BOGOTA Som en miljon colombianer i Bogota, tvingas familjen Suárez Londoño söka alla möjligheter att överleva med sina två barn. Mannen är arbetslös busschaufför och inkomsterna är sporadiska. Därför är hungern ständigt närvarande på de höga höjderna i södra Bogota.
Där lever 3-4 miljoner av Bogotas cirka sju miljoner invånare. Hundratusentals av dem är internflyktingar som flytt landsbygden undan det allt intensivare inbördeskriget mellan armén och vänstergerillan. President Uribe är besatt av att militärt besegra gerillan, hävdar den colombianska folkrörelsen. Därför satsar han hellre på bildandet av nya dyra militärbataljoner än sociala investeringar och reformer som skulle kunna göra livet uthärdligare för de fattiga.
När TV-kanalen City-tv sände ett reportage förra veckan i bostadsområdet Los Puentes, där 220 familjer levt totalt bortglömda av stat och regering, skar det i hjärteroten hos den bogotanska medel- och överklassen. Realiteterna, inte TV:s realityshower med sina uppblåsta silikonkvinnor, trängde in i vardagsrummen och sände kalla kårar efter varje normal colombian som slipper lägga sig och sina barn med magar som skriker efter föda.
Den fattiga 24-åriga Myriam Londoño visade runt TV-teamet i det som ska föreställa ett hem, byggt av kartong och trä där hon och hennes två barn med olika medel försöker överleva. Barnens ”lunch” består många gånger av ett omänskligt recept i form av tidningspapper som blandas upp med sockervatten och som när det stelnar en aning ska föreställa kex.
– Jag tvingade dem att vänja sig att äta papper för en dag, när de skrek av hunger, mindes jag ett radioprogram som talade om hur man enkelt kan banta; tidningspapper blandas med aguapanela (sockervatten) vilket ger kroppen en känsla av mättnad, sa Myriam till City-TV.
– Sockervattnet ger lite näring och tuggat tidningspapper reducerar hungern en aning, hävdar hon.
Hon intalade sina små döttrar att lära sig att lura magen.
– Jag prövade det först och jag fick hemska magsmärtor, men med tiden vande sig magen, tillägger hon.
Så också barnen som nu tuggar tidningspapper som om det vore tuggummi.
I Bogota, kallad för ”Latinamerikas Aten” för stadens stora kulturutbud och vackra omgivningar, lever 3,37 miljoner invånare, eller 49 procent, i fattigdom. Av dem lever, som Doña Myriam och hennes familj, 1,14 miljoner i misär, armod. Det är de officiella siffrorna, verkligheten är ännu värre, menar nästan alla jag pratar med. I San Cristóbal, Usme, Ciudad Bolívar eller Rafael Uribe Uribe är arbetslösheten bedövande, mellan 70-90 procent.
Trots att alla program som ”En dag utan hunger”, infört av den nye borgmästaren Luis Eduardo Garzón med förflutet från det colombianska kommunistpartiet och ordförande för landets största LO, CUT, ökar misären i Bogota. I likhet med Lula försöker han mildra och reducera de skrikande magarnas armé i Bogota. Men hans socialprogram har väckt den bogotanska oligarkins missnöje som menar att han slösar med allmänna medel.
Men TV-programmet, som skakade om Colombia under tre dagar, fick denna rika minoritet av landet att knipa käft under samma tid. Journalistdrevet med borgmästaren i spetsen anlände till Doña Myriam två dagar efter reportaget och överlämnade massor av paket med mat och kläder. Myriams man fick ett erbjudande som busschaufför som han accepterade på stående fot. För många av journalisterna, de som ska vara den sociala länken mellan stat och befolkning, besökte för första gången de södra fattiga stadsdelarna i Bogota och många av dem fällde tårar över hur människor i all detta armod ändå kan behålla sin mänskliga värdighet.
