På måndagskvällen meddelade socialdemokraterna Jytte Guteland och Marita Ulvskog att de tänkte rösta för EU:s nya direktiv för upphovsrätt.
De målades genast ut som kapitalets lakejer från både vänster och höger.
Alla andra svenska parlamentariker röstade däremot nej när direktivet drevs igenom parlamentet under tisdagseftermiddagen. Vänsterpartiets EU-representant Malin Björk hade till exempel farhågor om att direktivet skulle få negativa effekter, snarare än positiva, för mindre tidningar.
Även Malin Björk anklagades för att vara kapitalets lakej.
Hur man än gör verkar det bli det fel.
Det är talande för just den här frågan, som slagit rekord i uppmärksamhet från lobbyister.
Tillräckligt mycket information i en fråga tenderar att göra det svårbegripligt. Speciellt när delar av den information som förmedlas, från båda sidor, är direkt missvisande.
Den första av de två artiklar som debatten kretsat kring handlar om att göra stora aktörer som Facebook skyldiga att ta ansvar för upphovsrätten för det material som publiceras på deras plattform, i stället för att, som i dag: hålla den användare som laddar upp materialet ansvarig. Den andra artikeln handlar i praktiken om hur mycket till exempel Google News ska få förhandsvisa av en tidningsartikel.
För vänstern i bred bemärkelse har det inte gått att spela säkert: stora företagsintressen är representerade på båda sidor om frågan, och de ställs mot små kulturskapare, mindre tidningar eller annat småfolk, beroende på vem man frågar.
Så i korthet: vilket storkapitals sida är du på?
De som äger medierna?
Eller de som äger nätplattformarna?
Kritiker mot direktivet menar att det kommer att tvinga de största aktörerna på internet att skapa ”censurfilter” som på förhand ska stoppa material som kan riskera att bryta mot upphovsrätten från att någonsin nå plattformen.
De som tror att EU dödade internet igår är rädda att dessa filter ska fånga upp och stoppa inte bara regelrätta brott utan också till exempel roliga bilder på djur i hatt och akustiska covers på Oasis Wonderwall.
Än så länge är det faktiskt svårt att säga vad effekterna blir. Först när direktivet har prövats i EU-domstolen kan vi egentligen vara säkra på hur lagen kommer att tolkas.
Men om du läser den här artikeln på internet för att den dök upp i ditt flöde på Facebook beror det inte på att plattformen ännu utgör något slags garant gör yttrandefrihet. Tvärtom. Facebook, och liknande tjänster, tjänar sina enorma pengar på att just samla in och sortera.
Om du läser den här artikeln på internet skulle det snarare kunna bero på att vi här på Flamman har betalat för att den ska dyka upp i just ditt flöde. (Det har vi inte).
Värre är det förstås med de saker som vi aldrig får se. För de filter som nätlobbyn varnar för finns redan. Filter är just vad tjänster som Facebook är, och att styra tillgången på information är deras affärsmodell.
Det gör det till en märklig taktik att vilja skydda yttrandefriheten genom att garantera Facebook och deras likar ett slags ansvarsfrihet.
I bästa fall kommer det nya direktivet att innebära att några av världens största företag får vara med och betala för det arbete som andra gjort och de tjänar pengar på. Det är i så fall bra.
I värsta fall kommer det att göra plattformar som Facebook till gråa och livlösa platser, sanerade från annat innehåll än casinoreklam och harmlösa statusuppdateringar. Det är inte heller så farligt: då får vi helt enkelt ta våra djurbilder med oss någon annanstans.
I vilket fall har några jätteföretag förlorat, och då har vi vunnit.
