”Vårdtagaren har inte duschat på fjorton dagar.” ”Inte fått sin 9, 18 samt 20-medicin under gårdagen.” ”Patienten är helt igenom blöt av urin och avföring. /…/ har legat till sängs cirka sjutton timmar på rygg.” Så lyder några av de över tusen avvikelserapporter som personalen på Lommas äldreboende lämnat in under det senaste året. I ett viktigt grävande reportage i Sydsvenskan (”Vem ska trösta Vita Hansson?”, 1/3, 2020) berättas ännu en historia om giriga riskkapitalister och svårt vanvårdade gamla i den svenska äldreomsorgen.
Det är lätt att få stresspåslag bara av att läsa texten. Man kan nästan höra skriken ut i korridoren, se de äldre ligga ensamma i avföring, nästan känna svetten i pannan på undersköterskan som springer och letar efter någon med delegation att ge mediciner.
”Redan med Carema hade vi kvalitetsproblem. Sedan har det bara blivit sämre. Upphandling är inte rätt väg när det gäller äldreomsorg i Sverige”, säger det moderata kommunalrådet i Lomma, Robert Wenglén, i intervjun med Sydsvenskan. Han har rätt. Det är tvångsprivatiseringen som lett oss hit. Något som Moderaterna varit med och sjösatt. Socialnämndens ordförande, Susanne Borgelius (M) gör i samma artikel slut med Frösunda och förklarar att hon kommer förorda att kommunen tar tillbaka äldreomsorgen i egen regi.
Moderater som låter som vänsterpartister. Det är nytt.
Men det finns såklart väsentliga skillnader. I den berättelse som högern nu framgångsrikt förmedlar till väljarna så får de varenda fråga att handla om invandring; även den om välfärden. Moderaternas idé om ett starkt samhälle där kontroll, ordning och reda råder bot på det ”kaos” som vänstern skapat genom att ha en ”oansvarig migrationspolitik” syns mellan raderna i många utspel.
Här finns det anledning för vänstern att se upp. En omläggning av privatiseringspolitiken skulle kunna få högern att framstå som mer trovärdig. Vänstern utmålas som extremister i vinstfrågan, S är helt av banan och har egna ex-politiker som tjänar storkovan på precis detta system. Då kommer Moderaterna och har en ny idé om ett ”starkt samhälle”. Då kan man få debatten att handla om ökad kontroll av privata välfärdsföretag och att kasta ut oseriösa aktörer i stället för underfinansieringen av välfärden i stort och att felet bakom det hela är högerns privatiseringsiver och allt prat om valfrihet och konkurrens.
Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna vill att välfärden och kontrollen av den ska få kosta
Väljarna kan komma att premiera de partier som lägger om politiken i frågan om privatiseringarna. Dels för att majoriteten av svenska folket tycker att det är orimligt att skattepengar går till vinster, men också för att väljare gillar partier som förstår att anpassa sig till både verkligheten och opinionen. Moderaterna ser ut som att de gör om och gör rätt.
Kaosprivatiseringens motståndare har oavsett agenda nu alltså fått flera ansikten i borgerligheten. Är det ett litet men viktigt tecken på att det välfärdsindustriella komplexet håller på att tappa det strypgrepp de haft på de borgerliga partierna M, KD och SD? Kanske inte, men någonting är det som händer.
Vänstern måste jobba på två fronter i ett läge som detta. Visst kan vänstern i bred mening utnyttja högerns nyväckta marknadskonservatism för att stoppa vinsterna i välfärden. Kräv att Repaluu-utredningen (eller modifieringar av den) blir verklighet och tvinga de välfärdsindustriella slipsnissarna att tåga ut ur välfärden; och gör det tillsammans med Moderaterna och KD.
Men också: dra ner byxorna på högern samtidigt. De vill ha kontroll, men varken Moderaterna eller Kristdemokraterna vill att välfärden och kontrollen av den ska få kosta. Men det är kaos i svensk äldreomsorg och inte bara bland de privata utförarna. Kommunerna går på knäna och krisrapporterna från små och medelstora kommuner som under snart två decennium (och mer därtill) har ”effektiviserat” verksamheten duggar tätt.
Stora nedskärningar, personalbrist och ungefär samma hisnande historier som de som berättas av Sydsvenskan från Lomma – fast i kommunala boenden. Till allt detta måste vänstern ge genomförbara alternativ och formulera konkreta svar. Vrid Moderaternas kontrollberättelse ur händerna på dem och ge personalen och de boende i äldreomsorgen egna symboler och berättelser att rasa över och bygga sitt motstånd kring.
För debatten kan inte enbart föras kring hur dåligt det är: hur ska allt detta undvikas i framtiden? Enligt finansdepartementets prognoser behöver det byggas 560 nya äldreboenden de närmaste sex åren – hur vill vänstern göra det? Personalbristen i äldreomsorgen kommer bara att öka och inom en snar framtid så kommer det råda arbetskraftsbrist inom välfärdens yrken – vad bör vara samhällets svar på det?