Ni har alla sett den. Hans mest kända bild med den spanske republikanske soldaten Frederico Borell García som faller för en fascistisk kula. Fångad i träffögonblicket har den blivit till en symbol för själva essänsen av spanska inbördeskriget. Lika mycket som Alberto Kordas berömda bild på Che Guevara symboliserar den kubanska revolutionen, har Capas bild visat både krigets vanvett och västmakternas svek mot Spanien, som maldes ned i en fascistisk diktatur som blev förövningen till andra världskriget men varade mycket längre.
Men Robert Capa (född Endre Friedmann i Budapest) var också en författare med ambitioner. Den sidan av honom har varit mer okänd i Sverige och först nu har hans utmärkta Krigsfotografen, från 1947, översatts.
Det är för den som bara sett Capas bilder en oväntad bok. Den behandlar förvisso gravallvarliga ämnen som krig, död och kärlek, men historien målas med så lätt hand att den snarast är en roadmovie genom Europa under andra världskriget eller kanske en Jack Kerouac med kamera på magen mitt i skyttegravarna. Invävd i historien finns en kärlekshistoria som inte slutar lyckligt. Boken börjar och slutar förresten i olycklig kärlek, med samma mening, ”Det fanns inte den ringaste anledning att stiga upp på morgnarna längre.”
Vid sidan av pokerspelandet, supandet, middagarna med flickor och den hårda jargongen mellan journalist och militär lyckas Capa, i ord och bild, ge en närgången bild av ett Europa i krig. Han funderar på sin roll som skildrare av sorg och död, sin nästan drogberoende-liknande dragning till krig och konflikter och visar öppen sympati för antifascisterna, bland annat de republikanska veteranerna från Spanien, som efter Francos maktövertagande kämpar vidare mot fascismen under fransk flagg. När dessa kämpar mer eller mindre lämnas åt sitt öde efter segern mot Nazityskland skriver Capa, redan 1947, att ”vägen till Madrid är lång” och sannspådd skulle han bli.
Inte förrän vid Francos död 1975 skulle hans spanska kamrater bli kvitt fascismen.
När Capa når det befriade Paris, skulle det spanska inbördeskriget dyka upp för honom igen. Han stoppas från att fortsätta in mot Paris, order har utgått att bara 2:a franska pansardivisionen ska få åka in, men ser snabbt en stridsvagn med ordet ”Teruel” påmålat. Teruel var ett blodigt slag som gav republikanerna en av deras största segrar.
”’No hay derecho – det finns ingen rättvisa om ni hindrar mig. Jag är en av vosotros – i högsta grad en av er – och jag var själv med i det blodiga slaget.’
’Om det är verdad och du inte ljuger så är du verkligen en av nosotros och du måste följa med oss in i Paris i den här Verdadero stridsvagnen Teruel!’”
Även om det finns anledning att tro att Capas memoarer är lite friserade, han erkände det själv, är scenen, när han tillsammans med de spanska republikanerna åker in sin förra hemstad och kärlek, det befriade Paris, rörande. I spanska inbördeskriget hade han också förlorat sin stora kärlek, Gerda Taro. Också hon arbetade som fotograf och blev krossad av en republikansk stridsvagn i kaoset under en reträtt väster om Madrid 1937.
Bilderna, från Paris och annorstädes, är fantastiska. Vid Dagen D i Normandie var han en av få fotografer närvarande men ödet gjorde att bilderna, som han mycket bokstavligen riskerade livet för, förstördes av en upphetsad mörkrumsassistent vid en tidning. Av 106 bilder räddades åtta. Där gick mänskligheten miste om unika dokument.
Stundtals höjs effekten av textens synbara sorglöshet och hårdkokhet av de ofta emotionellt starka bilderna. Att krig är helvete råder det alltså inget tvivel om när man lägger ifrån sig boken, galghumor och överlevnadsmekanismer till trots.
Från Nordafrika, till London, över Frankrike till ”mörkrets hjärta” i Berlin hänger Capa med med sin kamera. Bilderna från de blodiga sista striderna i Berlin är starka, där soldaterna i stadsstriderna tog hus för hus med många förluster som följd. Tyska prickskyttar lurade i många fönster.
Man undrar hur det kunde ta 61 år att publicera denna fina bok på svenska. Översättningen, som säkert inte var lätt att göra med mycket slang och militärjargong, är för övrigt utmärkt gjord av Margareta Eklöf.
