För tjugo år sedan, när det nya pensions­systemet utreddes och beslutades, hade man som målsättning att en arbetare skulle uppnå 72 procent av sin slutlön i pension.
Det var en del av bakgrundsförutsättningarna. Därmed skulle det nya systemet ge mer än det gamla ATP, där den med maximal ATP kunde uppnå 68 procent av slutlönen.
I båda fallen inräknat avtalspension.
Ingen dålig ambition. Men med en milsvid skillnad: ATP var ett förmånsbestämt system, liksom de gamla avtalspensionerna, medan numera alla pensioner är premie­bestämda. I det första fallet tog samhället på sig förpliktelsen avseende pensionsnivån, i det senare är det upp till utvecklingen.
Förutom garantipensionen finns inga förpliktelser – bara utvecklingskurvor och beräkningar. Och begreppet ”pensionsålder”, som av någon idiotisk anledning fortfarande återkommer i debatten, har tappat sin betydelse. Gå i pension vid 60 om du vill, men ta konsekvenserna av systemets matematik och bli fattigpensionär. Eller jobba till 70, varpå matematiken belönar dig exponentiellt.
Därmed blir det desto viktigare att prata om just matematiken, avgifterna, förvaltningen. I dag, när det nya pensionssystemet varit i full kraft för flera årskullar, är många lååångt ifrån de där 72 procenten av slutlön. Dra av 20 så är vi närmare sanningen. Redan det antyder att grundberäkningarna var felaktiga.

Vi vet också att den så kallade bromsen slagit till flera gånger och sänkt pensionerna. Automatiska balanseringar, som det heter i systemtermer. Detta har skett trots att systemets arkitekter försäkrade oss att risken för ”bromsen” var så gott som noll.
Nyligen släppte AP-fonderna ytterligare en liten bomb. Fast det var nog inte meningen; temat var egentligen en administrativ debatt där fonderna vill försvara befintliga placeringsregler mot nya förslag från fempartipensionsgruppen. Så AP-fondernas toppfigurer skrev en gemensam debattartikel i DN om att nuvarande regler var värda att behålla eftersom fonderna gjort bra i från sig.  
Således skrev man detta:
”De goda resultaten har bidragit till att AP-fonderna i dag utgör 14 procent av de totala pensionstillgångarna jämfört med tio procent vid start. Det är drygt 350 miljarder kronor mer än vad man räknade med när systemet sjösattes för femton år sedan.”
Inte så uppseendeväckande? Jo, så här fungerar det.
AP-fondernas tillgångar har i pensionssystemet två funktioner. Pengarna finns där på riktigt som buffert; extramedel för enstaka år då pensionsutbetalningarna överstiger intäkterna. Men de har också en teoretisk funktion i de uträkningar som bestämmer det så kallade balanstalet. ­Balanstalet är en kvot mellan ”pensionstillgångar” och ”pensionsskulder” och ska vara över 1,00 för att ”bromsen” inte ska behöva slå till. De flesta år har balanstalet legat just kring 1,01-1,02 och är för 2015 1,0040.

AP-fonderna utgör alltså numera 14 procent av tillgångssidan här. Utan de där oförutsedda 350 miljarderna, skulle balanstalet varit nedåt 0,97 i år – och under 1,00 varje år.
Alltså: Först blev pensionerna lägre än vad systemarkitekterna tänkte. Sedan sänktes de oftare än vad det var tänkt. Och nu får vi dessutom veta att dessa sänkningar skulle ha skett ännu fler gånger, kanske varje år – om inte AP-fondernas förvaltning hade gått påtagligt bättre än beräknat.
Så här kan vi inte ha det. En tro på fortsatt börstrolleri kan inte vara garanten mot sänkta pensioner. Även för den som vill bevara nuvarande system måste skamgränsen nu vara passerad.
För att denna falska matematik inte ska drabba ännu fler, måste – även inom befintligt system – tillgångssidan öka. Och det finns ett enkelt sätt att göra det.
Höj pensionsavgifterna. Nyss.