Rörelsen 25 februari, 2025

Besök Gui Minhai i fängelset, utrikesministern!

Poeten Gui Minhai hålls fängslad utan rättegång av den kinesiska regimen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag är det exakt fem år sedan Kinas kommunistparti (KKP) skickade ut ett bisarrt pressmeddelande som döpts till ”dom”: Gui Minhai har dömts till tio års fängelse för att ”ha tillhandahållit information till utlandet”. Gui Minhai ska ha begått detta brott medan han satt i fängelse! Logik har aldrig varit diktaturens starkaste gren.

Den svenske medborgaren, poeten och förläggaren Gui Minhai har dock inte ställts inför rätta. Det som har hänt är att några yttrandefrihetsfientliga kommissarier i Peking hittat på en ”dom” om att Gui Minhai ska sitta tio år i fängelse bara för att han ägnat sig åt oberoende förläggarverksamhet i Hongkong. 

Som bekant har Gui Minhai kidnappats två gånger för att ha utövat sin yttrandefrihet. Första gången kidnappades han i den thailändska semesterorten Pattaya i oktober 2015 och andra gången på ett tåg i staden Jinan i provinsen Shandong när han var på väg till en svensk läkare i Peking, i sällskap med två svenska diplomater.

Ta regeringsplanet till Kina och besök Gui Minhai omedelbart!

Hur kan jag vara så säker på att yttrandefrihetskämpen Gui Minhai inte ställts inför en domstol i Kina? När Kina ställer utländska medborgare i låtsasrättegångar (Kinas kommunistparti har skrivit en dom innan den anklagade förs till domstolsbyggnaden!) brukar landet informera den anklagades ambassad i Peking och tillåter inte sällan en diplomat se den välregisserade ”rättstats”-koreografin. Två andra ingredienser i en sådan rättegång är att den anklagades tilldelas en advokat och att den KKP-lydiga domstolen producerar en ”dom” så att det internationella samfundet ska luras. 

I Gui Minhais fall informerades ingen diplomat på Sveriges ambassad om att han skulle ställas inför ”rätten”. Någon advokat för Gui Minhai har jag inte heller hört talas om. Och trots att det idag gått fem år sedan den så kallade ”domen” kablades ut till världspressen har vare sig Sveriges utrikesdepartement eller hans familj fått ta del av en dom.

Varför behandlar Kina en svensk intellektuell, som kämpar för det fria ordet, så hjärtlöst?  Makthavarna i Kina håller Gui Minhai i fängelset så att ingen ska våga ägna sig åt regimkritisk förläggar- och tidningsverksamhet vare sig i fastlands-Kina eller Hongkong. Enligt despoten och presidenten Xi Jinping ska alla som har en annan berättelse betraktas som fiender, placeras i fängelser, nekas kontakt med sin familj, gömmas i små celler med tända lampor dygnet runt. 

Alla som har en annan berättelse i diktaturen ska glömmas bort – vilket förklarar varför vi inte fått ett enda livstecken från Gui Minhai sedan augusti 2018. Att dölja sanningen utgör en viktig del i diktaturens anatomi.

Läs mer

Att Kina inte är en rättstat som respekterar det fria ordet och yttrandefrihetskämpar vet vår regering. Lik förbaskad gör denna regering, precis som alla andra regeringar det senaste decenniet, inget konkret för att hämta hem svenske Gui Minhai som lever under förfärliga förhållanden i ett fängelse någonstans i Kina.

”Regeringen kommer att fortsätta arbetet för uppnå en frigivning av journalisten Dawit Isaak, förläggaren och poeten Gui Minhai och forskaren Ahmadraza Djalali,” sade vår utrikesminister Maria Malmer Stenergard i årets utrikespolitiska deklaration.

Det är knappast ett uttalande som kommer skrämma Xi Jinping-regimen, Isaias Afewerki-diktaturen i Eritrea eller ayatollorna i Iran.

Vi har fått nog av intetsägande uttalanden, utrikesministern. Ta regeringsplanet till Kina och besök Gui Minhai omedelbart! Han har väntat alldeles för länge på att en svensk regeringsföreträdare ska besöka honom.

Inrikes/Nyheter 31 maj, 2025

Lyssnade på nazistisk rock efter knivmordet: ”Övertydlig koppling”

Efter mordet lyssnade 15-åringen på vitmakt-musik och NMR:s podcast. Montage. Foto: Polisen / Discogs.

