Eurons införande i början av 2002 har beskrivits som den sista och mest symboliska etappen i den ekonomiska och monetära integrationsprocessen i Europa. Det europeiska samarbetsprojektet som föddes 1951, med Europeiska stål- och kolgemenskapen (EKSG), gav i och med Romfördraget, 1957, upphov till den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och instiftandet av en gemensam marknad bestående av de dåvarande sex medlemsstaterna (1).
Denna första fas präglades väsentligen av två saker: först och främst fick den offentliga politiken en central roll i att samordna investeringar på europeisk nivå och reglera marknaden, i synnerhet inom energi- och jordbrukssektorerna. För det andra förekom valutafrågor nästan inte alls på listan över de gemensamma målsättningarna – fördraget inskränker sig till att tillsätta en valutakommitté med endast rådgivande funktioner.

Åren 1970–80 innebär en radikal omorientering: medlemsstaternas regeringar (de skulle bli tolv från och med 1986) bestämmer sig för att låta marknadens mekanismer styra hur EEG ska fungera. I den tolkning som Enhetsakten, det nya fördraget som ratificerades 1986, ger av detta politiska val, dikteras det ekonomiska samarbetet av den gemensamma marknaden för varor, tjänster, arbetare och kapital, från och med 1992.
Omedelbart därefter blir Europa en del av den ordning som är den nyliberala globaliseringens. Den växer fram i början av åttiotalet, inspirerad av Reagans USA och Thatchers Storbritannien. Den frihandelsideologi som då gör sig gällande innebär ett välregisserat bakslag för de statliga regelverken, en utveckling som präglas av att det i en allt snabbare takt införs avreglerings- och privatiseringsåtgärder.

Den andra anmärkningsvärda tendensen är att valutan görs till integrationsprocessens huvudsakliga motor.
Sammanbrottet för det internationella monetära systemet, det så kallade Bretton Woods-systemet som baserade sig på fasta växelkurser, utlöses av president Richard Nixons beslut att inte längre indexreglera dollarns värde efter guldets (den 15 augusti 1971), varpå fenomenet med flytande valutor generaliseras, efter 1973.
Det leder till att den Gemensamma marknadens medlemsländer försöker skydda sig mot instabiliteten på valutamarknaden. Då tillkommer först ”ormen i tunneln” (1972), sedan det Ekonomiska monetära systemet (EMS), syftande till att begränsa och minska fluktuationerna mellan de olika valutorna i EEG:s medlemsländer. Den ekonomiska politiken har sedan dess dominerats av kraven på stabilitet i fråga om växelkurser och priser: det är vad som avses med doktrinen om den ”starka” valutan och konkurrerande inflationsdämpningar.

När Maastrichtavtalet om den Europeiska unionen trädde i kraft 1993 dras denna integrationslogik till sin spets, då man uppställer etappmål och beskriver formerna för uppbyggnaden av den Ekonomiska och monetära unionen (EMU), genom införandet av en gemensam valuta.
Det europeiska samarbetet vilar därefter på två pelare: Enhetsakten som sanktionerar marknadens dominans i det ekonomiska systemet och Maastrichtavtalet som ger valutapolitiken absolut företräde på den ekonomiska politikens område i euroländerna.

Ramverket för det europeiska samarbetet hamnar därmed i olag och blir helt asymmetriskt. Å ena sidan är valutapolitiken organiserad enligt en federal struktur inspirerad av den tyska modellen. Systemet utgörs sedan 1999 av det europeiska centralbankssystemet, som för närvarande består av tolv nationella centralbanker (2), med den Europeiska centralbanken (ECB), dess spets som har ansvar för den gemensamma valutapolitiken. Å andra sidan är budget- och skattepolitiken fortfarande decentraliserad på nationell nivå. Bara en liten del av de offentliga utgifterna – ett utgiftstak på 1,27 procent av den europeiska bruttonationalprodukten (BNP) sattes i mars 1999 – ingår i den gemensamma budgeten. Och till följd av frånvaron av en demokratisk rättsstat på europeisk nivå förekommer inga gemensamma europeiska skatter, inte heller möjligheten att inrätta gemensamma europeiska lån.

