VECKANS TV Veckans filmtips börjar med en favorit i repris. SVT har rättigheterna till Wag the Dog och verkar köra den ganska ofta. Inte mig emot, om någon Flammanläsare har missat den tidigare finns nu tillfälle att ta del av en historia som nästan blev sann strax efter att den visats.
USA:s president har haft en otrohetsaffär och en så kallad Spin Doctor (Robert de Niro) kallas in för att vända landets blickar någon annanstans. de Niros karaktär hittar helt frankt på ett krig i Albanien och med hjälp av den moderna tekniken och massmedias flockmentalitet och anpassningsförmåga luras den amerikanska publiken att tro att USA:s trupper gör en hjältemodig insats på plats. Fredag, SVT1, 22.00 visas filmen.
SVT har börjat sin satsning 6xTruffaut med klassikern de 400 slagen. På tisdag visas Jules och Jim och därefter följer Dag som natt, Sirenen från Mississippi, Berättelsen om Adéle H och Truffauts sista film, Äntligen söndag.
Jules och Jim, 1962, är en kärlekshistoria där två mäns vänskap sätts på prov av kärleken till samma kvinna, Catherine. Truffaut var en av de viktigaste regissörerna i 60-talets nya våg av franska unga regissörer. Missa inte!
På lördag 21.15 ska jag se på SVT2. Då visas Amores Perros (Älskade hundar), en mexikansk film från 2000 av ”Short Cuts-snitt” där tre historier vävs ihop. Rika TV-människor, arbetare och hemlösa länkas samman i en våldsam berättelse om svek, mord och hundslagsmål. Verkar intressant tycker jag.
För övrigt har jag som polisromanläsare följt SVT:s nyinspelade kommissarie Winter-avsnitt med stort intresse. Åke Edwardssons Göteborgspolis visas nu i sex avsnitt där varje bok bränns av på två timslånga avsnitt. Tidigare har jag skrivit ned denna satsning och jämfört med den strålande van Veeteren-serien och där står den sig kanske inte riktigt.
Men till viss del har jag nog reviderat min uppfattning. Serien har hittills varit både spännande och välinspelad. Skådespelarinsatserna kändes starkare denna omgång, både Lennart Jähkel och Krister Henriksson gör fina biroller även om jag fortfarande tycker att Johan Grys ”underspelande” inte är riktigt trovärdigt.
Dessutom verkar det lite skakiga, ”råa” bildspråket ha ersatts med ett mer traditionellt SVT-dramafotoarbete som fungerar bättre. Formspråket från amerikanska På spaning i New York var nog för svårt att ta efter. Kommissarie Vinter visas på fredagar, 21.00 i SVT1.
Paulina Sokolow: Halleluja – men glöm inte kampen!
Kyrkfönster med Jesu dop i Sainte Chapelle, Paris. Foto: Wikimedia.
Religiösa trender i sociala medier har blivit ännu ett sätt för kapitalismen att sälja på oss en livsstil. Och vi fångar betet eftersom rörelserna på 2010-talet gick sådär.
Det var ingen influerare, karismatisk guru eller svampupplevelse som fick mig att inse min vilsna religiösa hemvist, utan ett citat av den franska litteraturprofessorn Hélène Cixous, ur hennes klassiska verk Medusas skratt: ”Ut, lilla judinna. Snabbt, innan jag döper dig. ’Ära’: vilket ord! Ett namn för arméer och katedraler, för högtidliga segrar; det var inget ord för judekvinna. Ära, kyrkfönster, flaggor, domer, mästerverk – hur skulle jag kunna undvika att kännas vid er skönhet och därmed påminnas om mitt främlingskap?”
Cixous föddes och växte upp som judinna i Algeriet, där hon fick uppleva bristen på tillhörighet i dess sorgligaste form. Först som andra klassens medborgare ur kolonisatörernas antisemitiska perspektiv (sämre än kristen fransk, men lite bättre än de koloniserade afrikanerna) och efter självständigheten som överbliven barlast i den nyfödda nationen.
Familjen emigrerade till Paris, där hon – som man förstår av citatet – blev golvad av kristendomens bedårande mäktighet. Tänk att ha tillgång till denna rikedom! Ja, jag förstod Cixous precis, trots min polska bakgrund. Sedan jag var liten har jag dragits till det kristna mysteriet, med nåden som grundbudskap och en huvudperson som redan för 2000 år sedan tog sig tid att hänga med kvinnor och barn. Som traditionslös judinna med bakgrund i ett land där judar tvingades välja mellan tradition och socialism, blir man avundsjuk. När en vän till mig började studera till präst bestämde vi halvt på allvar att han ska döpa mig när han blir klar, vilket blir om drygt ett år.
I den uppmärksammade bekännelseartikeln i Expressen, en av flera publicerade trosresor (ursäkta), intervjuar krönikören Nanna Olasdotter Hallberg konvertiten Maria Reina, en tidigare Ung vänster-aktivist och feminist som hittat till islam för om att ”hoppa av ekorrhjul och individualism”. Hon är inte ensam. Antalet konfirmander har ökat med elva procent enligt årets ungdomsbarometer, och enligt islamologen Yafa Shanneik har även muslimska konvertitberättelser fått ett uppsving på sociala medier.
