Kjell-Olof Feldt är död. Som förväntat hyllas han av högern som mannen som fick socialdemokratin på rätt kurs. Medan vänstern reagerar ungefär som Göran Greider, som skrev på Facebook: ”Han var folklig, med sin arbetaruppväxt, men bidrog till att driva socialdemokratin högerut (kanslihushögern). Under sina sista år ändrade han sig på en avgörande punkt och ansåg att det fria skolvalet var ett stort misstag.”

I samband med att jag skrev en text om den svenska riksbanksreformen (publicerad av västsvenska LO) intervjuade jag Feldt i hans sommarhus i Halland i augusti 2015. Han var en mycket sympatisk man. Ödmjuk. Självkritisk. Det bjöds på god mat och vin. Jag kan tänka mig vad konspirationsvänstern sagt om mötet avslöjats.

Bilden av Feldt som drev S åt höger är den vedertagna. Och visst finns det ett mått av sanning i den. Men sanningen om Feldt är ändå mer sammansatt.

Efter att dollarns roll som ankare i det globala valutasystemet försvann i augusti 1971 växte den globala gränslösa finansmarknaden explosionsartat. Utöver direkttransaktionerna kom optioner och terminer. Möjligheter att låna eller flytta pengar utomlands ökade.

Det försvårade för nationalstaternas ambition att i den brittiska nationalekonomen John Maynard Keynes anda styra efterfrågan med sikte på full sysselsättning. Expansionspolitik ledde till inflation och kapitalflykt. Den som först fick smaka på denna beska medicin var regeringen Mitterand i Frankrike, som 1981 tvingades backa från en utlovad expansionspolitik.

Bilden av Feldt som drev S åt höger är den vedertagna. Och visst finns det ett mått av sanning i den. Men sanningen om Feldt är ändå mer sammansatt.

Inför valrörelsen 1982 talade Olof Palme om svängrum i stället för borgarnas svångrem. Det kom som en chock för många då det efter segervalet i stället gjordes en stor devalvering. Den nyutnämnde finansministern Feldt skrev i boken En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris (2012): ”Devalveringen beskrevs som inledningen till en offensiv, men att den i själva verket var ett försvar för att undgå reträtter i partiets kärnfrågor.”

(En parentes: Håkan Juholt hänvisade till Palmes ”svängrum” när han pläderade för sin segrande motion på S-kongressen 1993. I den nämnda boken kallar Feldt Juholts visioner för ”luft”.)

Det som främst kom att prägla bilden av Feldt som ledare för ”kanslihushögern” är nog avskaffandet av kreditregleringen i november 1985. Berömt blev hans referat i boken Alla dessa dagar (1991) av vad som hände då Palme fick höra om förslaget: ”Olof såg alltmer irriterad och störd ut… men just som jag började tro att han skulle säga nej till hela idén reste han sig och sade: gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.”

Även valutaregleringen försvann åren 1986–89. Det hade varit möjligt att avveckla regleringarna långsammare och i mer ordnade former. Men de läckte redan som ett såll, möjligheterna att låna pengar på en grå kreditmarknad och att skicka pengar utomlands var legio.

Under andra halvan av 80-talet kom en vansinnig kreditexpansion. Minns sången ”Låna på Götabanken”! Det var nödvändigt att strama åt finanspolitiken, eftersom penningpolitiken var låst av den fasta valutakursen. Räntan måste nämligen ligga på exakt den nivå som gav stabilitet åt kronkursen. Vilket Feldt insåg, men inte Ingvar Carlsson, som skyllde inflationen på Riksbanken. (Carlsson har dock i efterhand påstått att Feldt aldrig krävde en mer åtstramande finanspolitik.)

Kapitalet rann ut ur landet. Svenskar blev fastighetsägare i Bryssel och London. Något måste göras. Carlssons lösning blev stoppaketet, med bland annat lönestopp, prisstopp och extra straff för strejker. Feldt avgick.