Man måste tro att det var tondövhet – för inte kan det väl ha varit cynism? – när LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson ganska exakt en vecka innan den här texten publiceras tog med sig sitt plakat och lämnade LO-borgen.
Plakatet skiljde sig från de andra demonstranternas i det 60 000-människor långa demonstrationståg som drog genom Stockholm. Det var inte handgjort eller krokigt och saknade helt naivistiska solar eller gestalningar av en svettig planet.
Det var LO-rött, med tillhörande logga.
Budskapet, korrekt centrerat i ett godkänt typsnitt löd: facket för klimatet.
Tondövt? Ja, medan basen gick i tåget och fastnade på bild stod LO:s medlemmar kvar vid maskinerna och arbetade. Samma sak gällde för medlemmar i de andra centralorganisationerna TCO och SACO.
Fackförbundens centralorganisationer gjorde redan tidigt klart att det inte var aktuellt med någon politisk strejk för klimatet, trots uppmaningar från Greta-rörelsen Fridays for future. Ändå lyckades själva ledningen hitta tid i schemat.
– De förtroendevalda jobbar ju mer eller mindre jämt, berättade en presstalesperson från LO för Flamman senare i veckan.
För LO har budskapet varit att klimatomställningen ska genomföras och det utan att drabba vanligt hederligt folk, eller åtminstone inte förbundets medlemmar. Att strejka, menar man, skulle inte gynna dessa medlemmars intressen.
Men en annan sak som inte gynnar LO-medlemmarnas intressen är den politiska utvecklingen i Sverige.
När SCB i veckan presenterade sin årliga genomgång av hur Sverige förhåller sig till FN:s mål Agenda 2030 kunde man konstatera både att ojämlikheten fortsätter att öka istället för tvärtom och att vi hamnar allt längre ifrån att klara av miljömålen, också det istället för tvärtom.
En av anledningarna till att männen och kvinnorna i de höga tornen bjuder in Greta på handskakning och selfie istället för att skjuta tårgasgranater på hennes demonstrationer är förstås att det är något av ett retoriskt konststycke att skjuta tårgas på barn, jämfört med att skjuta tårgas på till exempel studenter i Hongkong eller varselvästklädda män i Paris. En annan är att fredagsstrejkerna saknar verkliga allierade som LO, TCO eller Saco.
Allierade som kunde göra det ekonomisk kännbart att inte göra mer än att applådera Gretas tal genom att använda de verktyg, till exempel strejk, som inte finns tillgängliga för barn.
Svensk klimatpolitik bygger i dag, trots att LO-vännerna i S styr landet, på att ge pengar till de värsta utsläpparna för att de ska ha råd att ställa om. Sex miljarder blev det i den senaste budgeten.
Då blir förstås både hållbart klimat och ekonomisk jämlikhet allt mer avlägset.
Om Fridays for future hade varit mer än ett fototillfälle för en liknöjd facklig förbundsledning hade man i stället mobiliserat medlemmarna och krävt att de ska sluta behöva betala för ägarnas utsläpp.
