I en artikel i Flamman (nr 31, 2016) efterlyser Lennart Beijer en offensiv EU-politik från partiet. Jag skulle i stället vilja slå ett slag för en offensiv internationell vänsterpolitik som bärs upp av såväl global solidaritet som ett återupprättande av europeisk demokrati och inte minst ett kompromisslöst EU-motstånd. Lennart Beijer konstaterar helt riktigt att förutsättningarna för EU-medlemskapet har ändrats radikalt sedan mitten på 1990-talet. Det EU Sverige då blev medlem i finns inte längre. Unionens funktion som kapitalets politiska international kvarstår förstås, samtidigt som många av påståendena och löftena inför folkomröstningen 1994 har visat sig vara felaktiga eller lögner. Till exempel att den militära alliansfriheten inte hotas eller att den svenska modellen på arbetsmarknaden inte riskerar att undergrävas. Till det kommer den katastrofala hanteringen av finanskris och flyktingmottagande. EU-förespråkarnas trovärdighet har raserats.
Trots det finns en känsla av likgiltighet och uppgivenhet inför EU både inom vänstern och den svenska opinionen i stort. Men det finns också ett växande motstånd. Det är i och för sig sant att en del av det motståndet kommer från fascister och blåsvarta alliansanhängare, men lika sant är att en stor del kommer från en ilsken och frustrerad vänster. En betydande del av invånarna i Sverige motsätter sig EU:s politik på en rad områden och vi vet att många av dessa sympatiserar med oss. Vi måste ge röst åt denna växande vänstervrede mot EU. Bland annat genom att driva kravet på en folkomröstning om EU-medlemskapet. Vi kan inte överlämna den frågan till SD, när det finns hur många starka demokratiska och socialistiska argument som helst för att genomföra en sådan omröstning. Nyfascisterna kan inte få stå ensamma och försvara demokratin när den hotas av Europeiska unionen. Det blir helt absurt.
Varför tvekar vi? Det är nog så att delar av vänstern kapitulerat för påståendet att EU är ett nödvändigt ont. Att den internationella kapitalistiska utvecklingen innebär att det är oerhört svårt – eller helt omöjligt – att bedriva en nationell, självständigt utformad vänsterpolitik. Detta är fel, som tur är. Den nationella variationen bland europeiska länder på olika områden – ekonomiska, teknologiska, sociala, kulturella – är stor. Det beror på att olika länder fattar olika typer av politiska beslut. Det här är avgörande och viktigt: Ett nationellt baserat politiskt motstånd mot den internationella kapitalistiska utvecklingen är fortfarande möjlig. Och det är i dagsläget den enda möjliga demokratiska vägen att gå.
Det står inte på något sätt i motsättning till internationell solidaritet och vänsterlösningar på internationella kriser när det gäller ekonomi eller flyktingpolitik. Ett sådant samarbete över nationsgränserna ska vara demokratiskt förankrat och utgå från såväl politiska som fackliga organisationer och rörelser. Men det kan aldrig utgå från nyliberala, överstatliga och odemokratiska strukturer som faktiskt är skapade för att omöjliggöra en progressiv och socialistisk utveckling.