Jag värjer mig mot bli en del av en trend framscrollad av krafter som vill avleda mig från något viktigare.
Var och en har förstås rätt att finna något att bli salig på, livet är röv som det är. Och internet känner av vår längtan. Som all lidelse är tron en perfekt valuta att omvandla till varor och livsstil. På shoppingsajterna är vi bara en pastellfärgad hijab, ett rutigt förkläde eller en Lilla huset på prärien-klänning bort från ännu en orealistisk skitdröm som aldrig kommer att föra oss närmare en jämlikare värld.
Om Maria Reina är representativ betyder det att många som nu söker sig till församlingarna är sådana som för ett par år sedan återfanns i klimatrörelsen eller någon annan kampgemenskap. Även dessa rörelser drevs av affekt, men bränslet var en tro på systemskifte. Hur bra gick det? Jag tror att många fortfarande är traumatiserade över att framgångarna uteblev. I stället var det lögnerna och konspirationerna som vann mark. Utan inflytande är det inte konstigt att generation Z och alfa vänder sig till högre makter.
Den som kommer närmast en nykter analys av vad som pågår är professorn i religionsvetenskap, Simon Sorgenfrei. I samma reportage menar han att ”det i dag finns en individualistisk islam som växer fram med hjälp av sociala medier.” Lite som astrologi eller ett hälsoprogram som beställts på postorder.
Så ska även jag bli frälst? Tanken gör mig generad. Jag värjer mig mot bli en del av en trend framscrollad av krafter som vill avleda mig från något viktigare.
Det finns dock en mikroskopisk chans att den andliga väckelserörelse blir det som till slut blåser liv i de kraftlösa rörelserna, även om sannolikheten är måttlig. Snart har även den här trenden blåst över, precis som axelvaddarna och ståluggen på min tid.
I alla händelser missunnar jag ingen ett dundrande Hosianna på juldagsmorgonen eller rysningar i hela kroppen under gemensam bön i moskén. Alla borde få uppleva det åtminstone en gång om året. Varför inte på första maj?
Magnus Bjerg Sturm: Vi unga killar behöver lyfta fler vikter
Unga män tränar inte för mycket, vi har bara slutat umgås. Foto: Anders Deros/Aftonbladet/TT.
Min telefon plingar till. En Tiktokvideo. Stop being a bitch!, manar en vältränad amerikan som filmar sig själv joggandes i bar överkropp. Min vän har skickat videon. Han agerar personlig tränare åt mig för att bygga upp min självkänsla.
– Min kusin höll på med droger innan. Nu håller han på med träning och kostrutiner i stället. Han får grov ångest om han inte tränar. Eller äter dålig mat. Jag tror att han har ortorexi.
Det berättar min kompis medan hon steker pannkakor för att bota min bakfylla. Enligt ätstörningsforskaren Andreas Birgegård betyder ortorexi för resten av världen en fixering vid ”naturlig” och hälsosam mat. Men i Sverige har begreppet fått en ny betydelse: överdriven träning kombinerat med strikta kostregler. Kry beskriver det som att vara ”sjukligt hälsosam”.
Jag tar en tugga av pannkakan. Jag är glad att jag själv aldrig haft någon ätstörning. Träningsångest kan jag däremot relatera till.
Jag följer träningsprogrammet plikttroget varje dag. 200 armhävningar och fem minuters planka varannan dag. 200 knäböj, 100 utfallssteg och 100 tålyft resten av dagarna. I hela två månader. Sedan tar latheten över. Kvar är bara ångesten över att jag borde träna. Det hjälper inte heller att samtal om känslor med mina killkompisar alltid snabbt landar i samma lösning: ”Börja gymma”.
Träningen måste vara ett verktyg för välmående. Inte bara ännu en stressfaktor.
Jag var 18 när pandemin slog till. I en ålder då hemmafester för generationerna före mig ersattes av nattklubbar och barer, byttes de för mig ut med… Jag vet inte riktigt. Att spela Among us? Att doomscrolla på Tiktok? Pandemin var ett hårt slag mot mitt sociala liv. Och när den lika plötsligt tog slut några år senare drog festerna aldrig igång igen.
”Unga väljer bort krogen – går till gymmet i stället”, skriver SVT. Det är missvisande. Visst, vi unga dricker mindre, röker mindre och skaffar färre nya vänner än generationerna före oss. Och ja, det vanligaste ordet vi beskriver oss själva med är ”träningsmänniska”, och styrketräning är den nya aktivitet som flest provar, enligt Ungdomsbarometern. Men trots träningsambitioner är vi otroligt lata.
Folkhälsomyndigheten larmar om att svenska barn sitter still mer än hälften av sin vakna tid – ett problem som blir värre med åldern. Om ungas träningsuppvaknande är roten till att de slutat festa, borde det då inte också leda till att de rör mer på sig?
Jag tror att det ligger till så här: vi umgås mindre med varandra. Därför minskar vissa dåliga vanor kopplade till socialt umgänge. Men framför allt mår vi dåligt. Det vill vi bota genom att träna. När vi sedan inte gör det ordentligt får vi ångest.
