Utrikes 26 augusti, 2003

Euron avväpnar regeringarna

Franske professorn Dominique Plihon om ett projekt oskiljbart från nyliberalismen.

Eurons införande i början av 2002 har beskrivits som den sista och mest symboliska etappen i den ekonomiska och monetära integrationsprocessen i Europa. Det europeiska samarbetsprojektet som föddes 1951, med Europeiska stål- och kolgemenskapen (EKSG), gav i och med Romfördraget, 1957, upphov till den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och instiftandet av en gemensam marknad bestående av de dåvarande sex medlemsstaterna (1).
Denna första fas präglades väsentligen av två saker: först och främst fick den offentliga politiken en central roll i att samordna investeringar på europeisk nivå och reglera marknaden, i synnerhet inom energi- och jordbrukssektorerna. För det andra förekom valutafrågor nästan inte alls på listan över de gemensamma målsättningarna – fördraget inskränker sig till att tillsätta en valutakommitté med endast rådgivande funktioner.

Åren 1970–80 innebär en radikal omorientering: medlemsstaternas regeringar (de skulle bli tolv från och med 1986) bestämmer sig för att låta marknadens mekanismer styra hur EEG ska fungera. I den tolkning som Enhetsakten, det nya fördraget som ratificerades 1986, ger av detta politiska val, dikteras det ekonomiska samarbetet av den gemensamma marknaden för varor, tjänster, arbetare och kapital, från och med 1992.
Omedelbart därefter blir Europa en del av den ordning som är den nyliberala globaliseringens. Den växer fram i början av åttiotalet, inspirerad av Reagans USA och Thatchers Storbritannien. Den frihandelsideologi som då gör sig gällande innebär ett välregisserat bakslag för de statliga regelverken, en utveckling som präglas av att det i en allt snabbare takt införs avreglerings- och privatiseringsåtgärder.

Den andra anmärkningsvärda tendensen är att valutan görs till integrationsprocessens huvudsakliga motor.
Sammanbrottet för det internationella monetära systemet, det så kallade Bretton Woods-systemet som baserade sig på fasta växelkurser, utlöses av president Richard Nixons beslut att inte längre indexreglera dollarns värde efter guldets (den 15 augusti 1971), varpå fenomenet med flytande valutor generaliseras, efter 1973.
Det leder till att den Gemensamma marknadens medlemsländer försöker skydda sig mot instabiliteten på valutamarknaden. Då tillkommer först ”ormen i tunneln” (1972), sedan det Ekonomiska monetära systemet (EMS), syftande till att begränsa och minska fluktuationerna mellan de olika valutorna i EEG:s medlemsländer. Den ekonomiska politiken har sedan dess dominerats av kraven på stabilitet i fråga om växelkurser och priser: det är vad som avses med doktrinen om den ”starka” valutan och konkurrerande inflationsdämpningar.

När Maastrichtavtalet om den Europeiska unionen trädde i kraft 1993 dras denna integrationslogik till sin spets, då man uppställer etappmål och beskriver formerna för uppbyggnaden av den Ekonomiska och monetära unionen (EMU), genom införandet av en gemensam valuta.
Det europeiska samarbetet vilar därefter på två pelare: Enhetsakten som sanktionerar marknadens dominans i det ekonomiska systemet och Maastrichtavtalet som ger valutapolitiken absolut företräde på den ekonomiska politikens område i euroländerna.

Ramverket för det europeiska samarbetet hamnar därmed i olag och blir helt asymmetriskt. Å ena sidan är valutapolitiken organiserad enligt en federal struktur inspirerad av den tyska modellen. Systemet utgörs sedan 1999 av det europeiska centralbankssystemet, som för närvarande består av tolv nationella centralbanker (2), med den Europeiska centralbanken (ECB), dess spets som har ansvar för den gemensamma valutapolitiken. Å andra sidan är budget- och skattepolitiken fortfarande decentraliserad på nationell nivå. Bara en liten del av de offentliga utgifterna – ett utgiftstak på 1,27 procent av den europeiska bruttonationalprodukten (BNP) sattes i mars 1999 – ingår i den gemensamma budgeten. Och till följd av frånvaron av en demokratisk rättsstat på europeisk nivå förekommer inga gemensamma europeiska skatter, inte heller möjligheten att inrätta gemensamma europeiska lån.