Den andra källan till asymmetri är att centralbankerna – såväl de nationella som de europeiska – är oberoende och därför inte redovisningsskyldiga inför regeringarna eller medborgarna.
En tredje faktor till obalans är att den prioriterade målsättningen för den ekonomiska politiken är valutastabilitet. Det åligger ECB att se till att prisnivån är stabil, enligt artikel 105, första stycket i Maastrichtfördraget.
Och vad beträffar stöd till den ekonomiska produktiviteten och sysselsättningen hör de frågorna uttryckligen till de lågt prioriterade målsättningarna, trots att de i den rådande konjunkturen borde vara högprioriterade.

En av de största motsägelserna med EMU är att man lägger tyngdpunkten vid valutapolitiken just när denna är som minst trovärdig. I själva verket vet vi att det inte längre är möjligt att gå in och noggrant styra valutaflödena, hur dessa än definieras.
Men ECB är den enda av världens stora centralbanker som fortsätter att ställa upp målsättningar på det området! Den enda variabeln som centralbankscheferna direkt kan påverka är de korta räntorna. Man kan dock konstatera att det verktyget är alltmer verkningslöst: de tio nedskrivningar som Federal Reserve beslutat om sedan början av 2001 har inte alls påverkat den amerikanska ekonomin, som befinner sig i en recession som bara fördjupats av händelserna den 11 september 2001.
Det ekonomiska systemet är nämligen framför allt avhängigt av de långa räntorna, och det berör faktiskt den största delen av företagens och de enskildas skulder. Men valutamyndigheterna inverkar mycket indirekt på dessa räntenivåer, som i stor utsträckning bestäms av hur finansaktörerna föregripit utvecklingen.
ECB har för övrigt inget växelkursmål, vilket gör att företagen inom euroområdet står och faller med det instabila valutaläget i världen, samtidigt som börskrascherna mångfaldigats de senaste åren.

Maastrichfördragets klausuler, som utarbetades på 1980-talet, framstår idag som helt otidsenliga och är inte anpassade till läget i början av 2000-talet.
Det finns tvärtom goda skäl att anta att en aktiv budget- och skattepolitik skulle vara mer effektiv än valutapolitiken, inom ramen för EMU. Det står klart att eurosamarbetet bygger på två principer: gemensam kapitalmarknad och gemensam valuta, det vill säga växelkurser som ligger ohjälpligt fasta mellan de olika valutorna.
All forskning visar att en aktiv budgetpolitik, i en sådan situation, skulle få stor genomslagskraft på den ekonomiska produktivitetens område. Denna väl kända konsekvens av Mundell-Flemingmodellen (3) förklaras på följande sätt: kapitalets rörlighet och de globala finansmarknaderna gör det lättare att finansiera ett stigande budgetunderskott utan att höja räntan eller skriva upp växelkurserna, vilket skulle missgynna exporten. Det finns en annan och mer grundläggande anledning till att låta budgetpolitiken spela en viktigare roll. Budgetpolitiken hör i stor utsträckning till nationalekonomin och kan därför differentieras i enlighet med varje lands specifika behov, medan valutapolitiken däremot är global och centraliserad.

Med en gemensam valuta avhänder sig euroländerna möjligheten att påverka sina valutors växelkurser.
Det betyder att justeringarna dem emellan hädanefter tar vägen via pris- och lönevariationer och via fluktuationerna hos de viktigaste makroekonomiska indikatorerna (produktiviteten, sysselsättningen, kapitalet).
Tvärtom mot vad de nyliberala teorierna postulerar är priserna inte särskilt rörliga (åtminstone inte på kort sikt), vilket försvårar inbördes valutajusteringar mellan de europeiska länderna eftersom växelkurserna inte varierar. En av orsakerna till denna tröghet är löneskillnaderna. Lönerna bestäms av institutionella faktorer (förhandlingsformer) som ser mycket olika ut runt om i Europa. Keynes har på ett lysande sätt demonstrerat att när marknaden inte förmår anpassa sig under gynnsamma förhållanden – på grund av att löner och priser inte är tillräckligt flexibla kommer en aktiv ekonomisk politik att bli ett oumbärligt styrmedel.

När de nationella valutapolitikerna försvann borde, i logikens namn, den nationella budgetpolitikens roll ha förstärkts. Men det omvända har inträffat.
Budgetstabilitetspakten som döptes om till det självmotsägande namnet ”stabilitets- och tillväxt-pakten” undertecknades under Europeiska rådets möte i Amsterdam i juni 1997. Den innebär de facto att man även fortsättningsvis kommer att tillämpa en av Maastrichtfördragets konvergenskriterier, nämligen ett tak på högst tre procent underskott av BNP. Den föreskriver även genom ett specifikt förfarande, som kallas alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser, hårda ekonomiska sanktioner mot de stater som inte följer den.