Den 12 december kom Ungdomsbarometerns nya trendrapport, där 17 000 unga delar med sig av sina trendspaningar inför 2025. Förra året var det kroppshets, styrketräning och looksmaxande – att unga killar tar till extrema knep för att bli snyggare. I år är det skärmtidsstress, digital minimalism och slow tech.
Tre av fyra unga stressar flera gånger i veckan över krav de ställer på sig själva. Därför är det synd att kraven inte ens verkar leda till handling. Bygga muskler, skönhetsoptimera, skapa digital balans – vi sliter ihjäl oss över allt vi borde göra. I stället behöver vi lägga ned mobilen, sluta grubbla över att vi borde lyfta fler vikter och bara göra det.
Klockan är 22.00. Jag har ignorerat min väns meddelanden hela kvällen. Jag vet att han vet att jag inte tränat än. Put your phone down and stop being a bitch!, ryter amerikanen i Tiktok-videon. Jag drar mig upp ur soffan, sliter av tröjan och kollar mig i spegeln. ”Lata jävel”, tänker jag. Sedan kör jag igång. Efteråt mår jag som en kung.
Framför Johanneskyrkan i Magdeburg har sörjande lagt blommor. Foto: Michael Probst/AP/TT.
Fem dödades när en islamkritisk läkare körde in i en folkmassa på en julmarknad i tyska Magdeburg. I Sverige har många sänt sina kondoleanser – medan SD-politikern Charlie Weimers skyllde dådet på ”radikal islam”.
I tyska Magdeburg har alla offentliga julfiranden ställts in. I stället har kullerstenen framför Johanneskyrkans port fyllts med blommor och ljus.
Staden är i sorg sedan fredagskvällen, då en man in körde in i en folkmassa under en julmarknad, för att döda fem och skada omkring 200. När han försökte vända stadsjeepen igen stoppades han av lokala poliser och arresterades.
”Det finns ingen mer fridfull och glädjerik plats i Tyskland än julmarknaderna”, sade förbundskansler Olaf Scholz till lokalreportrar under fredagen, ”när människor träffas inför julfirandet för att dricka glögg, äta en korv, och slappna av tillsammans”.
Nu kommer allt fler detaljer fram om motiven bakom dådet.
Gärningsmannen, som kallas Taleb A. i tyska medier, är en 50-årig läkare som bodde i grannstaden Bernburg. Han var en specialist inom psykiatri och psykoterapi, som flyttat till landet från Saudiarabien 2006, men inte sökt asyl förrän 2016. Enligt kollegor har han varit sjukskriven i flera veckor, samt länge uppträtt oförberedd på möten och beskrivit sig som jagad av myndigheterna. En kollega beskriver dådet som ”inom det tänkbaras ramar”.
Filtar och stolar för de skadade ligger kvar under lördagen på Magdeburgs julmarknad, kvällen efter att en man kört in i en folkmassa och dödat fem människor. Foto: Jan Woitas/AP/TT.
Enligt ett lokalt rådgivningscentrum för förebyggande av våld och radikalisering är han en ”välkänd aktivist mot islam och asylrätt”, och hans sociala medier är fulla av radikal islamkritik.
I sin X-profil hävdar han att de tyska myndigheterna strävar efter att islamisera Europa, samt söker upp saudiska exmuslimer för att förstöra deras liv. Han har också anklagat landets tidigare förbundskansler Angela Merkel för ett ”kriminellt, hemligt projekt för att islamisera Europa”. För det förtjänar hon livstids fängelse, skriver han på X, och ”om dödsstraffet återinförs förtjänar hon att dödas”.
Han har också uttryckt stöd för Elon Musk och extremhögerpartiet Alternativ för Tyskland, och ska enligt enligt tyska tidningen Welt innan dådet på X ha skrivit: ”Vänstern är galen. Vi behöver AfD för att skydda polisen från dem.” Enligt partiet har han aldrig varit medlem.
Tyska tidningen Der Spiegel skriver att han redan 2013 dömts för att ha ”stört den allmänna ordningen genom att hota att begå brott”. Han ska också ha underlåtit att infinna sig i rätten dagen innan dådet, efter att ha dömts för att missbruka larmlinjer. Det var i februari som han ska ha lämnat förvirrande information till en polisstation i Berlin, och ringde därefter brandkårens akutnummer för att be om rättslig rådgivning. Enligt uppgifter till både Der Spiegel och Reuters har Saudiarabien flera gånger krävt hans utlämning.
I Sverige uttryckte flera politiker sitt stöd till offren. ”Mina tankar och kondoleanser går till offren, deras familjer och räddningsarbetarna”, skrev socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson på X, medan statsminister Ulf Kristersson skrev: ”Mina tankar går till offren och deras familjer. Vi står i solidaritet med Tyskland.”
Andra drog snabba slutsatser om gärningsmannen. På moderatpolitikern Richard Herreys fråga om vilken ”ondska som får någon att köra rakt in bland oskyldiga familjer på en julmarknad”, svarade den sverigedemokratiska EU-parlamentarikern Charlie Weimers: ”Mitt namn är Charlie. Jag är sverigedemokrat och kan därför i klartext säga vad det är för ondska som fått någon att köra rakt in bland oskyldiga familjer på en julmarknad: Radikal islam.”