Den andra källan till asymmetri är att centralbankerna – såväl de nationella som de europeiska – är oberoende och därför inte redovisningsskyldiga inför regeringarna eller medborgarna.
En tredje faktor till obalans är att den prioriterade målsättningen för den ekonomiska politiken är valutastabilitet. Det åligger ECB att se till att prisnivån är stabil, enligt artikel 105, första stycket i Maastrichtfördraget.
Och vad beträffar stöd till den ekonomiska produktiviteten och sysselsättningen hör de frågorna uttryckligen till de lågt prioriterade målsättningarna, trots att de i den rådande konjunkturen borde vara högprioriterade.

En av de största motsägelserna med EMU är att man lägger tyngdpunkten vid valutapolitiken just när denna är som minst trovärdig. I själva verket vet vi att det inte längre är möjligt att gå in och noggrant styra valutaflödena, hur dessa än definieras.
Men ECB är den enda av världens stora centralbanker som fortsätter att ställa upp målsättningar på det området! Den enda variabeln som centralbankscheferna direkt kan påverka är de korta räntorna. Man kan dock konstatera att det verktyget är alltmer verkningslöst: de tio nedskrivningar som Federal Reserve beslutat om sedan början av 2001 har inte alls påverkat den amerikanska ekonomin, som befinner sig i en recession som bara fördjupats av händelserna den 11 september 2001.
Det ekonomiska systemet är nämligen framför allt avhängigt av de långa räntorna, och det berör faktiskt den största delen av företagens och de enskildas skulder. Men valutamyndigheterna inverkar mycket indirekt på dessa räntenivåer, som i stor utsträckning bestäms av hur finansaktörerna föregripit utvecklingen.
ECB har för övrigt inget växelkursmål, vilket gör att företagen inom euroområdet står och faller med det instabila valutaläget i världen, samtidigt som börskrascherna mångfaldigats de senaste åren.

Maastrichfördragets klausuler, som utarbetades på 1980-talet, framstår idag som helt otidsenliga och är inte anpassade till läget i början av 2000-talet.
Det finns tvärtom goda skäl att anta att en aktiv budget- och skattepolitik skulle vara mer effektiv än valutapolitiken, inom ramen för EMU. Det står klart att eurosamarbetet bygger på två principer: gemensam kapitalmarknad och gemensam valuta, det vill säga växelkurser som ligger ohjälpligt fasta mellan de olika valutorna.
All forskning visar att en aktiv budgetpolitik, i en sådan situation, skulle få stor genomslagskraft på den ekonomiska produktivitetens område. Denna väl kända konsekvens av Mundell-Flemingmodellen (3) förklaras på följande sätt: kapitalets rörlighet och de globala finansmarknaderna gör det lättare att finansiera ett stigande budgetunderskott utan att höja räntan eller skriva upp växelkurserna, vilket skulle missgynna exporten. Det finns en annan och mer grundläggande anledning till att låta budgetpolitiken spela en viktigare roll. Budgetpolitiken hör i stor utsträckning till nationalekonomin och kan därför differentieras i enlighet med varje lands specifika behov, medan valutapolitiken däremot är global och centraliserad.