Pojken som mördade en främling i Norrköping lyssnade på mängder av vit makt-musik under dagarna efter mordet. Enligt Morgan Finnsiö på Expo kan dådet inte förstås utan nazismen.

Under fredagen väcktes åtal mot den 15-åring som i slutet på mars överföll och mördade en 30-årig man i friluftsområdet Himmelstalund i Norrköping. Han högg mannen 24 gånger med en kökskniv, i bland annat ryggen och huvudet. Enligt stämningsansökan skedde mordet ”efter planering och med avsiktsuppsåt”. Pojken har erkänt dådet.

– Det här är en fruktansvärd händelse och våldet i detta ärende har varit brutalt, säger utredningsledare Jan Staaf på polisen i Norrköping.

I förhör berättar pojken att han länge varit fascinerad av tanken på att mörda en annan människa, men bestämde sig samma morgon för att utföra dådet medan hans familj var bortrest över dagen.

”Jag hade fått i början av dagen att det här är dagen då jag gör det”, säger han i förhöret. 

När han fick syn på 30-åringen, som pratade i telefon med sin flickvän och hade hörlurar på sig, tänkte han att ”det här var bytet, det här var den jag skulle ta”. Han följde efter mannen och överföll honom sedan bakifrån. De sista sekunderna av mordet filmade han, men säger i förhör att han inte delade vidare filmen till någon.

Det tyder på ett genuint intresse för den svenska högerextrema miljön.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 maj, 2025

En flickrevolution som dånar av musik

Braslianska Clarice Lispector (1920–1977) väckte uppmärksamhet redan vid sin debut.

Hedvig Ljungar läser om en av 1900-talets märkvärdigaste feministiska klassiker och tjusas den nya översättningens brusande musikalitet.

På ett ställe i tegelstenen Tusen platåer liknar filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari flickan vid en revolutionär kraft som bryter det västerländska, patriarkala tänkandets system av binära motsatspar. Boken publicerades 1980, i samma veva som idén om det mänskliga subjektet som alltings medelpunkt höll på att luckras upp. För feminismen blev det både en möjlighet (ett upplöst kvinnligt subjekt är i bästa fall fritt) och ett problem. För hur ska man bli fri från en subjektivitet man aldrig fått tillgång till?

I sin sällsamma kultroman Stjärnans ögonblick från 1977 sätter författaren Clarice Lispector (1920–1977) dessa patriarkatets villkor – liksom frågan om litteraturens förmåga att överskrida dem – i svängning. Huvudpersonen är den oälskade flickan Macabéa som arbetar som maskinskriverska i ett Rio de Janeiro tapetserat med Coca cola-reklam där män slår kvinnor eller köper deras kroppar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 maj, 2025

Gnistrande som smycken, svart som döden

Konstnären Monira Al Qadiri har förvandlat borrspetsarna til märkligt skimrande objekt. Foto: Monira Al Qadiri, König Galerie, Berlin.

Oljestaten Kuwait var en del av konstnären Monira Al Qadiris uppväxt. Rasmus Holm förförs och skräms av skönheten och mörkret i de suggestiva installationerna på Göteborgs konstmuseum.

I Göteborgs konstmuseum har avgrunden återigen öppnat sig. Vägg i vägg med Apokalyps visas nu ännu en utställning där besökaren kastas rakt in i en dystopi: Burning desire av Monira Al Qadiri. Jag blir genast tagen av de färgskimrande och karamell-liknande skulpturerna som ser ut att härstamma från en avlägsen planet. Deras lyxiga tilltal väcker genast mitt ha-begär, men skönheten visar sig förrädisk. Bakom skulpturernas kromskimrande yta döljs en smutsig baksida som låter mig konfronteras med människans värsta girighet.

Monira Al Qadiris verk har, innan de anlände till Göteborg, synts på utställningar runt om i världen, bland annat på Venedigbiennalen och på Moma i New York. Centralt är uppväxten i gulfstaten Kuwait, där oljeindustrin genomsyrar varje aspekt av samhället. Kuwait uppskattas ha en av världens största reserver av råolja, och exporten av den står för nästan hälften av landets BNP. Oljans fundamentala roll i den moderna civilisationen är det som står i fokus i Al Qadiris konstnärskap, som innefattar allt från skulpturer och videoverk till performance.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 30 maj, 2025

Låt Yasin uppträda – allt kan inte handla om att bada bastu

Ministrar ska inte styra kulturlivet, skriver Leonidas Aretakis. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

När arbetsmarknadsminister Mats Persson vill tvinga landets scener att tala ”med en röst” om gängvåldet har vi större problem än omoralisk rap.