Kurder i Tyskland protesterar till stöd för vänstermiliserna YPG och YPJ.
Det ömtåliga men progressiva styret i Rojava måste skyddas, skriver EU-parlamentariker från svenska Vänsterpartiet, finska Vänsterförbundet och danska Enhetslistan.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Syrier över hela världen firar nu slutet på Bashar al-Assads 25 år vid makten, såväl som Assadfamiljens ännu längre styre. Efter att regimens försvagade styrkor övergivits av sina allierade har de besegrats av rebellgrupperna, och Assad själv ska ha flytt till Ryssland. Regimens kollaps innebär ett märkbart bakslag för dess ryska allierade.
Assads tid vid makten kommer att bli ihågkommen som en brutal diktatur, märkt av allvarliga människorättsövergrepp och krigsbrott, samt grymheter som kemisk krigföring, tortyr och massmord.
Medan syrierna gläds åt hoppet om frihet kvarstår samtidigt en rad av utmaningar i övergången från Assads diktatur, där olika grupper – däribland radikala islamister – nu tävlar om makten.
Rojava plågas av återkommande attacker från Turkiet, som invaderat kurdiska områden och hotar regionens stabilitet
En av huvudspelarna bakom regimens fall är Hayat Tahrir al-Sham (HTS), en islamistgrupp med rötterna i al-Qaida. Under senare år har HTS skiftat fokus från global jihadism till lokala syriska frågor, vilket stärkt deras folkliga stöd. Vi bör dock vara försiktiga med att dra för stora växlar på gruppens mjukare framtoning. Dess grundläggande ideologi är farlig och bär på många risker, däribland införandet av sharialagar.
Situationen blir än mer komplex av att maktspelare som Turkiet, Israel och Ryssland driver sina egna strategiska agendor i maktvakuumet.
Även i Rojava, den kurdiskledda autonoma regionen i norra Syrien, firar invånarna Assads fall. I det ser de en chans att bygga ett demokratiskt och inkluderande Syrien. Samtidigt står Rojava under hot från turkiskstödda krafter och islamistgrupper, som påbörjade sina angrepp direkt efter Assads fall.
Rojava plågas även av återkommande attacker från Turkiet, som invaderat kurdiska områden och hotar regionens stabilitet. Turkiets urskillningslösa bombanfall har riktat in sig på kritisk infrastruktur och kurdiska bostadsområden, och landets stöd till legosoldatgrupper och militanta islamister har eldat på våldsamheterna i området.
Enligt BBC genomförde Turkiet över hundra attacker mot oljefält, gasanläggningar och kraftstationer mellan oktober 2019 och januari 2024.
Den kurdiskledda administrationen har länge påvisat ett starkt engagemang för jämlikhet mellan könen, gräsrotsdemokrati och en mångetnisk samexistens. De förtjänar EU:s stöd och erkännande.
Med tanke på det stundande maktskiftet i USA, och det möjliga tillbakadragandet av amerikanska trupper från regionen, måste EU agera snabbt för att fylla tomrummet. Vi måste erbjuda det nödvändiga diplomatiska och logistiska stödet i syfte att skydda det ömtåliga men progressiva kurdiska självstyret.
I skenet av de senaste händelserna, och det långtida förtrycket mot syrier och kurder, så måste EU nu ta ställning för rätten till självbestämmande för alla syrier – såväl som mänskliga rättigheter, demokrati och regional stabilitet. Unionens engagemang för mänskliga rättigheter och fred måste vara mer än enbart retorik.
Vi uppmanar därför EU och den internationella gemenskapen att vidta följande åtgärder:
1. Sätt press på Turkiet att avhålla sig från militära handlingar mot de kurdiska områdena i norra Syrien, och att agera på ett trovärdigt sätt mot islamistgrupperna i området.
2. Sätt press på Israel att avhålla sig från invasiva åtgärder på syriskt territorium.
3. Erkänn och stötta den Autonoma administrationen i norra och östra Syrien (AANES). Det innefattar humanitär hjälp och stöd att återuppbygga infrastruktur som skadas av turkiska och islamistiska angrepp.
4. Om EU överväger att etablera formella relationer med HTS eller en ny syrisk administration så måste detta villkoras med erkännandet av Rojavas autonomi, samt erkännandet av den kurdiska administrationens status både inom Syrien och i den internationella gemenskapen.
5. Avstå från tvingande återvandring eller upphävande av asylprocesser för syriska flyktingar i EU. Situationen är alltjämt kaotisk och osäker. I det värsta tänkbara scenariot kan återvändande för vissa grupper av människor innebära en dödsdom.
Artikeln är tidigare publicerad på sajten EU Observer.
Granarna växer inte som de ska. Så de fattigaste blir utan i jul. Foto: Christine Olsson/TT.
När granpriserna skjuter i höjden så är det inte inflationen, utan klimatkrisen som spökar.
Tredje advent. På mobilen varvas klippen om textilbergen i Ghana och Benin med så mycket glitter och jultårtor att min hjärna roterar. På nyheterna kvittrar ekonomer om vikten av att få igång konsumtionen igen – de vänder sig myndigt till oss lyssnare: hushållen behöver lätta lite på plånboken.