Med en gemensam valuta avhänder sig euroländerna möjligheten att påverka sina valutors växelkurser.
Det betyder att justeringarna dem emellan hädanefter tar vägen via pris- och lönevariationer och via fluktuationerna hos de viktigaste makroekonomiska indikatorerna (produktiviteten, sysselsättningen, kapitalet).
Tvärtom mot vad de nyliberala teorierna postulerar är priserna inte särskilt rörliga (åtminstone inte på kort sikt), vilket försvårar inbördes valutajusteringar mellan de europeiska länderna eftersom växelkurserna inte varierar. En av orsakerna till denna tröghet är löneskillnaderna. Lönerna bestäms av institutionella faktorer (förhandlingsformer) som ser mycket olika ut runt om i Europa. Keynes har på ett lysande sätt demonstrerat att när marknaden inte förmår anpassa sig under gynnsamma förhållanden – på grund av att löner och priser inte är tillräckligt flexibla kommer en aktiv ekonomisk politik att bli ett oumbärligt styrmedel.

När de nationella valutapolitikerna försvann borde, i logikens namn, den nationella budgetpolitikens roll ha förstärkts. Men det omvända har inträffat.
Budgetstabilitetspakten som döptes om till det självmotsägande namnet ”stabilitets- och tillväxt-pakten” undertecknades under Europeiska rådets möte i Amsterdam i juni 1997. Den innebär de facto att man även fortsättningsvis kommer att tillämpa en av Maastrichtfördragets konvergenskriterier, nämligen ett tak på högst tre procent underskott av BNP. Den föreskriver även genom ett specifikt förfarande, som kallas alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser, hårda ekonomiska sanktioner mot de stater som inte följer den.

Vad är skälet därtill? Man vill förhindra att den ekonomiska politiken skenar iväg, vilket kan vara inflationsdrivande och går stick i stäv med de heliga prisstabilitetsmål som ECB försvarar.
Genom att förhindra att automatiska stabiliserande faktorer får något spelrum kommer denna hämsko att bli outhärdlig den dag Europa riskerar att dras ned i en lågkonjunktur. Särskilt eftersom frånvaron av någon harmonisering tar sig uttryck i medlemsländerna hänger sig åt en tygellös konkurrens sinsemellan inom skattepolitiken, vilket ytterligare krymper budgetramarna.
Tyskland – den generösa givaren, själv mottagare av månget understöd – krävde att pakten skulle undertecknas samtidigt som de gärna ville mjuka upp kraven, när det visade sig att deras statliga underskott uppgick till 2,5 procent år 2001.

Den totala oöverensstämmelsen mellan valutapolitiken och den ekonomiska politiken sanktionerar frånvaron av en dynamisk och balanserad ekonomisk politik, grundad på målet att försöka hitta det optimala samspelet mellan valuta- och budgetinstrument (den optimala policy-blandningen).
En strukturerad samordning i Europa bedöms inte som en prioriterad angelägenhet, vilket är ett verkligt kliv tillbaka i utvecklingen. Det enda förfarandet som går mot en sådan samordning är ”den ekonomiska politikens stora riktlinjer” (GOPE), (förkortat BGEP på engelska, ö.a.). BGEP driver regeringarna till att definiera en nationell ekonomisk politik, och att därefter undersöka vilka eventuella implikationer den får för grannländerna. Det står dem fritt att ändra strategi om den visar sig medföra negativa konsekvenser för de övriga medlemsländerna. I praktiken är BGEP inget annat än enkla rekommendationer, högst otillräckliga för att leda till en reell samordning av den ekonomiska politiken.

De argument som har anförts för att lägga eurons ”förtjänster” i dagen är väl kända. Den gemensamma valutan bidrar till framväxten av ett enhetligt prissystem för de tolv euroländerna, vilket är en viktig fördel för enskilda medborgare och i synnerhet för företagen, som får lättare att fatta beslut genom de jämförelser de kan göra.
Euron minskar för övrigt transaktionskostnaderna, särskilt genom avskaffandet av avgifter vid växling mellan olika valutor. Till sist upphör spekulation med valutor och risken för att de olika valutorna hamnar i gungning i förhållande till varandra. Sammanfattningsvis innebär euron en mer väl fungerande varu-, tjänste- och kapitalmarknad och den gör det möjligt att lägga den sista byggstenen till den europeiska gemensamma marknaden.

