– Guantánamo är en experimentverkstad för underrättelsetjänstens verksamhet. Men det är också ett experiment för att se om någon kommer att protestera mot det. Det säger advokaten Gareth Peirce (Marika Lagercrantz) i en av sina betraktelser över händelserna vid den amerikanska militärbasen på Kuba, Guantánamo, i pjäsen med samma namn. Pjäsen, som nu spelas på Stockholms stadsteater, bygger på de engelska journalisterna Gillian Slovos och Victoria Brittains intervjuer med en rad personer med anknytning till Guantánamo.
Vittnesmålen från de internerade och deras anhöriga liksom från sakkunniga är i sig själva så häpnadsväckande och upprörande att de per automatik ger ett otvivelaktigt existensberättigande åt föreställningen. Azmat (Amir Barghashi) berättar om hur hans son Moazzam (Shebly Niavarani), åker till Afghanistan för att bygga skolor och, efter en rasistiskt inspirerad Kafkaprocess, hamnar i en bur vid USA:s militärbas.
– Anklaga min son eller släpp honom fri. Jag ber inte om nåd, jag kräver rättvisa, säger fadern till USA:s regering, som efter 11 september placerade omkring 600 ”blodtörstiga terrorister” på Guantánamo utan att respektera ens de mest grundläggande rättssäkerhetsprinciperna.
Att dessa fakta talar så obönhörligt för sig själva är både en välsignelse och ett problem för teaterstycket. Kanske just för att det inte krävs mycket av manussammanställare, regissör och skådespelare för att pjäsen ska bli angelägen, har de lämnat den väl ogenomarbetad. Strukturen känns inte satt av en medveten hand.
Att Guantanamo aldrig riktigt hettar till beror till viss del på den osammansatta karaktären på konflikten i pjäsens stoff: Det är ett helt sjukt och för jävligt och alldeles ofattbart scenario som rullas upp och det är alla i pjäsen överens om utom USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld, som uttalar sig lite luddigt om ”mördare” och ”avskum”.
Manusförfattarna skulle ha haft möjlighet att förfina intrigen lite grann, men undviker det genom att bara föra vidare vittnesmål om och från internerade som inte varit i närheten av ett al-Quaida-träningsläger.
Detta urval är i viss mån relevant då det ställer absurditeten på sin spets: Vad är det för värld vi lever i när ”vanliga” unga killar låses in i en kubikmeter stora burar under tre års tid?
Samtidigt gör detta fokus att den mer fundamentala frågan hamnar i skymundan – frågan om rättssäkerhet för alla, de må vara livsfarliga självmordsbombare eller rosenkindade svärmorsdrömmar. Det är så lätt att säga att Rumsfeld har fel genom att peka på de oskyldiga som isolerats och torterats i det läger som han hävdar är avsett för ”blodtörstiga mördare”. Men om det nu faktiskt finns blodtörstiga mördare på Guantánamo? Vad hade hänt om de eller deras anhöriga kommit till tals i pjäsen? Det hade varit intressant att se.
Genom en av pjäsens karaktärer speglas emellertid en av de mer sammansatta konflikterna knutna till Guantánamofrågan. I pjäsen som helhet är det politiker och försvarssekretariat som är onda, medan alla andra verkar fatta att Guantánamo är fel. I verkligheten är det emellertid inte riktigt så. Om inte etablissemanget hade något slags folkligt stöd hade den rättsliga katastrofen inte varit genomförbar.
Via brodern till en av dem som dödades den 11 september (spelad av Christer Fant) får åskådaren inblick i den förtvivlan och det hat som den faktiska terrorismens offer upplever, och som, med lite propagandistisk hjälp, lätt kan övergå i stöd för verksamheter som den vid Guantánamo.
– Lås in dom och släng nyckeln! säger Fants rollfigur när han tänker på dem som körde flygplanen in i World Trade Center. Men efter att ha sansat sig ett tag tar han i likhet med de andra rösterna – advokater, anhöriga och människorättsaktivister – avstånd från USA:s gärningar på Guantánamo, och detta på basis av det orimliga i att en statsmakt bestraffar människor inte bara utan att uppvisa bevis för brott utan till och med utan att berätta för den bestraffade vad han är anklagad för.
Trots sina estetiska brister är Guantanamo ett politiskt inlägg som behövs. Och den är både ett bevis på och en av förutsättningarna för att USA inte kan göra vad som helst utan att folk protesterar.