mellan valuta- och budgetinstrument (den optimala policy-blandningen).
En strukturerad samordning i Europa bedöms inte som en prioriterad angelägenhet, vilket är ett verkligt kliv tillbaka i utvecklingen. Det enda förfarandet som går mot en sådan samordning är ”den ekonomiska politikens stora riktlinjer” (GOPE), (förkortat BGEP på engelska, ö.a.). BGEP driver regeringarna till att definiera en nationell ekonomisk politik, och att därefter undersöka vilka eventuella implikationer den får för grannländerna. Det står dem fritt att ändra strategi om den visar sig medföra negativa konsekvenser för de övriga medlemsländerna. I praktiken är BGEP inget annat än enkla rekommendationer, högst otillräckliga för att leda till en reell samordning av den ekonomiska politiken.

De argument som har anförts för att lägga eurons ”förtjänster” i dagen är väl kända. Den gemensamma valutan bidrar till framväxten av ett enhetligt prissystem för de tolv euroländerna, vilket är en viktig fördel för enskilda medborgare och i synnerhet för företagen, som får lättare att fatta beslut genom de jämförelser de kan göra.
Euron minskar för övrigt transaktionskostnaderna, särskilt genom avskaffandet av avgifter vid växling mellan olika valutor. Till sist upphör spekulation med valutor och risken för att de olika valutorna hamnar i gungning i förhållande till varandra. Sammanfattningsvis innebär euron en mer väl fungerande varu-, tjänste- och kapitalmarknad och den gör det möjligt att lägga den sista byggstenen till den europeiska gemensamma marknaden.

Men ”kostnaderna” för valutaunionen är också betydande. De är i hög grad förenade med defekterna i det makroekonomiska regelverket. Problemet är inte så mycket den gemensamma valutan i sig som den liberal-monetaristiska filosofi som stödjer den – med en valutapolitik som blivit ineffektiv och inte längre fyller sitt syfte och vars öde avgörs i hemlighet av myndigheter som är underkastade trycket från marknaden.
Det är därför nödvändigt att med kraft införa en djupgående reform. En sådan skulle successivt upphäva obalanserna mellan valutainstitutionerna och de politiska institutionerna och på så sätt utrusta EU med de demokratiska attribut som ännu saknas. Är det inte detta demokratiunderskott som stimulerar likgiltigheten och rentav misstron i Europa mot euron?
Dominique Plihon
Översättning: Simon Matthis.

Dominique Plihon är professor vid universitetet Paris-Nord och ordförande i Attac:s forskningssråd. Han är författare till boken Nouveau Capitalisme, Flammarion, Paris, 2001.
Artikeln är tidigare publicerad i
Le Monde Diplomatique,
december 2001.

1. De sex länder som undertecknade Romfördraget var Tyskland, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna.

2. Av EU:s femton medlemsländer har hittills tre länder – Danmark, Storbritannien och Sverige – valt att stå utanför valutaunionen och berörs därför inte av övergången till euro.

3. Den på sextitalet utarbetade Mundell-Fleming-modellen, som inspirerats av ny-keynesianismen, är den analysmodell som används i alla ekonomiska standardverk för att undersöka och jämföra följderna av en valuta- och budgetpolitik, som förs under optimala förhållanden, där kapitalet flödar helt fritt.

Kommentar/Utrikes 03 april, 2025

USA:s president Donald Trump håller upp en tavla med de nya tullarna under sitt tal utanför Vita huset den 2 april. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Donald Trumps fäbless för handelstullar framstår lätt som irrationell. Men strategin grundar sig i en logik som ekar av 1930-talet. Då ledde den till katastrof.

Den 17 juni 1930. Nästan ett år efter att börskraschen på Wall Street har utlöst den värsta ekonomiska krisen någonsin ställer sig USA:s republikanske president Herbert Hoover i talarstolen i kongressen.

Talet han håller är ett klassiskt försvar av protektionistisk handelspolitik: ”Jag tror [...] att förslaget kommer att ge skydd åt jordbrukets försäljning av sina produkter och till alla de industrier som är i behov av skydd för sina arbetares löner; att med en återgång till normala förhållanden kommer vår utlandshandel att fortsätta växa.”

Lagförslaget i fråga var den så kallade Smoot-Hawley-lagen, en av de största tullhöjningarna i USA:s historia. Förslaget hade debatterats och antagits av Republikanerna redan 1928 som ett sätt att stödja den inhemska jordbrukssektorn i den turbulenta världsekonomin. När finanskrisen bröt ut ett år senare blev det ännu viktigare för regeringspartiet att skydda en av sina trognaste väljargrupper.