I en sådan tillvaro känns bristen mycket avlägsen. Det är väl förresten det som är hela kapitalismens existensberättigande – genom den har bristen blivit något som tillhör det förflutna.
Men brister uppstår, hör och häpna, även i kapitalismen. Låt oss ta ett närliggande exempel: granar. I ett inslag i Ekot med rubriken ”Årets julgranar väntas bli dyrare – Maria köper ändå”får vi veta att gran tar några år att driva upp och att torkan 2018 fick till följd att de inte klarade sig särskilt bra. En granodlare berättar att inte en enda av hans nyplanterade granar överlevde i hettan.
Detta är alltså mellan raderna en nyhet om brist, en brist som skapats av det extremväder som den globala uppvärmningen driver fram. Kunden Maria intervjuas och konstaterar att hon ändå kommer köpa en julgran: ”Det får vara värt de extra kronorna och man köper den ju trots allt bara en gång om året.” Men problemet kvarstår: färre och dyrare granar. Bristen är ett faktum, något som konkretiseras för den som inte kan betala.
Det kapitalistiska språkbruket (”dyra granar”) och tendensen att förstå allt genom penningen trollar bort bristen som i stället ges namnet inflation. Det faktum att det växer mindre ur jorden förstås i stället som enskilda individers brist på pengar eller ovilja att prioritera en specifik produkt. Även sambandet mellan hur pengar på ett diffust sätt minskar i värde samtidigt som krig och missväxt råder görs oklart. Samma mystiska inflation höjer magiskt kilopriset på tomaterna och brödet, men eftersom vi alla kan se att det finns mer i hyllan på Ica blir bristen obegriplig.
En julgran är ingen livsnödvändighet, men när mängder av grönsaksodlingar sköljdes bort i Spanien i höstas rapporterades även detta som en fråga om högre priser. I stället för att förstå bristen på en samhällsnivå, läggs den över på den enskilde – konsumenten som kan välja att betala några kronor till eller strunta i sallad till middagen.
Även den bleka decembertomaten kan man klara sig utan. Men att vi förstår bristen genom fördyring gör det också svårt för oss att förstå att brist kan uppstå även för oss, trots att vi lever i kapitalismen. Ju fler skördar som slår fel desto fler kommer att tvingas välja bort.
När odlingsjordar utarmas och vädret blir mer extremt och oförutsägbart spelar det ingen roll hur stor efterfrågan är. Priser och inflation i stället för resurser och brist. Språket blir lika abstrakt som mönstret av rimfrost en juldagsmorgon.
Regeringen har bestämt att medicinlådan ska bli dyrare från och med årsskiftet. Foto: Martina Holmberg/TT.
Medicinerna blir dyrare när regeringen får bestämma. Än en gång visar Sverigedemokraterna att de är ett parti för eliten, snarare än för folket. Så varför tillåter Socialdemokraterna att de vinner på walkover?
Pensionären hade fått medicin utskriven under flera månader, när hon härom året kom in med ett svullet ben till akuten (Göteborgsposten, 6/5 2023). Efter att röntgenapparaten avslöjade en massiv blodpropp erkände hon för AT-läkaren Nick Lindholm att hon inte tagit sin medicin.
Anledningen var inte att hon slarvat med dosetten. Hon hade behövt välja mellan mat på bordet och att köpa medicin.
Det är ingen nyhet att hälsa är en klassfråga. En högutbildad person från Danderyd lever 18 år längre än en lågutbildad i Vårby. I Rinkeby drabbas dubbelt så många kvinnor av hjärtinfarkt som i Vaxholm.
Enligt högern är ditt fel om du blir sjuk och – inte minst – ditt problem om du inte har råd med medicin eller vård.
I regeringens senaste budget sänktes högkostnadsskyddet för läkemedel, medan taket höjs från 2 900 till 3 800 kronor. Besparingarna ska enligt sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson användas för att finansera sjukvårdskostnader.
För en minister med en lön på 156 000 kronor låter en höjning på 900 kronor inte som så mycket. Inte minst som hon kan se fram mot sin egen regerings utlovade skattesänkningar. Men det innebär att än fler patienter kommer behöva prioritera mat och el framför sin diabetes- eller blodförtunnande medicin.
Dessa hjärtlösa nedskärningar beräknas spara skattebetalarna drygt 2 miljarder kronor år 2026. Det är kaffepengar i jämförelse med de 23 årliga miljarder som regeringen sänker skatten med, för framför allt de rika. Någon satsning på välfärden verkar inte heller vara i sikte. Facken i välfärden har kallat budgeten för ”ännu ett svek”.
Men så har vi en regering som är lika skamlöst givmild mot de rika, som den är snål mot dem som redan har minst. Försämringar i a-kassan, försök att försämra sjukförsäkringen, urholkning av barnbidraget och nedskärningar i välfärden – listan kan göras mycket längre. Enligt högern är ditt fel om du blir sjuk och – inte minst – ditt problem om du inte har råd med medicin eller vård.
Nyheten borde ha lett till storm på vänstersidan i politiken. Men varför mojnade vinden så snabbt?
