Det finns ett replikskifte i Hungerspelen, ungdomsromanen och tillika succéfilmen, som jag inte kan släppa. Kateniss, tjuvskytten, som tar sin lillasysters plats i den tevesända dödliga realityshowen suckar när hennes vän Gayle menar att hungerspelen skulle upphöra om alla bara slutade titta. Det är omöjligt, menar Kateniss, men utan att författaren Susanne Collins ger oss några ledtrådar till hur auktoritära regimer kan upprätthållas genom människors frivilliga deltagande, om än som åskådare.
På ytan handlar Hungerspelen om mod, samarbete och uppror mot en brutal diktatur men där under dröjer sig frågan kvar – varför kan vi inte sluta titta?
Med Hungerspelen har Suzanne Collins åstadkommit en häpnadsväckande samhällskritisk berättelse, utan feelgood eller fantasyns mysmagi. Du blir obönhörligt indragen i världen Panem, ett USA efter miljökatastrofen, där distrikten via lottdragning varje år utser två barn för att dö i ett slags perverterat Robinson till minne och som straff för ett uppror några decennier tidigare. Det är en storartad påkostad medieshow där ungdomarna stylas, ges offentlig image och chansen att skaffa sig sponsorer innan de släpps lösa på en jättelik naturarena full av hightech-överraskningar och under konstant kameraövervakning. Där ska de döda varandra eller förgås av törst eller sjukdomar. Och alla tittar – även i de fattigaste bittraste distrikten där hatet mot huvudstaden är som störst.
Kring Hungerspelen byggs en skrämmande cyniskt kult där ungdomarna rankas efter en medielogik vi så väl känner – bra teve. Trots den tonåriga Kateniss, kärva brist på charm överlever hon tack vare sin jaktvana men också för att Peeta från samma distrikt lyckas konstruera en kärlekshistoria mellan dem som förtrollar medierna och sponsorerna till livsavgörande stöd. Collins låter Kateniss hundraprocentiga subjektivitet registrera händelseförloppet. Vi ser allt genom hennes ögon, de avgrundslika orättvisorna, beräkningarna för överlevnad och segerns pris. Och våra sinnen är vidöppna, paradoxalt nog fångar spänningen kring vem som skall dö eller leva oss på samma grunder som tevetittarna i Panem.
Men det finns något anakronistiskt arkaiskt över Hungerspelen som gör den så lätthanterlig och tilltalande. Likt kultfilmen V for Vendetta är framtiden en televiserad högteknologisk allt-är-möjligt-värld men samtidigt en rå och primitiv diktatur. Det blir lika självklart för oss att avsky Panem som för invånarna i de fattiga distrikten och upproret så självklart befogat och legitimt. Men nyckelmeningen – ”Vi kan inte sluta titta” – berättar istället för oss varför framtidens auktoritära samhälle inte behöver vara en polisstat och varför revolten kommer att utebli.
En betydelsebärande detalj i Collins roman är att de få rika distrikten är lojala med huvudstaden och för deras vältränade mätta barn är deltagandet i Hungerspelen en ära och ett karriärmove. Det säger oss att om bara distrikten tilläts att få drömma om något högre levnadsstandard, om invånarna blev utsatta för kommersiella budskap istället för politiska, om bara Panem blev ett effektivt mediesamhälle så skulle landet inte behöva vara en stenhård Stasistat. Om invånarna i distrikten fick lära sig att konsumtion is da shit, att stil är sjukt viktigt, att de ska skaffa identitet genom inredning, matlagning och kläder så skulle makthavarna kunna softa på riktigt. Om bara invånarna fick klart för sig att det är deras eget fel om de inte gör karriär kunde Panem avskeda hela säkerhetstjänsten.
Hungerspelen oroar så klart för att vi känner igen oss. Dagens realityvärld har uppgraderats, det är inte längre bara arbetarklassen som utgör lyteskomisk kanonmat. Vi kan även förfasas eller mysa åt de rikas ytliga korkade livsstil och vi ska delta genom att hissa eller dissa i ett landskap där gränserna flyttas då vi hela tiden kräver mer – elakare mammor, desperatare kvinnor och knasigare karlar. Skillnaden mellan lyteskomik och död kanske inte är en fråga om art utan grad då det båda bygger på vår distans och empatilöshet. Och med mer engagerade deltagare i medievärlden behöver makthavarna inte längre oroas sig för aktiva medborgare i den riktiga världen. Om vi inte kan sluta titta behöver makten inte längre titta på oss i form av övervakning och kontroll.
Makten kommer att sitta säkert så länge vi sitter kvar framför skärmen.
