KALMUNAI – Vi har befunnit oss här i nästan fem års tid. Vi har fått höra så många löften, men nästan inga har hållits, säger Mohideen Nafia, som fortfarande bor kvar i sitt mycket enkla tillfälliga hem i kuststaden Kalmunai.
Nafia är nygift och vill flytta till en egen bostad med sin man. Men tills vidare tvingas hon bo kvar i det statliga flyktinglägret där hon och hennes man delar ett mycket primitivt plåtskjul tillsammans med fem andra familjemedlemmar. Nafia bodde tidigare i en av de fiskebyar utanför Kalmunai som drabbades allra värst när tsunamin slog till den 26 december 2004. Fler än 35.000 människor dödades på Sri Lanka, och närmare 100.000 bostadshus totalförstördes eller drabbades av svåra skador.
Befolkningen i Kalmunai uppger att närmare 8.500 människor som bodde i närheten av stadens kuster dödades i samband med katastrofen.
Den materiella förstörelsen var enorm, och landets regering tillsatte snabbt en ny myndighet med uppdrag att återuppbygga de drabbade områdena. Myndigheten fick ekonomiskt stöd av många internationella organ.
Neddragna insatser
Myndigheten med ansvar för återuppbyggnadsarbetet har nu dragit ned på sina insatser, trots att många av tsunamins offer fortfarande väntar på att få flytta till permanenta bostäder.
Enligt Ismail Thawfiek, som arbetar med återuppbyggnaden i Nafias hemby Sainathimaruthu, är ett av de stora problemen att hitta lämplig mark att bygga på. Enligt honom består en stor del av den tillgängliga marken av risfält, som först måste dikas ut, vilket innebär stora kostnader för den redan ansträngda budgeten.
Återuppbyggnaden har även försvårats av regeringens beslut om inte tillåta att nya bostäder byggs precis vid kusten. Till en början beslutades om en buffertzon till havet på 200 meter, men efter omfattande protester från lokalbefolkningen minskades denna gräns till 65 meter i Kalmunai och 100 meter i andra delar av landet.
Trots att det har gått över fem år sedan tsunamin slog till väntar fortfarande runt 1.300 familjer på samma sätt som Nafias på att kunna flytta till ett eget hem.
”Levande helvete”
Nafias uppgivenhet är begriplig med tanke på de levnadsomständigheter som råder i det tillfälliga hemmet. Plåttaket har rostat sönder, och utanför byggnaden finns det stora pölar av stagnerat vatten och högar av ruttnande sopor.
– Se dig omkring, detta är som ett levande helvete. När det regnar, regnar det in överallt, och om det inte regnar tar flugorna över, säger hon.
Hon påpekar att varken de internationella biståndsorganen eller staten hjälpt befolkningen här att få sina hus återuppbyggda.
– Det liv vi levde innan tsunamin framstår nu som en dröm. Jag förstår inte varför detta drabbade oss.
Enligt Ismail Thawfiek, som arbetar med återuppbyggnaden, ska dock familjerna kunna flytta till riktiga och egna bostäder under året. Han hävdar att man nu har funnit lämplig mark att bygga på. Hittills har över fem tusen byggnader i Kalmunai antingen återuppbyggts eller reparerats.
I dagsläget finns det fortfarande 13 läger för tsunamins offer i distriktet Ampara där Kalmunai ingår, med sammanlagt minst ett tusental enkla temporära bostäder. Ytterligare hundratals människor som förlorade sina hem bor i stället som inneboende hos släktingar.
På Kalmunais stränder är dock aktiviteterna i gång på samma sätt som innan katastrofen. Fiskare reparerar sina nät medan andra arbetar med sina fiskebåtar vid strandkanten.
Megafoner
Fiskaren Mohideen Ajimal var en av de första som återvände till arbetet efter katastrofen, som dödade två av hans barn. Han pekar mot en ny stor reparationsanläggning för båtar och påpekar att den inte skulle ha funnits där om det inte vore för återuppbyggnadsinsatserna.
– Vi förlorade så mycket, men livet måste gå vidare, säger han till IPS.
I närheten av fiskeriföreningens nybyggda hus står en hög röd byggnad försedd med flera stora megafoner. Den står där för att kunna varna om en ny tsunami är på ingång. Vissa av de nya husen i området är tjusigare än andra, och har finansierats av familjer med pengar. De förstörda skolorna har också ersatts av nya byggnader.
Men spåren efter katastrofen finns också kvar. På vissa platser på stranden sticker träpelare ut från sanden. Här stod en gång mängder av byggnader. Längs strandvägen står rester av hus och hyddor som slogs sönder av tsunamin där numera getter söker skydd när solen står som högst på himlen.
– Vi hade ett fint hus nära havet, men jag förlorade två barn och vill inte återvända dit, säger Abdul Mannas, som nu bor i ett nybyggt område två kilometer inåt landet.
Han är nöjd med sin nya bostad.
– Det är mindre, men vi bor bättre och kan bygga ut om vi vill, säger han.
Bostäderna i hans område byggdes med hjälp från franska staten, och kallas French Friendship Village. Abdul Mannas säger att det var ett lätt val att överge kustområdet.
– Det är en dödszon och jag vill inte bo där.
För de familjer som likt Nafia fortfarande tvingas bo i temporära plåtruckel pågår dock fortfarande den mardröm som tsunamin utlöste.
– Vi har väntat tillräckligt länge. Fem år är en väldigt lång tid, säger hon.