I kväll spelar Yasin på Brännbollsyran och Umeås småpåvar har redan kissat på sig i sina särkar.

”För en kommun att överhuvudtaget lägga sig i eller ha synpunkter på enskilda bokningar, kulturyttringar eller kulturevenemang är i grunden för oss extremt främmande.”

Där hade Umeå kommuns näringslivsdirektör Peter Juneblad behövt sätta punkt. Men det kommer alltid en fortsättning när tjänstemanna- och politikerläppar bekänner sig till kulturens frihet.

”Sedan går det inte att bortse från…”, fortsätter han för att motivera varför kommunen drar in festivalens stöd på 450 000 kronor. App-app-app. Principen gäller även dina hjärtefrågor, Peter, inte bara alla andras.

Visst är känslan av deja vu stark när vi än en gång debatterar Yasin. Men den här gången är allt faktiskt annorlunda.

Visst anklagades han även förra vändan för att leda ungdomen i fördärv – i pengakåthet, kvinnoförakt och våld. Men den gången var han enligt polisen aktiv i Rinkebygänget Shottaz. Hans låtar innehöll hotelser och hån mot rivaliserande gäng, och han åkte snart dit för grovt vapeninnehav och människorov mot rapparen Einár – som snart därpå sköts ihjäl på öppen gata.

Yasin skildrade inte bara vad han såg. Han deltog.

Ändå försvarades han av vissa till vänster. Jenny Högström påstod att han skrev arbetarlitteratur, lyckligtvis med mothugg från Rasmus Landström, och det var bedrövligt att behöva hålla med Hanif Bali mot Jonna Sima i TV4:s debatt.

Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud.

Jag fattar vad man ville åt – att visa att de fattigas våld och misär har en plats i kulturen. Men det blev fel. Att läsa om stålverksliv är inte samma sak som att höra verser om var fienden ska skjutas. Det är som om Ivar Lo-Johansson proppat sina böcker med ledtrådar om konkurrerande författare han tänkt yxmörda, och var han skulle gräva ned dem. Då hade hans böcker varit något annat.

Men nu har Yasin – så vitt vi vet – gått vidare. Han bor utomlands med sina två barn. Den kriminella kopplingen är borta och han har sonat sitt straff. Nu är det högern som inte förstår den centrala skillnaden mellan omoralisk och brottslig musik.

Skändlig musik har vi knappast för mycket av. Allt kan inte handla om att bada bastu, eller ännu värre, om att vara ”Heroes” och allt vad det heter på poplistornas själamördande esperanto-engelska. Allt jag önskar efter en lång mellosäsong är att spola rent öronen med Eddie Meduzas ”Runke ball”.

Att aktivt delta i brott är något annat.

Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud. Eller för att använda deras egen term: en cancel.

När jag diskuterade frågan i Aktuellt (SVT, 28/5) med Mats Persson dundrade han att ”hela samhället måste kraftsamla mot gängvåldet”. Om regeringen stiftar repressiva lagar så kan inte artister stå och sjunga något annat.

Det är en auktoritär tanke. Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.

Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.

Att Sverige har offentligt finansierad kultur är fantastisk. Det gör att småstäder som Skövde kan ha fantastiska kulturhus med allt från konsthall till bibliotek. Men det kräver också något av politikerna – att de håller sina kladdiga klåfingrar borta från innehållet. Annars får vi det som i Tyskland, där uttryck av solidaritet med palestinier i stort sett är förbjudet på landets offentliga scener.

Mats Persson försöker nu ingjuta samma känsla i Sveriges arrangörer. En rädsla för att om de bokar artister som går emot regeringens politik så kommer de att straffas.

”Sponsring av gangsterrap lyfter inte Borlänges varumärke”, skriver Jens Runnberg i Borlänge Tidning (28/5). Själv har jag svårt att komma på något mer stärkande för småstäders image än så här vågade bokningar. Vad som däremot får mig att aldrig vilja sätta en fot på en plats är minihövdingar som stoppar allt kul – och skryter om det i tidningen.