Den 2 april 2025. Inför nio stora amerikanska flaggor och till högstämd marschmusik går Donald Trump upp på ett podium utanför Vita huset och utropar landets ”frigörelsedag”: ”Detta är en av de viktigaste dagarna, anser jag, i USA:s historia”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 03 april, 2025

Klart Vänsterpartiet ska träffa Wallenberg

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Vänsterpartiets regeringsskola, med inbjudna talare som Anders Borg och Jacob Wallenberg, har utlöst en smärre storm på sociala medier. Kritiska V-röster hörs, trollkonton går varma och motståndare gjuter olja på vågorna. 

Själv är jag mest förvånad, över kritiken och över den bild av politiskt arbete som framtonar. 

Vi som haft ledande uppdrag, lokalt, nationellt och i EU, har aldrig isolerat oss. Vi har ständigt träffat människor vars åsikter vi inte delar. Som makthavare uppvaktas man och man initierar själv möten med aktörer med andra agendor, ingångar och värderingar. De egna målen och den ideologiska ryggraden bär man med sig. Man är väl förankrad internt, om man gör som man ska. 

Jag skulle gladeligen lyssna intresserat, uppmärksamt och nyfiket på såväl Borg som Wallenberg och har svårt att förstå upprördheten. Det är ju inte en ideologisk grundkurs de medverkar i, utan en regeringsskola. 

Jag har i mina uppdrag vallats runt av skogsägare och skogsindustrilobby, dialogat med ledande företag, träffat näringslivsorganisationer, jordbrukssektorn, energiproducenter med flera. Jag har avvärjt mutförsök från detaljhandeln, tackat nej till en ihärdig väglobby, sprungits på av handelskamrar och en arg oljeintressent och byggt förtroende med fack, miljöorganisationer, solidaritetsrörelser, småföretag och andra. Det var vardag för oss alla redan då och gjorde oss nog inte till sämre socialister och feminister. Vi hade ju den egna politiken i ryggen.  

Visst har vi under åren sett enstaka vänsterpartister bli så maktberusade av att ens släppas in i ministrars eller näringslivspampars rum, att de tappat kompassen där inne och kommit ut med mygelblicken på, duperade och desorienterade. Det har skapat problem, som i grunden bottnat i intern splittring. Men det numera mognare, förhandlingsskickliga, mer samlade och regeringsfähiga Vänsterpartiet kan väl bättre än så? Hur som helst måste politisk isolering vara det sämsta av botemedel.  

Människor påverkar på gott och ont varandra – det gör oss till just människor. Förtroendevalda blir inte starkare av att överlämna dialog, kunskapsinhämtning och nätverksbyggande med andra aktörer åt andra. Styrka är att med vår ideologi och politik i ryggen ständigt lyssna och samtala, utan att glömma vårt eget mandat.  

Vänsterpartiet är det enda parti i en tänkbar koalition som aldrig regerat. Det behöver rättas till. Hantverket måste läras in. Tidigare departementstjänstemäns och riksdagsledamöters kunskap räcker inte. Jag hade i den kontexten gärna lyssnat på både Borg och Wallenberg som två kvalificerade, framgångsrika, intressanta personer. Det skulle varken göra mig till högerspöke eller kapitalist.  

Och jag har fullt förtroende för att de våra inte tappar sin politiska kompass därinne.

Utrikes 03 april, 2025

Berlins dödsmässa vägrar låta känslorna begravas

På Death Festival i Berlin kan man testa hur man passar i en kista – eller rentav låta sig begravas levande. Foto: Filip Sandström Beijer.

På Death Festival i Berlin får besökarna komma i kontakt med sitt inre lik. Flamman deltar i erotiska sörjceremonier, lyssnar till zombiehymner och jordfäster en man.

Jag är för lång för kistan. Den äldre mannen framför mig är det inte.

Han tar av sig skorna, viker ihop sina glasögon och lägger sig till rätta. Jag står bredvid, osäker på om jag borde ingripa, men han möter min blick och ler.

– Kan du hjälpa mig? frågar han.

Dödgrävarna har rast, och han har inte lust att vänta.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 03 april, 2025

Striden om mänsklighetens framtid

Tobias Bradford, ”Stagefright”, 2021. Med tillstånd av Tobias Bradford & Saskia Neuman Gallery. Foto: Jean Baptiste Beranger.

I takt med att teknikmiljardärernas inflytande ökar över USA:s och världens politik har obskyra Silicon Valley-ideologier seglat upp som politiska stridsfrågor. Bakom döljer sig vitt skilda idéer om hur mänsklighetens framtid ska se ut – och om en sådan över huvud taget är önskvärd.

Våren 2021 hände något historiskt på Neuralink, ett företag som ägs av Elon Musk och har som uppgift att utveckla ett nytt gränssnitt mellan dator och hjärna: en schimpans spelade datorspelet Pong med hjälp av ett hjärnimplantat.

