Först när midsommaraftons morgon grydde blev det klart att Storbritannien hade röstat för att lämna EU. Domedagsprofetiorna och börsraset lät inte vänta på sig. Efter en stenhård kampanj kantad av skrämselpropaganda från båda sidor vann lämna-sidan en knapp seger. Statsvetaren Niklas Altemark sammanfattade det väl: ”Den brittiska folkomröstningen är i sig ett exempel på post-politisk politik; ett spektakel där narrativ är viktigare än sanning, där gapighet slår argument och där reflexion och nyans är hopplöst passé”. Från kampanjens främste vinnare, UKIP:s ledare Nigel Farage och Tories Boris Johnson, finns det ingen plan på hur ett utträde ska gå till, premiärminister David Cameron har meddelat att han avgår, och hans opposition (Labourpartiet) imploderar på bästa sändningstid framför väljarnas ögon när partihögern återigen ställer krav på ordförande Jeremy Corbyns avgång. Storbritannien befinner sig i en politisk kris.
Samtidigt blir den rasism som legitimerats via lämna-kampanjens nationalistiska och protektionistiska tilltal allt mer uppenbar på gatorna. Det rapporteras om ett ökande antal rasistiska incidenter mot migrantarbetare och muslimer som en följd av Brexit-omröstningens resultat. Det är en mycket hemsk och sorglig utveckling som nu etsas fast i våra medvetanden. Rädslans politik skapar kris och panik.
Vänstern gör dessvärre mycket lite för att måla upp en motbild. Socialdemokraterna i Labour har varit splittrade i EU-frågan men huvudlinjen var att stanna. De som röstade för att lämna unionen, röstade således även mot Labour. Detta gör att fokus internt nu ligger på att maktspela om positioner när man i stället borde försöka äga delar av EU-motståndet och vara ett hopp om välfärd och jämlikhet för hela arbetarklassen, så väl den del som är född i Storbritannien och den del som kommit till Storbritannien som migranter och flyktingar. Både för dem som röstade för att stanna och de som röstade för att lämna. För ett land vars välfärdssystem kraftigt har bantats ner, där investeringar i bostäder och infrastruktur fått vänta och där arbetsrätten försvagats under årtionden, är behovet av enande vänster enorm.
Efter Brexit genomgår EU-projektet sin största kris någonsin.
Många av analyserna av valresultatet menar att det är arbetarklassen på landsbygden som har röstat för ett brittiskt utträde och framförallt då av nationalistiska skäl. Det finns anledning att nyansera den bilden. När konflikten står mellan de högerextrema (som i samhällsdebatten alltid är i centrum nu för tiden) och alla oss andra så blir analyserna skruvade. Det är bara en tredjedel som i opinionsmätningar i samband med valet angett invandringen som orsak till att rösta för att Storbritannien ska lämna. Naturligtvis återfinns fler än nationalistiska och protektionistiska argument för dem som ogillar EU, men det är upp till vänstern att formulera dem. Det har i princip inte skett i Storbritannien, utan diskussionen om utträde sattes redan i valrörelsen igång av främlingsfientliga UKIP och en falang av konservativa Tories.
I grunden ligger en djup skepsis över att inte längre ha makten över förutsättningarna. I ett EU som inte håller människor utan kapital främst, blir det möjligt för företag att anlita billig utstationerad arbetskraft som pressar ner hela löntagarkollektivets löner. När ingen förmår förklara skillnaden mellan en generös flyktingpolitik och fri arbetskraftsinvandring på kapitalets villkor, så läggs skulden i en högerextrem agenda alltid på de enskilda individerna som sökt sig till Storbritannien för att få ett bättre liv än i sina hemländer. Vänsterns uppgift måste vara att komma med lösningar och alternativa syndabockar.
En sak är klar, efter folkomröstningen om det brittiska medlemskapet genomgår EU-projektet sin största kris någonsin. Opinionsmätningar både i Frankrike och Grekland pekar på att majoriteten är mycket skeptisk till EU. Opinonen i Danmark, Tyskland, Spanien och Holland är också kritisk. För svensk vänster, som har ganska bra förutsättningar för att vara ledande i en anti-EU-kampanj, gäller det nu att vara smart. EU-kramarna har alltid velat kleta ihop EU-kritisk vänster med extremhögern, något de aldrig lyckats med. Detta torde vara vänsterns minsta problem.
Vad folkomröstningen i Storbritannien visar är att man måste ha en plan för hur ett utträde ska gå till. Det finns tre frågor vänstern här hemma borde ta initiativ till att diskutera och bilda opinion kring.
1. Äntligen kan vi prata om alternativa mellanstatliga samarbeten. Hur kan de se ut? Andra nordiska länder som Island och Norge står utanför – finns det möjlighet att upprätta bredare samarbeten med dem?
2. EU:s framtid och grundproblematik. Oavsett om den svenska vänsterns linje är att omförhandla villkoren för medlemskapet eller lämna EU så kan man bidra i diskussionen om vad EU ska hålla på med och inte. Låt oss ha en mycket konkret diskussion om hur vi vill att det ska se ut? Jag inbjuder alla läsare att delta i den.
3. Vänsterpartiet måste nu visa att även demokratiska progressiva krafter välkomnar det faktum att EU försvagas och förtydliga och påminna väljarna om att det finns ett radikalt nej. Socialdemokraterna upprepar nu det som de sagt sedan folkomröstningen 1994; att EU behöver bli mer folkligt. Det ska de inte få göra i fred. Det är nu, under de kommande månaderna som bilden av vilka typer det är som håller på med EU-motstånd kommer sättas. Vänsterpartiet måste göra rätt nu, annars kan det straffa sig senare.
För oss som vill att kapitlets EU ska falla samman och i grunden förändra hur samarbete i Europa ska se ut så kan man återigen konstatera att den grundlagsfästa nyliberalismen verkligen inte har utgjort något skyddsvall mot rasism och reaktionär chauvinism. Men det räcker inte att gång på gång konstatera det. Vi lever i en formativ tid för Europa. Vänsterns kamp för ett annat Europa får inte stanna av i en uppgivenhet och rädsla, den måste intensifieras och stärkas.