Det visade sig att Socialdemokraterna inte hade motsatt sig regeringens borttagna högkostnadsskydd i sin skuggbudget. Av företrädares reaktioner att döma verkar det handla om rent förbiseende, vilket förstås är pinsamt nog. Hur ska en opposition kunna attackera ett förslag som de indirekt ställt sig bakom?
I stället för ställningstagande mot medicinfattigdom och konflikt kring en riktig plånboksfråga för pensionärer och arbetarfamiljer fick vi ängsliga uttalanden om skattefria ISK-konton och oro över vad Avanza-klassen ska tänka.
Om det är något regeringens och Sverigedemokraternas jakt på fattiga väcker i mig, så är det i alla fall energi att arbeta för ett reellt alternativ. De lurar inte någon med sina hårdrockströjor och dalahästar – Sverigedemokraterna är, precis som sina samarbetspartier, ett elitparti. Det kommer dock bli tydligt först när Socialdemokraterna själva på allvar satsar på välfärden, minskar ojämlikheten och – som en absolut hygienfaktor – står upp för arbetarklassens hälsa och liv.
För i ett av världens rikaste länder borde det vara helt självklart att du, jag och varenda pensionär i Göteborg ska ha råd med sina mediciner.
Ordet ”robot” populariserades av science fiction-författaren Karol Capek, och kommer ursprungligen från tjeckiskans ”robota” – ett ord som betyder ungefär tvångsarbete. Foto: Andy Wong/AP.
Den artificiella intelligensen har kommit till arbetsmarknaden för att stanna. Nu menar både tidigare statsminister Magdalena Andersson och prisbelönta Daron Acemoglu att facken måste stärkas, om tekniken ska komma arbetarna till gagn.
– Jag är inte en optimist kring arbetarrörelsens framtid, men jag är inte heller så pessimistisk, säger Daron Acemoglu med ett brett leende.
Dagen innan mottog han tillsammans med två kollegor Riksbankens pris till Alfred Nobels minne, för sin forskning om stabila institutioners roll i att bygga upp välstånd.
I dag står han på scenen i ABF-husets Zätasalen, döpt efter den socialdemokratiska kommunisten Zeth Höglund – en gång fängslad för förräderi, senare finansborgarråd i Stockholm. Byggnaden i sig är ett monument över arbetarrörelsens förvandling till just en rad mäktiga institutioner: ett rikstäckande fackförbund, ett statsbärande parti och en myllrande folkrörelse.
Men i dag är ämnet inte arbetarklassens historia, utan dess framtid. Som om inte sjunkande medlemsantal och en urholkad strejkrätt vore nog har en ny utmaning börjat avteckna sig vid horisonten.
En godisvariant av Kreml spelar
en central roll i Sorokins bok. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Vladimir Sorokin tar i från tårna med sin välformulerade buskis. Men hur mycket han än vräker på med smisk och snusk, överträffar han inte verkligheten i Putins Ryssland.
Vladimir Sorokins figurer får mig ofta att tänka på hur barnboksillustratören Emma Adbåge tecknar människor. Långa svajiga kroppar, med tunga klumpiga armar. Ovanpå en liten knopp. Figurerna är besatta av sina uppfinningar: bilar, vattenskotrar, ångvältar och dubbeldäckade gasolgrillar – men fattar mycket lite av hur världen funkar.
I Sorokins novellsamlingSocker-Kreml (Norstedts, 2024) springer dessa miniskallar runt i ett dystopiskt Ryssland 2028. De är instängda av en stor mur med kinesiska robotar, apotek som säljer kokain och virtuella helgonbilder som följer undersåtarna med blicken. I bakgrunden slumpar en AI fram stämningsfulla toner från en balalajka.
Socker-Kreml är en fristående uppföljare till romanen I det heliga Rysslands tjänst. Böckerna, publicerade 2008 respektive 2006, anses vara en höjdpunkt i Sorokins författarskap. I det heliga Rysslands tjänst översattes till svenska av Ben Hellman redan 2008 och drog på ett kusligt sätt ut de auktoritära tendenserna hos Putin i sin fulla längd. Boken utspelar sig 2027 och skildrar en dag i en ”opritjniks” (högt uppsatt tjänstemans) liv.
I berättelsen åker han runt i sin Merca, tar ofantliga mängder droger, går på bordell och dräper adelsmän som inte betalat sina kopek till statskassan. Blandningen av medeltida mörker, stalinistisk terror och hypermoderna uppfinningar sätter stämningen. En tidsanda som för övrigt bredde ut sig i fler länder än Ryssland: tekniska framsteg och sociala bakslag. Titeln, på engelska Day of the Oprichnik – med sin anspelning på Alexander Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv – var knappast oavsiktlig.
Socker-Kreml, också den översatt av Ben Hellman, utspelar sig alltså 2028 och skrevs 2008, men kommer på svenska först nu. Det som var en dystopisk vision har förvandlats till det man inom sci-fi kallar proleptisk realism, där tendenser i nuet skruvas upp en aning. Sorokins Heliga Ryssland – en kleptokrati där kinesisk teknik laddas med rysk gas – känns inte så långt borta längre. Jag kan förstå Norstedts som framställer detta som en profetisk novellsamling. Ändå tycker jag att ”Socker-Kreml” varken fungerar estetiskt eller politiskt. Jag ska återkomma till varför.
