Den ena efter den andra av Sveriges säkerhetspolitiska experter har uttalat sig efter nyheten att Donald Trump kommer att bli USA:s 45 president. Nästan alla har mer eller mindre varit i chock. Somliga har närmast låtit som barn som tappat bort pappa och mamma i trängseln på varuhuset. ”en epok går i graven” utbrast Per T Ohlsson (Sydsvenskan 13/11, 2016). Mike Winnerstig, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI klagade ”När det gäller Sverige är jag orolig”. Professor Jan Hallengren talade om ”fullständig katastrof” (Aftonbladet 10/11, 2016).
Med ”säkerhetspolitiska experter” menas den relativt lilla och homogena grupp av herrar (och enstaka damer) som ägnar sig åt att tänka och tala om hur svensk säkerhetspolitik skall utformas. De är politiker, forskare på FOI och Försvarshögskolan. Medlemmar av Kungl. Krigsvetenskapliga akademin.
Knappt någon låtsas ha några alternativ.
Det har i tjugo års tid funnits en plan för hur Sveriges säkerhetspolitiska framtid skall tryggas. Sverige skall samverka allt närmare med Nato och USA. Till sist skall vi bli medlemmar av Nato och råkar vi i svårigheter kommer USA vår undsättning.
Det är allt. Några alternativ finns inte.
Under det kalla kriget fanns det flera ”försvarslinjer” i vår säkerhetspolitik. Sverige hade ett starkt försvar för sitt eget land-, sjö- och luftrum. Vi försökte också främja avspänning och respekt för folkrätt i omvärlden. Det fanns en baktanke: att skapa en internationell miljö kring vårt land där risken för krig och konflikt minskade.
Försvar och diplomati gick hand i hand.
Sedan det kalla krigets slut har svensk säkerhetspolitik i stället varit virrig, riskabel och osammanhängande. Försvaret har under lång tid varit inriktat på utlandsuppdrag, inte försvar av själva Sverige. Den svenska regeringen har varit en av de pådrivande för att upprätthålla sanktionerna mot Ryssland och hålla de diplomatiska relationerna djupfrusna. (När riksdagsman Stig Henriksson besökte Sveriges ambassad i Moskva upptäckte han att personalen där knappt hade något att göra).
Sverige har kläckt ur sig en ”solidaritetsförklaring” där det antyds att vi skall komma till våra grannländers undsättning med resurser Sverige helt enkelt inte har. Det internationella läget sägs vara hotfullt. Å andra sidan görs inte mycket att bygga ut hemlandsförsvaret. Det diplomatiska arbetet ligger för fäfot, med undantag för relationerna till USA som odlas intensivt.
Inget görs åt vare sig försvaret eller diplomatin, i stället inväntar man det tilltänkta, kommande Nato-medlemskapet i lycklig förvissning om att USA i alla lägen kommer att komma till vår räddning om det skulle uppstå en kris.
Och nu kommer man till den springande punkten: Om Sverige i framtiden hamnar i en säkerhetspolitik knipa och om regeringen i Washington visar sig varken har lust, intresse eller resurser att komma till undsättning, om presidenten är oberäknelig och uttalat ointresserad av att ingripa – vad finns då kvar av tjugo års svensk säkerhetspolitik?
