Varje helg strömmar vi till diverse etablissemang organiserade kring det sociala förtärandet av alkoholhaltiga drycker. Pubar, barer och restauranger. Vi kanske äter en bit, det skålas och skrattas och snart susar det gott i många skallar. Efter tillräcklig förberedelse vallfärdar massorna till det komplexa och unika forum där utloppet för veckans uppdämda energi tar sig uttryck – nattklubbens dansgolv.
Låt oss analysera den typiska scenen, den intensiva plats där vi möts strax efter midnatt, där våra svettiga kroppar kråmar, juckar och fistpumpar allt om vart annat. Fokuserade höftrullningar och osäkra, skämtsamma rörelser sida vid sida; hela människostammen i yrande dans.
Om vi stiger upp bland alkoholdimmorna strax under takåsen, vad är det vi ser, egentligen? Jo, en in i minsta detalj iscensatt kuliss, en scen där vi för ett par timmar tillåts ånga ut all undertryckt sexualitet, vrede, glädje och sorg. Här blir den malliga individualisten prima ballerina för en natt, och hipstern står och shufflar i mitten av en applåderande cirkelformation – kropp och mode signalerar status i den tillfälliga hierarki som upprättas på varje dansgolv med fler än en person närvarande.
Likt vid teatern används ljus och ljud och avskärmningstekniker för att skapa en scen där sinnesintrycken förhöjs. Denna iscensättning har som syfte att skapa känslan av skenbar frihet, en fantasiplats utan auktoriteter och regler i vägen för begärets tillfredställelse. Kan det vara så att den rådande (populär)kulturen helt enkelt inte har mer att erbjuda?
Är jag den bittra killen som aldrig blir uppbjuden och vill förstöra ditt helgnöje eller är fantasin om dansgolvet en av de sista slöjorna mellan oss och vår kulturs gapande tomhet? Kanske är denna plats där vi känner oss så fria i själva verket en av de mest styrda och dikterade sammanhang man kan tänka sig, med en funktion helt annan än den man vid en första anblick tillskriver den. Jag skriver inte om subjektiva värderingar hos enskilda individer – klart att folk kan gilla att dansa – men vilka är strukturerna som dikterar under vilka former vi får ”ha kul”?
För vi vill alla bara träffa någon, eller hur? Oavsett vilket svar du ger så ter det sig märkligt att vi köpt premissen att för att våga släppa loss eller träffa någon så krävs rökmaskiner, stroboskop och laserstrålar. Måste den samtida drömmen om närhet föranledas av epilepsianfall och brandsimuleringar i en mörk källare?