I min bok Amineh – inte större än en kalasjnikov skriver jag följande (på s. 270) om min syn på religion:
”Jag anser att man som socialist ska klara av att respektera alla människors rätt till andlighet och samtidigt våga tala om att religion också kan användas för att legitimera förtryck. Marx kritiserade inte kristna för att de hade en gudstro, men han beskrev hur religionen kunde användas som ett sätt upprätthålla orättvisor. Jag vill inte övertyga människor om att bli ateister, men jag slåss för ett sekulärt samhälle som respekterar alla människors rättigheter.”
Läsaren får själv avgöra huruvida min inställning till religion ger anledning till att göra en uppdelning mellan ”Kakabavehs religionskritik” och ”vänsterns religionskritik”.
Det som verkar uppröra skribenterna är att jag förfäras över religiösa dagis där femåringar tvingas bära slöja. För Gelichkan och Hakimnia är detta tydligen ingenting att förarga sig över. De låtsas som att min upprördhet skulle vara en fråga om ”Sveriges territoriella integritet”, när det handlar om barns integritet och rättigheter.
Det är sant att jag varit kritisk till alla former av reaktionärt och traditionalistiskt kvinnoförtryck. Jag har också kritiserat hur offentligt skattefinansierade muslimska organisationer, som förnekar eller bagatelliserar hedersförtryck, tillåts uppträda som representanter för hela gruppen svenska muslimer. I mitt arbete mot hedersrelaterat förtryck berättar mötesarrangörerna för mig om hur de fått påstötningar från organisationer som vill att mitt anförande ska stoppas. På offentliga möten i Rinkeby, där Islamiska förbundet står på polistillståndet, skriker man från scenen att jag och andra kvinnliga politiker är ”husblattar”, eftersom jag kritiserar hedersförtrycket.
Men fler börjar nu få upp ögonen. MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) vill inte längre bevilja bidrag till religiösa organisationer som inte respekterar jämställdhet. Det vore förödande om Vänsterpartiet hamnade på samma sida som de reaktionära krafterna. Jag har varit kritisk till det sätt som Vänsterpartiets ledning agerade mot mig vid ett möte i Kista i maj förra året. Och jag tycker att det är djupt olyckligt att Vänsterpartiet förra vintern tackade ja till att träffa islamister med kopplingar till Muslimska brödraskapet (Dagens Samhälle, 30/5, 2016), samtidigt som man senare sa nej till att träffa de kvinnoorganisationer som ville träffa partiledningen för att diskutera hedersförtryck. Den kritiken står jag för. Men när moderata stadsdelsnämndspolitiker har kritiserat mitt feministiska arbete, så har jag bemött också denna kritik (Dagens Samhälle 29/8, 2016). Det är alltså obegripligt hur Gelichkan och Hakimnia försöker att få det till att jag skulle ”prisa alliansen”.
Jag ägnar mina dagar som riksdagsledamot åt att vara ute i den svenska verkligheten. Jag träffar kvinnor och ungdomar i Botkyrka, Tensta etcetera, men också ensamkommande ungdomar runt om i landet för att diskutera allas lika rättigheter. Jag träffar socialarbetare, lärare, poliser, fackliga organisationer och andra ideella krafter ute i förorten och rund om i landet. Jag skriver artiklar, motioner och frågor och interpellationer om kvinnors och minoriteters situation i Sudan, Kurdistan, Syrien Irak, Jemen etcetera. Sedan jag var ett litet barn har kämpat mot den islamiska diktatur som jag själv men också artikelförfattarnas föräldrar en gång tvingades fly ifrån. Och jag vet vad jag pratat om för det förtryck vi kvinnor och flickor utstått på grund av politisk islam i bland annat Iran och andra delar av Mellanöstern får bara inte upprättas i Sverige. Vanliga muslimer och framför allt unga flickor och barn ska inte användas som slagträ för reaktionära islamister.
Debattörerna, som numera är partikamrater, har tidigare kritiserat mig. Det har de naturligtvis all rätt att göra. Vi bestämmer själva vilka strider som vi tycker är viktigast. Jag har bara så svårt att förstå varför en enskild vänsterpartistisk riksdagsledamot, utan utskottsplacering men som gör vad hon kan för att förbättra situationen för kvinnor och barn, skulle vara det största problemet i dagens värld och i det sekulära Sverige.