Men ”kostnaderna” för valutaunionen är också betydande. De är i hög grad förenade med defekterna i det makroekonomiska regelverket. Problemet är inte så mycket den gemensamma valutan i sig som den liberal-monetaristiska filosofi som stödjer den – med en valutapolitik som blivit ineffektiv och inte längre fyller sitt syfte och vars öde avgörs i hemlighet av myndigheter som är underkastade trycket från marknaden.
Det är därför nödvändigt att med kraft införa en djupgående reform. En sådan skulle successivt upphäva obalanserna mellan valutainstitutionerna och de politiska institutionerna och på så sätt utrusta EU med de demokratiska attribut som ännu saknas. Är det inte detta demokratiunderskott som stimulerar likgiltigheten och rentav misstron i Europa mot euron?
Dominique Plihon
Översättning: Simon Matthis.

Dominique Plihon är professor vid universitetet Paris-Nord och ordförande i Attac:s forskningssråd. Han är författare till boken Nouveau Capitalisme, Flammarion, Paris, 2001.
Artikeln är tidigare publicerad i
Le Monde Diplomatique,
december 2001.

1. De sex länder som undertecknade Romfördraget var Tyskland, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna.

2. Av EU:s femton medlemsländer har hittills tre länder – Danmark, Storbritannien och Sverige – valt att stå utanför valutaunionen och berörs därför inte av övergången till euro.

3. Den på sextitalet utarbetade Mundell-Fleming-modellen, som inspirerats av ny-keynesianismen, är den analysmodell som används i alla ekonomiska standardverk för att undersöka och jämföra följderna av en valuta- och budgetpolitik, som förs under optimala förhållanden, där kapitalet flödar helt fritt.

Krönika 25 april, 2025

Den antifascistiska manifestationen fyllde torget utanför teater Moment i Gubbängen för ett år sedan. Foto: Oscar Olsson/TT.

Ett år efter attacken mot teatern i Gubbängen bjöd vänstern återigen in till samling. Samtidigt fortsätter den högerextrema mobiliseringen i södra Stockholm.

Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg. 

Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.

Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.

Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 25 april, 2025

Bakom tullkaoset vilar samma gamla roffaranda

Traditionella dansare välkomnar den amerikanska vicepresidenten JD Vance under statsbesöket i New Delhi den 21 april. Foto: Kenny Holston/Pool/AFP/TT.

När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.

Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.

Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)

Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”

Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.

Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.

Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.

Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.

År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.

Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.

Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.

Läs mer

Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).

Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.

Rörelsen 25 april, 2025

Den judiska vänstern är varken förklädda sionister eller falska judar

Judiskt upprop manifesterar i Stockholm i juni 2024. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop, där jag varit administratör fram till nu. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Läs mer

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.

Kultur 24 april, 2025

Ge mig en trosa med puls

Foto: Khvost/adobe stock.

Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.

Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?

Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 24 april, 2025

Derek Guy: ”Folk förväxlar god smak med att se rik ut”

Derek Guy recenserar Elon Musks och Jimmie Åkessons klädstil. Foto: Alex Brandon/AP, Christine Olsson/TT.

Han har blivit en nätkändis för sina folkbildande dissar av den nya högerns klädsmak. Själv menar Derek Guy att bara vill lära sina följare att klä sig bättre. Flamman frågar ut internets främsta modekritiker om Bernie Sanders stil, shorts på stan – och Jimmie Åkessons val av strumpor.

I högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.

Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.

Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.

På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.

– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2025

Förening vill köpa fängelse: ”Började som en galen idé”

Matilda Regell, Sandra Qvarfordt, Nils Phillips och Britt Jürgensen sitter i styrelsen för föreningen Backa Kåken. Foto: Jacob Lundberg.

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 23 april, 2025

Skyddsombudet som målade socialismen i pastell

Hayao Miyazaki grundade Studio Ghibli på 1985, tillsammans med Isao Takahata. Foto: Armando Gallo/AP.

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 april, 2025

Påsken påminde mig om vår gemensamma kraft

Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Utrikes 22 april, 2025

Franciskus lämnar det progressiva Italien utan sin starkaste kraft

Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.