Vad är skälet därtill? Man vill förhindra att den ekonomiska politiken skenar iväg, vilket kan vara inflationsdrivande och går stick i stäv med de heliga prisstabilitetsmål som ECB försvarar.
Genom att förhindra att automatiska stabiliserande faktorer får något spelrum kommer denna hämsko att bli outhärdlig den dag Europa riskerar att dras ned i en lågkonjunktur. Särskilt eftersom frånvaron av någon harmonisering tar sig uttryck i medlemsländerna hänger sig åt en tygellös konkurrens sinsemellan inom skattepolitiken, vilket ytterligare krymper budgetramarna.
Tyskland – den generösa givaren, själv mottagare av månget understöd – krävde att pakten skulle undertecknas samtidigt som de gärna ville mjuka upp kraven, när det visade sig att deras statliga underskott uppgick till 2,5 procent år 2001.

Den totala oöverensstämmelsen mellan valutapolitiken och den ekonomiska politiken sanktionerar frånvaron av en dynamisk och balanserad ekonomisk politik, grundad på målet att försöka hitta det optimala samspelet mellan valuta- och budgetinstrument (den optimala policy-blandningen).
En strukturerad samordning i Europa bedöms inte som en prioriterad angelägenhet, vilket är ett verkligt kliv tillbaka i utvecklingen. Det enda förfarandet som går mot en sådan samordning är ”den ekonomiska politikens stora riktlinjer” (GOPE), (förkortat BGEP på engelska, ö.a.). BGEP driver regeringarna till att definiera en nationell ekonomisk politik, och att därefter undersöka vilka eventuella implikationer den får för grannländerna. Det står dem fritt att ändra strategi om den visar sig medföra negativa konsekvenser för de övriga medlemsländerna. I praktiken är BGEP inget annat än enkla rekommendationer, högst otillräckliga för att leda till en reell samordning av den ekonomiska politiken.

De argument som har anförts för att lägga eurons ”förtjänster” i dagen är väl kända. Den gemensamma valutan bidrar till framväxten av ett enhetligt prissystem för de tolv euroländerna, vilket är en viktig fördel för enskilda medborgare och i synnerhet för företagen, som får lättare att fatta beslut genom de jämförelser de kan göra.
Euron minskar för övrigt transaktionskostnaderna, särskilt genom avskaffandet av avgifter vid växling mellan olika valutor. Till sist upphör spekulation med valutor och risken för att de olika valutorna hamnar i gungning i förhållande till varandra. Sammanfattningsvis innebär euron en mer väl fungerande varu-, tjänste- och kapitalmarknad och den gör det möjligt att lägga den sista byggstenen till den europeiska gemensamma marknaden.

Men ”kostnaderna” för valutaunionen är också betydande. De är i hög grad förenade med defekterna i det makroekonomiska regelverket. Problemet är inte så mycket den gemensamma valutan i sig som den liberal-monetaristiska filosofi som stödjer den – med en valutapolitik som blivit ineffektiv och inte längre fyller sitt syfte och vars öde avgörs i hemlighet av myndigheter som är underkastade trycket från marknaden.
Det är därför nödvändigt att med kraft införa en djupgående reform. En sådan skulle successivt upphäva obalanserna mellan valutainstitutionerna och de politiska institutionerna och på så sätt utrusta EU med de demokratiska attribut som ännu saknas. Är det inte detta demokratiunderskott som stimulerar likgiltigheten och rentav misstron i Europa mot euron?
Dominique Plihon
Översättning: Simon Matthis.

Dominique Plihon är professor vid universitetet Paris-Nord och ordförande i Attac:s forskningssråd. Han är författare till boken Nouveau Capitalisme, Flammarion, Paris, 2001.
Artikeln är tidigare publicerad i
Le Monde Diplomatique,
december 2001.

1. De sex länder som undertecknade Romfördraget var Tyskland, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna.

2. Av EU:s femton medlemsländer har hittills tre länder – Danmark, Storbritannien och Sverige – valt att stå utanför valutaunionen och berörs därför inte av övergången till euro.

3. Den på sextitalet utarbetade Mundell-Fleming-modellen, som inspirerats av ny-keynesianismen, är den analysmodell som används i alla ekonomiska standardverk för att undersöka och jämföra följderna av en valuta- och budgetpolitik, som förs under optimala förhållanden, där kapitalet flödar helt fritt.

Dominique Plihon