Novellerna i Socker-Kreml svävar likt en drönare över Ryssland och registrerar ögonblicksbilder från slott och koja. Läsaren får besöka ett murarlag som inte uppfyllt sin kvot och blir piskade med saltspö. Vi får titta in i en opiumhåla där en efterlevande till en dissidentfamilj hallucinerar. I en annan novell sugs vi in i ”härskarinnans” dröm, där hon går runt i sitt vinterpalats och gnider fittan mot en interiör tillverkad av hårt pressad kokain.
Stämningen är karnevalisk, rabulistisk och djupt vulgär. På botten breder mörkret ut sig: brödköerna är tillbaka och ingen verkar ha koll på Sovjets historia, kallad ”den röda oredan”. Ofta tycker jag att bilderna från folkdjupet påminner om ett Youtubeklipp där en rysk oljearbetare lägger ut texten om den politiska framtiden. Medan en stupfull kollega vinglar runt i bakgrunden med lera i ansiktet.
Åt dessa ryssar, med sin vodka och lydfolksmentalitet, förväntades vi fnissa framför våra skärmar. Sorokin skulle kunna anklagas för att vara både russofob och att hysa klassförakt. Men vi bör nog läsa hans berättelser som burlesker, som både spelar på och leker med fördomar.
Provokatör. Vladimir Sorokins böcker har anklagats för pornografi och extremism. Sedan den ryska invasionen av Ukraina lever han i Berlin. Foto: Maria Sorokina.
Det som binder samman novellerna är en sockerreplika av Kremls palatskomplex. I varje berättelse bryts en trehövdad örn av och smälter i munnen på en karaktär. Örnen, läser jag på Wikipedia, symboliserar kontinuitet från romarriket och herravälde över både öst och väst. Samtidigt är godissymbolen en anspelning på Marie Antoinettes möjligen uppdiktade uppmaning till de uthungrade bönderna: ”låt dem äta bakverk”. Inte särskilt subtilt. Men kanske går det inte att fånga den ryska tidsandan med små medel: detta är inte Tjechovs tidevarv.
Sorokin föddes 1955 och växte upp under den optimistiska epoken efter Stalins död. När han blev vuxen skedde en brysk omsvängning under Brezjnev-eran. Det kulturella klimatet mellan 1960 och 1980, under den ”utvecklade socialismen”, präglades av en strävan efter social och kulturell stabilitet.
Denna tvärvändning, där ett utopiskt språk plötsligt förgiftas, är ett bärande tema i Sorokins författarskap. I hans debutroman Normen (1979) tvingas godmodiga ryska undersåtar äta en påse mänsklig avföring varje dag. Sorokin är alltså inte en realist som spelar med sensibla fingrar på det psykologiska klaviaturet, utan en konceptualist som bankar med knytnäven på tangenterna. I de bästa novellerna i Socker-Kreml upplever jag att han lyckas fånga en rakt igenom eskatologisk stämning: hur de sovjetiska undersåtarna lever kvar i en medeltida föreställningsvärld, i väntan på en frälsare som ingen egentligen tror på, puffandes på sina pappyroser. Kanske skänker man de sista slantarna till en helig dåre, medan en drönare surrar över det primitiva jordbruket. Lite påminner det om den ungerska författaren László Krasznahorkais gotiska landsbygdsromaner.
Problemet är att Sorokin fastnat i rollen som kritikern av Post-Sovjet. Visst finns det många likheter mellan den värld som målas upp i Socker-Kreml och den kleptokrati som Putin har skapat – inte minst relationen mellan Ryssland och Kina fångas på ett träffande sätt. Ändå läser man inte boken med en känsla av att Sorokin haft tillgång till en spåkula. Till exempel förutspår han inte den postmoderna propagandasörja som Putin skulle hälla över befolkningen, och som träffande sammanfattats av Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”. Hur brutal och absurd Sorokins satir än är, överträffar den inte den råbarkade cynismen hos de styrande i Kreml.
Inte heller tycker jag att novellerna funkar rent litterärt. Redan i debuten använde sig Sorokin av chockeffekter i form av sex och våld. Men när han i en novell beskriver hur statstjänstemannen Ochlop går till en bordell – och där själva det pampiga slutackordet är gestaltningen av hans magnifika kuk – blir jag mest uttråkad. ”Förnyat av skickliga kinesiska medicinare, förlängt, förstärkt med fyra broskimplantat, en klinga av superfiber, ett reliefmönstrat överdrag, köttvågor och en rörlig tatuering med en hjord av vildhästar som stormar fram på opritjnikens stake”.
Inget ont om välformulerad buskis – men detta känns mest som en höglitterär variant av ”Ronny & Ragge”. I början av 2000-talet marscherade Putin-anhängare till Bolsjoj-teatern där de slängde Sorokins böcker i en gigantisk toalett, vilket givetvis ledde till enorma kommersiella framgångar. Kanske har Sorokin njutit lite för mycket av att plaska runt där nere i bajsvattnet.
Historikern Lars Trägårdh vill att medborgarna snarare än experter bestämmer Sveriges kulturkanon. Foto: Lisa Mattisson.