Musk har beskrivit implantatet som en version av träningsappen Fitbit för hjärnan, och på sikt är tanken att det även ska erbjudas för människor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 02 april, 2025

Ungern lämnar ICC – för att slippa gripa Netanyahu

När arresteringsordern mot Netanyahu utfärdades 2024 kallade Viktor Orbán den ”fräck, cynisk och helt oacceptabel”. Foto: Ariel Schalit/AP

I dag landar internationellt efterlyste Benjamin Netanyahu i Ungern. Premiärminister Viktor Orbán har lovat bortse från ICC:s anklagelser om krigsbrott – och nu vill landet dra sig ur systemet. Men enligt folkrättsexperten Pål Wrange är det inte riktigt så enkelt.

– Ungern har en skyldighet att samarbeta med domstolen och överföra personen enligt artikel 89 i stadgan, säger Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet.

Den 21 november 2024 utfärdade Internationella brottmålsdomstolen, ICC, en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans förra försvarsminister Yoav Gallant. Båda anklagas för krigsbrott och brott mot mänskligheten i Palestina, bland annat avsiktliga attacker mot civila och användningen av svält som vapen.

Bara två dagar senare bjöd Ungerns premiärminister Viktor Orbán in Netanyahu till landet, vilket han tackade ja till. Under onsdag kväll anländer den israeliske ledaren, för att påbörja en ”lyxig” fyradagarsvisit med ”garanterad frihet och säkerhet” från Orbáns håll. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 02 april, 2025

Grillen #2: Vilken Porsche kör din Icahandlare?

I veckans Grillen: Bojkotten mot höga matpriser har gjort Wallenberg ledsen – har den gått för långt? Tornedalingarnas riksförbund anklagar en samisk konstnär för hets mot folkgrupp – hur mår Sverige minoriteter? Att sova med fienden – behöver vi släppa partipolitiken för att hitta kärleken?

Dessutom gästas vi av författaren Lyra Ekström Lindbäck som menar att vi måste sluta prata så mycket om trauma.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 02 april, 2025

Tack för hjälpen, Kurdiska räven

Välfärdsbolagen har blivit en pengamaskin för kriminella. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Äntligen erkänner Liberalerna att avregleringarna har gått för långt. Synd att det behövdes några år av gängskjutningar innan de förstod.

Det är tjatigt med människor som återkommande måste påpeka att varje livsform – hur slemmig, blodsugande och sjukdomsspridande den än må vara – minsann har en nyttig roll att spela i den stora biosfären. Brännmaneten, får man höra, reglerar planktonpopulationen, medan bromsen blir föda åt fåglar och grodor. Tack, jag ska tänka på det nästa gång det brinner på smalbenen.

Nu har det även uppenbarats vad de kriminella gängen har för oväntad nyttofunktion i samhällssfären (vi väntar fortfarande på motsvarande uppenbarelse avseende miljardärerna): De har visat sig att de, och endast de, kan få liberaler att omvärdera Sveriges alla misslyckade avregleringar.

För 15 år sedan publicerades Laura Hartmans rapport ”Konkurrensens konsekvenser”, som visade att det inte gick att belägga ens en ökad effektivitet i de nyprivatiserade verksamheterna. Sedan dess har har rapporterna fortsatt komma. Skandalreportagen från vinstdrivna åldersdomshem och förskolor, med allt från överfulla blöjor till köttätande larver, är så många att de har bildat genre.

Vidareförsäljningen av skolkoncerner har gjort det svårt att fastställa vem som äger en skolkedja som ansvarar för tusentals svenska elevers utbildning (ett riskkapitalbolag med ett gäng brevlådor på Jersey, exempelvis). Lägg därtill att den politiska opinionen, inklusive de borgerliga väljarna, åtminstone sedan 2021 velat stoppa vinstuttag ur skolväsendet.

Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de gängkriminella tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.

Och ändå, trots att till och med de egna väljarna blivit allt mer skeptiska, har borgerliga partier stått surrade vid sin mast med ett enda svar på varje rapport och skandalreportage: ”Det behövs fler kontroller för att granska oseriösa utförare.” Det har blivit privatiseringshögerns Ave Maria, ständigt spelande på läpparna.

Den som sätter sig ned och räknar inser snart att en tillräcklig mängd kontroller sannolikt betyder 1:1-kontroller: en mindre armé av inspektörer som befolkar varje mottagningsrum, varje gruppboende och varje Kry-chatt på heltid. En tandläkare som konsekvent överbehandlar med onödiga rotfyllningar för ersättningens skull, ett gruppboende som påstår sig ha två utbildade personal på natten men bara har en enda stackare som knappt talar svenska – hur ska man kunna kontrollera bort sådant på annat sätt? Men Liberalerna har framhärdat.