Jag är därför oerhört glad att festivalerna i både Umeå och Borlänge har självförtroende nog att stå emot dessa så kallade liberaler.

Läs mer

Under debatten kallade Mats Persson mig för ”kulturelit” inte en utan två gånger. Det är en märkligt pirrande känsla att regeringen gör uppror mot en.

Men faktum är att det är han som styr. Han är arbetsmarknadsminister i ett land med rekordhög arbetslöshet – som under våren har klättrat så högt som 11 procent. Han har all möjlighet att motverka gängvåldet genom att erbjuda en alternativ inkomst för unga män. Men han klarar inte av det, och skyller sitt misslyckande på en rappare.

Och om han inte orkar göra sitt jobb – varför ska någon annan göra det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 30 maj, 2025

Magdalena Andersson är fast i fel epok

Under S-kongressen i Göteborg bestämmer partiet sin strategi och politik inför valrörelsen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Vår tid ropar efter vänsterpolitik. Men Socialdemokratin kombinerar det värsta med två eror – prunkande konservatism med mossig nyliberalism. Nu måste de kloka gräsrötterna ändra riktning på kongressen.

Det sägs ofta att i Sverige rusar alla åt samma håll. En ironisk anklagelse, med tanke på hur generisk spaningen är.

Visst vände vi snabbt om kärnkraft, brottslighet och invandring. Men det har ingenting med den svenska folksjälen att göra, utan med att politik präglas av epoker. I alla tider finns saker som framstår som möjliga, och andra som oruckbara. Det behöver man vara medveten om, oavsett hur revolutionära förändringar man tänker sig.

Se bara på de senaste decennierna i svensk politik. Hur mycket högern och Miljöpartiet försöker ge de senare äran för beslutet att lägga ned kärnkraften, var det ett blocköverskridande beslut, medan det i dag låter annorlunda från båda sidor. Och under flyktingvågen uppmanade Fredrik Reinfeldt svenskarna att ”öppna era hjärtan” medan Stefan Löfven dundrade att ”mitt Europa bygger inte murar”. Tio år senare tävlar partierna i att överrösta varandras batongsmatter.

Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.

Men svängningen 2016 var ingen svensk anomali. Donald Trumps valseger blåste liv i auktoritära högerrörelser över hela västvärlden. Det briljanta med Joe Biden var att han förstod ögonblicket. Han allierade sig med Bernie Sanders och partivänstern, och presenterade sitt gröna investeringsprogram som en revansch för den amerikanska arbetarklassen. Han lånade nationalismens språk – men fyllde det med vänsterinnehåll. Om han inte insjuknat är det fullt möjligt att han fått fullfölja sin plan.

Socialdemokrater har alltid varit duktiga på att anpassa sig efter tidsandan. Redan 1978 sade Jimmy Carter att staten ”inte kan lösa våra problem”, medan Bill Clinton 1996 förklarade att ”den stora statens era är förbi”. Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den.

Nu är partiet där igen.

Trimning. Hur mycket blir kvar av en socialdemokrati som ständigt moderniserar sig? Foto: Adobe stock.

De har identifierat tidsandan som konservativ – och anpassat sig. Från att vilja riva gränsmurar till att riva förortens bostadshus. Det verkar inte finnas någon gräns för de repressiva förslagen: tillfälliga uppehållstillstånd, etniska kvoter, visitationszoner, anonyma vittnen, utökad hemlig avlyssning utan brottsmisstanke.

Samtidigt har kritiken varit lågmäld från den övriga oppositionen. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har valt att fokusera på sina kärnfrågor där de tror sig kunna få igenom sin politik – klimatet och välfärden – i stället för att ödsla energi på förlorande strider.

Det är en begriplig strategi. Visst finns radikaler som inte vill att Vänsterpartiet säljer ut sig, men de har ”bidat sin tid” i över 100 år nu, och inte haft makten i Sverige en sekund. Brandväggen mot Sverigedemokraterna är tunnare än smördeg och med tanke på högerextremismens globala frammarsch vore det en katastrof om regeringen vann igen. Men en samlad opposition som väljer sina strider kommer att besegra en impopulär Tidöregering.

Frågan är vad det är för vänster som vinner.