Flamman träffar den uppstudsige historikern Lars Trägårdh på psykedeliska kvarterskrogen Babajan – för att reda ut om hans arbete med kulturkanon är ett konstprojekt.
När Lars Trägårdh slår sig ned bredvid mig på psykedeliska baren Babajan i Stockholm undrar jag om han någonsin har smält in.
Svensken som älskar USA. Individualisten som leder en statlig utredning. Historikern som tagit psykedelika.
Han har dessutom kontor på Solidaritetshuset, tillsammans med Flamman och ett 40-tal föreningar med inriktning mot internationella frågor och fred. På stormöten skymtas ofta den eleganta 71-åringens scarf bland koftorna.
Har han alltid varit så här?
Jag beställer två iskalla bärs och börjar lyssna.
På internatskolan i Sigtuna fanns på 1960-talet en husfar som kallades Järnhandsken, då hans ena arm slutade i en krok i en läderhandske.
När en ung Lars Trägårdh bröt mot en regel ställdes han inför två val: ”straffläggning”, som innebar att sova med öppen dörr på lördag eftermiddag, eller en örfil med handsken.
De flesta spår ignorerades när Catrine da Costa-fallet sögs in i en 80-talsstorm av inkompetens, karriärism, aktivism och moralpanik. Foto: SVT.
I dag sänds sista delen av Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär ”Det svenska styckmordet” om da Costa-fallet. Om du inte sett den än så föreslår jag att du gör det. Jag brukar inte följa krim, men den är verkligen chockerande.
Så vad har hänt?
Den 18 juli 1984 hittades kvarlevor av 27-åriga Catrine da Costa i sopsäckar nära E4:an. Hon är en ung kvinna som fastnat i heroinberoende och prostitution, och snabbt misstänks obducenten Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén för dådet.
Att kalla bevisningen tunn vore en överdrift. I huvudsak kommer den från läkarens fru, som mitt under en vårdnadstvist påstår att deras tvååriga dotter bevittnade dådet för ett år sedan, och nu berättar för henne om det via lekar.
Hon gav 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.
Hon lägger fram kirurgiska verktyg framför barnet och uppmanar henne att visa på dockan hur den unga kvinnan styckades. Ibland bankar barnet förutsägbart nog på dockan, och säger saker som ”bibba” – vilket mamman tolkar som en term för sexuellt våld. Hon är övertygad om makens skuld, då hon redan misstänkt honom för sexuella övergrepp på barnet för att förskolan upptäckt röda märken i baken – något som förnekats av fyra oberoende läkarundersökningar.
Jag kan bara hoppas att barnet inte lidit alltför stor skada av att växa upp med en mamma som pratar maniskt om ett styckmord.
Absurditeterna är för många för att återge. Framför allt chockeras man av rättsväsendets oändliga inkompetens. Detta är då det mest högprofilerade rättsfallet, och den ena experten är värre än den andra.
Rättsläkaren som utan grunder ändrar sitt vittnesmål över natten och pekar ut Teet Härm med godtycklig bensäkerhet. (Han ligger bakom andra kontroversiella utlåtanden, som en studie på 1990-talet som sägs bevisa hur många som ”dött av hasch” i Sverige.)
Utredaren kunde inte ens bevisa att Catrine da Costa träffat de båda misstänkta, men släppte ändå alla andra spår för att helt fokusera på denna galenskap. Utredningen föll i träda när alla resurser krävdes av Palmeutredningen – varifrån sedan en åklagare hämtades över till da Costa-fallet. Undrar varför den gick som den gick.
Utredaren plockade då in en barnpsykiater och en barnpsykolog, som utifrån förhör med mamman gav tungt stöd till ”barnets berättelse” så att åtal kunde väckas. Att barnet lekte glatt när hon togs till obduktionsrummet där styckmordet ska ha ägt rum tolkade de som en ”tillkämpad oberördhet” i stället för en vederläggning av hypotesen.
Fallet gav också upphov till protester mot att de båda männen till slut friades, med hänvisning till Hanna Olssons lovprisade bok Catrine och rättvisan. Med den gav hon 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.
Konsekvensen är inte bara två krossade liv, vars olycka blev en trampolin för rättsexperter och debattörer. Även Catrine da Costa själv är ett offer för denna kollektiva psykos. Det snäva fokuset på tvååringens ”vittnesmål” gjorde att andra spår knappt följdes upp – inte minst ett antal manliga sexköpare som hon hade längre kontakt med. Nu är sanningen om hennes död begravd, och rättvisan kommer troligen aldrig att bli skipad. Skulden för det delas av många.
Vilka slutsatser bör vi dra i dag? Dels blir man mörkrädd av att Sveriges främsta rättsliga experter och utredare var så taffliga. Men innan man sadlar en hög häst bör man fundera över de egna impulserna att utesluta och straffa – som av detta fall inte minst väcks mot experterna (som jag valde att inte namnge här).
För aktivister gäller det att hålla sig till sanningen, hur god man än anser sin kamp vara. Och för oss journalister gäller att se en människa bakom dem som vi granskar, och inte falla med i ett grupptänkande. Var skarp, korrekt, men glöm inte att också vara snäll.
