Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
När Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj den 28 februari 2022, fyra dagar efter början på Rysslands invasion, uppträdde på Facebook för att uppmana Bryssel att inlemma hans land i EU ”utan dröjsmål genom en särskild procedur”, var det ingen som verkligen tog det på allvar. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen välkomnade så klart idén i extatiska ordalag: ”De hör till oss, vi vill ha med dem!” Men Europeiska rådets ordförande Charles Michel påminde om att det finns regler och att Ukraina måste följa dem. Zelenskyj lämnade därför in en officiell ansökan enligt regelverket för att ges kandidatstatus. Ett mål som det hade tagit Turkiet tolv, Bosnien-Herzegovina sex och Albanien fem år att uppnå. För Ukraina räckte det med fyra månader.
Detta generösa svar var ett sätt för EU:s regerings- och statschefer att visa hur enad västvärlden stod och hur villkorslöst dess stöd till Kiev var. Det innebar dessutom inget konkret: processen skulle ta ”flera årtionden”, förklarade Emmanuel Macron. Men den 8 november i år rekommenderade Kommissionen att förhandlingar om ett inträde skulle påbörjas med Ukraina, liksom med Moldavien – ett förslag som Europeiska rådet också godkände vid förra veckans toppmöte i Bryssel, trots Ungerns motstånd. Zelenskyj vill att förhandlingarna ska slutföras redan 2026, medan Charles Michel talar om 2030. Båda perspektiven framstår som möjliga om processen fortsätter i samma snabba hastighet som nu.
De europeiska ledarna har vid upprepade tillfällen försäkrat kritiker om att detta inte innebär att inträdeskraven till EU vattnas ur. Men i motsats till tidigare kandidatländer utvärderas inte Ukraina för dess förmåga att uppnå de kända ”kriterierna” – vad gäller korruptionsbekämpning, respekt för rättsstaten, skydd för minoriteter, budgetbalans och så vidare – utan enbart utifrån aktuella geopolitiska beaktanden. Utvidgningen av EU, som var en prioritet under 1990- och 2000-talet, tycks ha glömts bort sedan ett årtionde. Undantaget är Tyskland, vars ekonomi har tjänat stort på östutvidgningen. I andra länder var projektet snarare synonymt med social och ekonomisk dumpning, paralyserade institutioner och en otydlig profil på den internationella scenen.
Kriget i Ukraina har ställt förhållandet på ända. Numera är utvidgningen med på agendan vid varje toppmöte. Man talar om en union av 35 länder, eller till och med 37, med Ukraina och Moldavien, men även Georgien och västra Balkan. Det är ”[e]n livsviktig politik för Europeiska unionen”, enligt von der Leyen, för att bekämpa det ryska och kinesiska inflytandet över kontinentens periferi. Men antalet olösta frågor hopar sig, samtidigt som de noggrant undviks av de franska medierna: hur ska man fördela sammanhållningsfonderna (särskilda fonder för fattigare EU-länder, övers. anm.), de gemensamma jordbrukssubventionerna, de parlamentariska stolarna, eller nomineringen av kommissionärer? Hur ska man undvika att politikområden som kräver enhällighet inte lamslås? De europeiska ledarna är måna om att se till att dessa frågor inte påverkar de nationella debatterna och svarar därför med att tala om en potentiell reform av institutionerna. Det är dock ett tomt löfte: vilken reform skulle samtidigt kunna tillfredsställa Grekland, Tyskland, Spanien, Polen, Portugal och Ungern?
Under 1990-talet var Europa uppdelat mellan de tekniskt och industriellt högutvecklade staterna i norr och de monetärt svaga och turism- och jordbruksberoende länderna i syd. Splittringen tillfogades ytterligare en fraktur, mellan öst och väst, när östutvidgningen genomfördes i början av 2000-talet. På ena sidan finns relativt höga löner, avancerade sociala skyddsnät och stöd för ett visst europeiskt oberoende. På den andra finns en stor reserv av billig arbetskraft och ett starkt stöd för en atlanticistiskt inriktad säkerhetspolitik: besatta som de är av det ryska hotet litar de baltiska och centraleuropeiska länderna helt på Nato för sitt försvar.
På detta sätt stakar Europa ut sin framtid genom att upprepa tidigare misstag: utstationerat arbete, en växande känsla av ekonomisk osäkerhet i de östeuropeiska arbetarklasserna, en känsla av underkastelse i öst. Samtidigt som unionen allt tydligare fogar sig under ett amerikanskt imperium på tillbakagång. Europa faller sönder i takt med att det växer.
Översättning: Jonas Elvander.