Expressen avslöjade för några dagar sedan att Barbro Jöberger döljer sig bakom bloggaliaset Julia Caesar. Det kan tyckas vara ett givet publicistiskt beslut. Julia Caesar är en viktig opinionsbildare bland sina meningsfränder. Hon har hänvisat till sin tidigare yrkesbana som journalist för att ge sina texter större vederhäftighet. Men ingen har tidigare kunnat bedöma vad hon egentligen har för meriter, eller ställa henne till svars för den hets mot folkgrupp, hot och hat som kan sägas vara det genomgående temat i hennes texter.
Trots det har Expressens avslöjande väckt debatt. Men det kanske mest uppseendeväckande är hur Julia Caesar har beskrivits. SVT och Sveriges Radio publicerade en TT-artikel med rubriken ”Expressen namnger högerpopulär bloggerska”. Rubriken ändrades senare, men mig veterligen har det inte presenterats någon förklaring till den initiala publiceringen.
Låt oss se på några exempel på vad Julia Caesar har skrivit. Här ett utdrag ur en krönika från 2013:
”Sedan andra världskriget har vi blivit indoktrinerade med den ideologiskt betingade myten att det inte existerar några raser och därför heller inga rasskillnader”.
Hon fortsätter med att förkunna att svarta mäns högre brottsstatistik i USA beror på annorlunda hormonnivåer, samt att Afrikas fattigdom beror på det gynnsamma klimatet som har avlat fram människor med dålig impulskontroll och oförmåga att långtidsplanera.
Högerpopulär betyder inget annat än att vara höger och populär. Det skulle kunna vara en beskrivning av Bengt Westerberg. Att anse att människors intelligens styrs av deras ”ras” är inte att vara högerpopulär. Det är att torgföra rasbiologi. Julia Caesar är rasist, även om man utgår från allra snävast möjliga definition av begreppet. I andra krönikor önskar sig Julia Caesar ”utrensningar” i public service-sektorn. Människor med invandrarbakgrund kallas för ”rovdjur”, stadshuspolitiker för ”landsförrädare”.
Att public service-bolagen väljer epitet som ”högerpopulär” är att aktivt förminska vidrigheter.
Men det är inte första gången medier låter opartiskhet i föregivet formell mening få följden att helt ignorera den moraliska skalan. Historiska exempel saknas inte.
Göran Leth, docent i journalistik går i artikeln ”Kristallnatten i svenska dagstidningar”, igenom hur den svenska medierapporteringen om Kristallnatten 1938 såg ut.
Samtliga tidningar uttryckte förfäran över pogromerna. Men på många håll skedde en anpassning där nazisternas övergrepp normaliserades. Jaha, fick judar löpa gatlopp? Ja, fast ingen slog dem, de tvingades bara löpa liksom. Ord som från början användes av nazisterna letade sig successivt in i tidningarnas spalter och började användas som allmänt vedertagna begrepp.
Dåtidens mest inflytelserika tidningar ingår i den grupp som Leth kallar för ”de likgiltiga”. Nyheter som att judar förbjuds beträda offentliga inrättningar presenterades med neutrala rubriker. Händelser rapporterades ur nazisternas perspektiv och nazistiska nyhetsorgan citerades. De tidningarna hörde till dem som successivt anpassade sig till nazismen. I slutet av artikeln ställs frågan om hur ett samhälle påverkas i en situation där helt nya radikala värderingar växer fram och hur vi kan bjuda motstånd.
Det här är inte 1938. Det finns – tack och lov – fortfarande mycket som skiljer vårt samhälle från den tiden. Men frågan är fortfarande giltig. Vad händer när farliga krafter får luft under vingarna och det som anses vara ”normalt” snabbt förskjuts? Det är något som journalister måste ta ställning till.
Frågan är också om det är en slump att det var public service-organen som var allra mest överslätande i Julia Caesar-rapporteringen. Troligen handlar det om ängslighet att uppfattas som partisk. Men man kan inte vara neutral när det gäller att försvara demokratiska ideal.
Fascisterna vill inte ha en öppen och resonerande debatt. De står i rak motsats till nästan alla oss andra. Rollen som journalist kan då inte bara vara ett neutrum som vidarebefordrar ungefär lika många citat, resonemang och fakta från båda sidor. Det är journalistik som i praktiken går förövarnas ärenden – och gräver sin egen grav.