Socialdemokraternas pragmatism är nämligen selektiv. Vår tid må vara konservativ, men den är också öppen för en starkare stat. Det går att förklara att i en orolig tid krävs ett totalförsvar som inkluderar fungerande sjukvård och järnvägar, och att om Sverige ska stå sig i konkurrensen med Kina behöver vi en skola som inte läcker pengar till utländska riskkapitalister. Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.

Men då måste Socialdemokraterna vilja det. MP och V har hittills varit följsamma mot deras konservativa vändning – men väntar ännu på att S ska besvara det.

Magdalena Andersson har än så länge varit fel person för ögonblicket. Hon är fastlåst i den nyliberala erans finanspolitik, medan högern fattat läget och bundit upp hundratals miljarder i kärnkraft och försvar. Hon kan mycket väl vinna valet på argument om kompetens och demokrati – som liberalen Mark Carney gjorde i Kanada mot allas förväntningar – för att sedan förspilla en historisk chans att åter placera välfärden och skolan i folkets händer.

Läs mer

I sådana fall har V och MP hjälpt att installera en socialdemokratisk regering som inte bara bevarar repressionen inom migration och brottslighet, utan även nyliberalismen inom välfärd och finanspolitik. Det vill säga som är borgerlig rakt igenom. Då lär de också överge sin pragmatism.

Under helgens S-kongress kostar det 47 000 att ha en sexkvadratig monter, vilket ideella eller fackliga organisationer som tankesmedjan Katalys (eller Flamman för den delen) inte har råd med. Vårdföretagarna är desto mer välkomna, vilket säger något om maktbalansen i partiet.

Nu hoppas jag att rätt krafter ändå vinner på kongressen, och att Magdalena Andersson vaknar upp inför vår tids uppgifter. Det är mycket som står på spel.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 30 maj, 2025

Ny rapport vill klippa arbetslinjen: ”Helig ko”

Fredrik Reinfeldt var statsminister 2006-2014 och byggde mycket av sina framgångar på idén om arbetslinjen. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Nästan 20 år efter att Fredrik Reinfeldt lanserade ”arbetslinjen” ligger arbetslösheten alltjämt högt. En färsk rapport från Katalys efterlyser en ny sysselsättningspolitik.

Fler människor i arbete – eller trygghet för dem som inte jobbar? Det är kärnan i den diskussion om sysselsättning som dominerat sedan Fredrik Reinfeldts tid.

– Det var en oerhört effektiv retorisk figur. Reinfeldt erbjöd dessutom en lösning som han kallade för arbetslinjen, säger Tony Johansson (bilden), doktor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 maj, 2025

S säger ja till kortad arbetstid: ”Historiskt”

Magdalena Andersson vid öppningen av Socialdemokraternas kongress. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Trots att flera lokala S-föreningar förespråkat 30 timmars arbetsvecka stängde partiledningen först dörren helt för reglering. Nu har de ändrat sig.

– För första gången på flera decennier så är vi överens mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin om att arbetstiden ska kortas, säger Annika Strandhäll från podiet på Socialdemokraternas partikongress.

Beskedet kommer efter två dagar av hårda interna förhandlingar kring partiets inställning i frågan om förkortad arbetstid – och om denna ska införas helt genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, om även reglering ska spela en roll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 maj, 2025

På ockuperad mark

I det ockuperade militärkomplexet Metelkova samsas lummiga omgivningar med gatukonst och väggmosaiker. Foto: Katja Palo.

Ljubljanas ockuperade kulturcenter Metelkova har aldrig betalat en euro i hyra – men älskas av såväl myndigheter som turister. Till skillnad från andra ockupationer runtom i Europa är inte vräkning något de behöver oroa sig för – staden skyddar dem. Men en ny utmaning riskerar att slita sönder allt.

På en scen i det gamla militärkomplexets klubbar står ett 50-tal personer i publiken framför scenen där det italienska hardcorebandet Stormos sångare headbangar spasmodiskt i en magtröja. Det dröjer inte länge förrän moshpiten är i gång.

Efteråt står människor och röker utanför. Tvärsöver gården ligger konstgalleriet Alkatraz, och intill det en enorm, färgglad mosaikvägg. På våningen ovanför säljer en anarkistisk infoshop fanzines och pamfletter.