Fram tills nu då, när det blivit uppenbart att de kriminella gängen är skickliga entreprenörer, som lärt sig att nyttja avtal med det offentliga för sina brottsupplägg. Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.

Då händer det äntligen, det absolut enda som vi har att tacka de gängkriminella för. På Liberalernas riksmöte i Karlstad nyligen säger Johan Pehrson rakt ut: ”Vi har haft en för naiv inställning till en hel del avregleringar.”

Läs mer

Det är välkommet. Man frestas att utropa ett halleluja, och tacka både Jordgubben och Räven. Samtidigt är det tydligt att borgerligheten egentligen inte har något emot att skolpeng och assistansbidrag genererar vinster som omvandlas till travhästar och oändlighetsbassänger i Dubai. (Eller, som i fallet makarna Bergström, till ett par miljoner till Trumps valkampanj.) De är bara emot att pengarna landar hos fel sorts vinnare.

Nyheter 02 april, 2025

Folksam säljer aktier i Tesla: ”God avkastning”

Tesla-vd:n Elon Musks stöd till extremhögern har lyfts fram som ett av skälen till att bilbolagets försäljning går knackigt. Foto: Matt Rourke/AP.

Försäkringsbolaget säljer innehav för 1,6 miljarder – samtidigt som försäljningen ”tvärnitar” för Elon Musks bolag. ”Innehavet har sedan 2013 bidragit positivt till vår avkastning”, säger Folksam till Flamman.

Försäkringsbolaget Folksam säljer sina aktier i Tesla, meddelar de på onsdagsmorgonen. Prislappen landar på 1,6 miljarder kronor, och bakgrunden är den strejk som sedan hösten 2023 lamslagit elbilsbolagets verksamhet i Sverige.

”Teslas inställning till sina anställdas fackliga rättigheter är problematisk sett till Folksams placeringskriterier”, skriver de i pressmeddelandet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 02 april, 2025

”Erdogan kan inte fånga oss alla”

Foto: Saad Abedine/X.

Motståndet mot Erdogan samlar allt från det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP till pokemonen Pikachu. Presidenten tvingas nu till alltmer repressiva metoder för att behålla makten.

Ett hav av turkiska flaggor vajar i solljuset. Det är lördag den 29 mars, och kollektivtrafiken har knappt kunnat hantera att hundratusentals människor har vallfärdat till stadsdelen Maltepe, på den asiatiska sidan av Istanbul. På scenen avlöser talarna varandra, innan det blir dags för Özgür Özel, ledare för Turkiets största oppositionsparti CHP.

– I dag skriver ni historia här! I dag försvarar ni vår demokrati och vår framtid!

Turkiet skakas av den största protestvågen på mer än ett årtionde.

Allt började mindre än två veckor tidigare, när polisen morgonen den 19 mars under en gryningsräd grep runt 100 personer, anklagade för alltifrån korruption till terrorism. En av dem var CHP-politikern Ekrem Imamoglu, sedan 2019 borgmästare i mångmiljonstaden Istanbul, och en av de största potentiella utmanarna till president Erdogan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 01 april, 2025

Förslag om bristande vandel färdigt: ”Inte bra”

Utredaren Robert Schött och migrationsminister Johan Forssell. Foto: Viktoria Bank / TT.

I dag presenterades den utredning av bristande vandel som beställts av Tidöregeringen. ”Viktigt och rimligt”, säger migrationsminister Johan Forssell – medan Vänsterpartiets Tony Haddou menar att man nu ”öppnar upp för godtycke”.

– Förtroendet för migrationspolitiken vilar på en grundläggande princip: de som missköter sig ska inte vara här. Då väljer man bort att vara i Sverige, säger migrationsminister Johan Forssell (M).

Under tisdagsmorgonen tog han emot det förslag på ”skärpta och tydligare krav på vandel” som utformats under Tidöpartiernas mandatperiod. Förslaget innebär utökade möjligheter att återkalla och neka uppehållstillstånd, även för personer som inte dömts för något brott. 

– Viktigt och rimligt, kommenterar Johan Forssell från podiet.

Bakom förslaget står en grupp under ledning av den pensionerade domaren Robert Schött, som fått i uppdrag att utreda ett återinförande av begreppet vandel, som tidigare var en del av utlänningslagen men avskaffades 2005.

Egentligen berörs alla av det. När vi talar om vandel är det för oss alla här

– Vandel är ett gammalt begrepp. Men vi tydliggör det och rensar bort andra begrepp, säger han till Flamman.

Formuleringen var en del av regeringsförklaringen i oktober 2022, där man föreslog att ”återinföra möjligheten att utvisa utländska medborgare som visar brister i sin vandel”. Begreppet kritiserades vid tidpunkten för att vara otydligt och öppna för godtyckliga bedömningar. Arbetet med utredningen inleddes 2023.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr