ARON ETZLER MÖTER…
Hans motståndare kallar honom majoren. I tv-debatter är han hård och offensiv. Men på kontorsrummet som ligger längst ned i riksdagshuset, är folkpartiets Jan Björklund betydligt trevligare. Inte är det någon kasernordning på rummet heller.
– Det är lite stökigt här, säger han när jag föreslår att han skall fotograferas framför skrivbordet.
Jan Björklund är den skolpolitiker som har högst profil i hela Sverige. Om den förra valrörelsen i folkpartiet var Lars Leijonborgs finns det mycket som talar för att detta blir Jan Björklund valrörelse. Skolfrågorna är nämligen högst på dagordningen. Och av de borgerliga partierna är det folkpartiet som inofficiellt har fått ansvaret för att driva skolfrågorna. Om vänsterblocket representeras av Ibrahim Baylan, representeras borgerligheten av Björklund.
Bland journalister är Björklund populär. Han anses ge raka svar, och han är tydlig. Det är Ordning och Reda som skall gälla, Sverige skall ha en Kunskapsskola. Och det är också bäst för Arbetarklassens barn säger folkpartiet i sitt valmaterial. Många kommer säkert att rösta på Björklund och Folkpartiet av dessa skäl.
Men hur skall han kunna driva igenom sina krav på kunskap och ordning i ett system där inte bara friskolor, utan alla skolor, konkurrerar om eleverna med hjälp av reklambroschyrer, där föräldrar kan välja religiös inriktning för sina barn och där den yttersta makten ligger hos rektorerna?
När det gäller skolornas frihet är konflikten tydligast med Moderaterna. Den före detta moderata skolministern Beatrice Ask var kanske den tydligaste representanten för det Jan Björklund under vårt samtal kallar den ”nyliberala linjen”. Han står själv för en ”frisinnad linje”, som ofta har en samsyn med den ”kulturkonservativa linjen”. Valfrihet i skolan må dela vänsterblocket, men i lika stor utsträckning delar den högerblocket. Skillnaden blev tydlig i frågan om behöriga lärare. Idag finns det fler obehöriga lärare på friskolor av kostnadsskäl. Frågan är om friskolor skulle överleva med högre kvar på lärarna. Ask hamnade på ena sidan, Björklund på den andra. Och Björklund säger utan omsvep:
– Det finns två olika sätt att se på det inom Alliansen, säger Jan Björklund.
Och frågan är då: hur långt måste den frisinnade Björklund gå i frågor om fritt val för att kunna hålla samman med de nyliberala?
En skola har parollen ”Hästar, skidor och dataspel”. En annan lockar med kortare skoldagar och gratis körkort. Vad tycker du om det?
– Jag är helt emot det.
Men försvinner det i ett borgerligt styrt Sverige?
– Jag hoppas det. Jag kan gärna erkänna att vi ser lite olika på det inom Alliansen. Från folkpartiets sida har vi nog varit väldigt kritiska. I grunden är det skapat för elevens egna val. Från Alliansen är vi överens om att det skall stramas åt. Från folkpartiets sida vill vi gå längre. Men det är bara vi i svensk politik som vill det.
Jag skall läsa ett citat. ”Risken att läraren gör som eleven vill ligger inbyggd i den nya systemet där varje elev bär med sig en pengapåse.” Det kommer ifrån rektorn för Konsumentföreningens fristående gymnasium, Ann-Cathrine Lignell Zak. Ligger inte ett grundproblem här?
– Jo, där är ett problem. Jag delar precis den beskrivningen. Det finns en sån risk i hela valfrihetssystemet. Men för mig blir lösningen inte att avskaffa valfriheten, utan att staten bestämmer vad som inte kan förhandlas bort. En del av detta är betygen. Det gäller inte bara friskolor, utan i hög grad kommunala skolor – det finns frestelser att välja ”the easy way” hela tiden. Och som sextonårig ungdom kanske man uppskattar det, men det är inte bra. Vi borde premiera höga kunskapskrav.
Är det en konsekvens av konkurrensen mellan skolor?
– Ja, det är en av dem… absolut, absolut. Det är en del av valfriheten både mellan skolor, utan också den väldigt ökade valfriheten i läroplaner. Vi ser hur elever väljer bort mer krävande ämnen och väljer det som är lättare för stunden. Främmande språk går ned kraftigt. Jag är kritisk till det. Det har gått för långt.
Den största ägaren på friskolemarknaden, Vittra-koncernen tar avstånd från lärarbegreppet. De vill hellre tala om ”pedagoger” eller ”livschansbyggare”. Är det en bra attityd?
– Nej.
Vad skall du göra åt det, då?
– Nja, de får ju kalla det vad de vill. Vad de har för titel på visitkortet, det bryr jag mig inte om, men däremot måste de upprätthålla behörighetskravet.
Är det inte lite naivt att vilja ställa höga kunskapskrav, och så lämnar man över det till aktörer som har helt andra idéer om det hela?
– Ja, men de har ju inte andra idéer om kunskap. Det är ju paradoxalt, men Vittra och en del andra, Kunskapskolan, de har ju pedagogiska arbetsmetoder som den svenska pedagogiska vänstern argumenterat för under lång tid.
Är det inte sådant du hatar?
– Nja. Nej alltså, pedagogiska metoder får väl alla använda som de vill. Jag pekar på att de pedagogiska metoder som används passar för en del och inte för andra. Det krävs att elever har en väldigt hög ambition. Om eleven har en låg ambition och inte pushas från hemmet, då är risken att det blir pannkaka av alltihop. Jag är en sådan elev. Ingen av mina föräldrar hade gått mer än sju år i folkskola. Det fanns inga bokhyllor i mitt hem. Om jag hade gått i en sån skola hade jag varit rökt.
– Det skulle vara mig främmande att tala om: nu skall alla undervisa si eller så. Det finns till slut inga politiska beslut som är värderingsfria. Om du har två professorer i pedagogik, så ger de två helt olika svar. Det handlar om värderingar. Det finns ingen sanning.
Jan Björklund vill alltså inte, hur mycket han än ogillar en skola som anser att lärare skall kallas ”livschansbyggare”, göra speciellt mycket åt det. För politiker skall inte lägga sig i pedagogiken. Om det är Björklunds ärliga mening eller en eftergift är svårt att ta reda på.
De verktyg Björklund inskränker sig till att vilja använda under vår intervju heter istället Skolverket och Betygen. Men betygen, kan man lita på dem? Idag publiceras listor i tidningarna på de skolor där betygen är högst – sedan kan föräldrarna välja skola efter det högsta snittet.
Det hela blir ännu knepigare av att det finns skolor där eleverna sätter betyg på sina lärare, och där föräldrar och elever alltså kan bestraffa lärare som inte sätter tillräckligt höga betyg.
En tendens är att eleverna får sätta betyg på lärarna, och att det sedan kan ligga till grund för lärarnas lönesättning. Är det bra?
– Jag tycker inte det, men om man tror på det får man väl göra det.
Det finns lärare som vittnar om att de på så sätt pressas att sätta högre betyg.
– Om det är riktigt då är det absolut inte acceptabelt.
Och vad skall man göra åt det?
– Då får det granskas av Skolverket, om det finns några sådana påståenden. Jag vet, det finns både kommunala och friskolor som har den idén. Jag är skeptisk till detta, men till sist i skollagen är det så att det är rektor som är ansvarig, men det får inte leda till den typen av konsekvenser.
På vissa skolor är det så mycket som 20 procent av lärarlönen som kan påverkas av elevbetyget…
– Det är klart olämpligt att den som sätter betygen får sin lön satt av elever.
Det är mer kontroll som skall till, är Björklunds slutsats. Han vill göra om Skolverkets skolinspektion till en nationell skolinspektion i likhet med den brittiska Offstead. Här kommer politiken in. Skolverket går idag till exempel en svår balansgång idag mellan att se till att skolorna följer skollagen, Europakonventionens krav på frihet för religiösa skolor och helt krav från föräldrar, som önskar en religiös profil på skolan. Hur mycket skall föräldrarna kunna påverka? Björklund avvisar bestämt att föräldrar skall kunna välja om deras barn skall gå i en skola med könsseparerad gymnastik eller kräva en skola där bilder inte skall visas i sex och samlevnadsundervisningen.
– Nej, friskolor måste följa läroplanen. Flera av de där sakerna är ju inte tillåtna.
Men de praktiseras idag.
– Ja i så fall, om det sker brott mot skollagen, då skall ju tillstånden dras in. Jag är beredd att gå ett par snäpp längre än dagens lagstiftning. Tillsynen behöver bli skarpare, och prövningen när en skola får sitt första tillstånd måste vara mycket mer noggrann. Men det har också skett. Om man kollar idag är det väsentligt skarpare idag än för tio år sedan.
För tio år sedan, då talar vi om tiden precis efter den borgerliga majoriteten införde friskolesystemet. Var man naiv då?
– Nej. Men jag tycker det var för mycket fokus bara på valfrihet under den förra borgerliga regeringen. Det var bara valfrihet, valfrihet, valfrihet som var svaret på många frågor, och jag tycker inte att det är den enda borgerliga värderingen som skall ligga till grund för en borgerlig politik.
Jag slår vakt om den kommunala skolan, då kommer färre välja friskolor. Paradoxalt nog tror jag att det är så att med min skolpolitik kommer mängden friskolor i Sverige att vara mindre än om socialdemokraterna fortsätter sin skolpolitik.
Det kan nästan låta på Jan Björklund som att han gått i spetsen för att skärpa kritiken mot friskolorna. Men valfrihet och konkurrens har varit paradfrågor också för Folkpartiet. I en direktsänd debatt i Aktuellt mot skolminister Ibrahim Baylan för snart ett år sedan, 15 september 2005 var det en triumferande Jan Björklund som stödde sig på en rapport från Skolverket, ”Mer kunskap för pengarna”. Det Björklund tryckte på, var att kommuner med fler friskolor enligt rapporten gav bättre resultat.
Kan du räkna upp Sveriges tre friskoletätaste kommuner?
– Nej, det kan jag inte. Men jag antar att det är kommuner i storstadsområden.
Jo, det är riktigt. Och man kan tillägga att de flesta är av dessa kommuner är mer välbeställda än snittet och att borgerligt styre är vanligt. Störst andel elever i fristående grundskolor har följande kommuner: Täby (25,3 procent), Lidingö (18,1 procent) och Älvkarleby (17,6 procent), enligt Friskolornas riksförbund. Och störst andel elever i fristående gymnasieskolor har följande kommuner: Solna (37,9 procent), Danderyd (33,0 procent) och Haninge (30,9 procent).
Vad tror du de här kommunerna hade för resultat innan?
– Ja, eftersom vi har bytt betygssystem, så går det nästan inte att säga.
Men är det inte rimligt att anta att alla redan före hade ett högt betygssnitt?
– Ja, jämfört med andra, det tror jag. I kommuner där det föräldrar har akademisk bakgrund, har du högre resultat. Så har det ju alltid varit.
Går det verkligen att dra slutsatser då? Varför har man dragit så stora växlar på det här då?
– Ja, jag vet inte om någon har gjort det. Det var ju Skolverkets rapport. Det får du väl fråga Skolverket om.
Men DU använde ju den rapporten.
– Nu exercerar du mig på en rapport för ett halvår sen. Jag får väl läsa på om jag skall kommentera detaljerna. Men för mig är det ingen stor grej, antingen det bevisas eller inte.
Kärnfrågan är ju: är det bevisat att konkurrens ger bättre resultat?
– Ja, mera generellt är det ju det. Men om den rapporten kan jag inte…
Strunta i rapporten då. Men överhuvudtaget i skolvärlden: Var är beviset för att konkurrens är bättre?
– Konkurrens leder ju till att man skärper sig, det är det mer generella, det tror jag gäller de flesta områden.
Men det är ett ideologiskt resonemang.
– Ja, absolut. Absolut.
Har du inga konkreta bevis för att det är mer effektivt?
– Det är så nytt, så jag tror inte att det går att övertyga dig om några bevis. Det är FÖR nytt. Det centrala är dessutom att varje gång man skall gå in och mäta finns det hur många faktorer som helst som man därutöver kan hävda.
Nej, konkurrensen är inte Björklunds bästa ämne. Men vi har fått några svar på hur han vill lösa konflikterna som är inbyggda i skolsystemet. För att kombinera Jan Björklunds skola med marknadsmekanismer kommer kontrollen behöva utökas rejält. Det kommer innebära konflikter både med nyliberaler och religiösa skolors tillskyndare om han menar allvar.