Just den här kvällen är ganska lugn, men under helgerna dunkar basen från alla håll. På det 12 500 kvadratmeter stora området huserar en handfull klubbar, men också allt från en organisation som arbetar för funktionsvarierades rättigheter och ett 40-tal ateljéer.

Metelkova mesto är ett alternativt kulturcenter som inte betalat en euro i hyra sedan det ockuperades år 1993. Det förvaltas av en fullkomligt platt organisation, där de enskilda kollektiven är självorganiserade men gemensamt förvaltar byggnaden de huserar i. Beslut som rör hela zonen diskuteras i ”Forum Metelkova”.

– Vi måste ha en bra dialog med staden, annars kanske de skulle göra saker bakom ryggen på oss. De förstod den dynamiken för länge sedan. Om de skulle försöka göra något mot oss skulle det bli stora protester. De vet att vi har den makten, säger Nataša Serec (bilden).

I andra ockuperade hus tenderar relationen till myndigheterna att pendla mellan att vara frostig och fientlig – oftast för att myndigheterna försöker bli av med ockupanterna för att riva huset och bygga dyra lägenheter. Metelkova är annorlunda: här verkar Ljubljanas myndigheter inte bara acceptera, utan till och med gilla dem. Mateja Demšič, chefen för kulturdepartementet, säger att det inte finns något Ljubljana utan Metelkova.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 29 maj, 2025

Folket före marknaden – S-kongressen måste sätta ned foten

Den svenska välfärden har blivit ett tillhåll för kriminella och kapitalister, skriver S-debattören Linn Svansbo. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Välfärden har blivit ett kasino för kriminella och kapitalister, ändå tvekar socialdemokratin. Om inte vi kräver en offentlig styrd välfärd på vår egen kongress – när ska vi då göra det?

Tänk vilket fritt land Sverige har blivit.

Man kan välja mellan vårdcentraler med kopplingar till Bandidos, och sådana vårdcentraler som fuskar med skattemedel. Mellan gynekologer som skurit i kvinnor i onödan för att maximera ersättningen – och gynekologer som inte vill göra aborter. Man kan välja mellan skolor där skolpengen verkar gå till ägarens pälsjackor eller naturbruksgymnasium utan natur.

Du kan få precis vad du vill – allt utom en fungerande välfärd.

Skandalerna är inte längre undantag. De är systemfel. HVB-hem där barn riskerar livet. Assistansbolag som bluffar till sig skattemiljoner. Välfärden har blivit en lukrativ marknad för fifflare och riskkapitalister.

Vi har låtit marknaden ta kontrollen över våra känsligaste samhällsfunktioner.

Det är inte längre bara en fråga om kvalitet – det börjar likna ett sammanbrott för rättsstaten. Vi har låtit marknaden ta kontrollen över våra känsligaste samhällsfunktioner. Det är ett monumentalt politiskt misslyckande.

Och vi socialdemokrater bär ansvar. Vi har haft makten. Vi har haft möjligheten. Men vi har fegat. Varje gång frågan om vinstförbud i välfärden kommer upp görs kompromisser med marknaden. Det räcker nu.

Kongressen måste sätta ned foten. Välfärden ska organiseras i offentlig eller idéburen regi – och styras av medborgarnas behov. Inga fler skattekronor till bolag som drivs med vinstmotiv. Det handlar inte om att småföretagare är onda – utan om att vinster i välfärden är systemhotande. De urholkar tilliten, undergräver jämlikheten och öppnar dörren för kriminalitet.

Vi vet vad som krävs. Nu återstår bara modet att göra det.

Läs mer

Inför kongressen är valet tydligt. Antingen fortsätter vi anpassa oss till marknadens logik. Eller så återtar vi kontrollen över välfärden. Socialdemokratin måste våga vara systemförändrande – inte systemförvaltande. Retoriken måste följas upp med faktisk politik.

Om vi inte vågar fatta de beslut som krävs på vår egen kongress – när ska det då ske?

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 28 maj, 2025

Äntligen lite nytt blod i Wallenbergsfären!

Jacob Wallenberg ser ut att vara på väg till banken. Foto: Cornelia Jönsson/DI/TT.

”Jag hoppas att meriterna har tillfört någonting”, förklarade Jacob Wallenberg Jr. för SVT när han trädde in i EQT:s styrelse. ”Men jag tror att det är en helhetsbild och det får du nog också fråga nomineringskommittén om.”

Helhetsbilden råkar bara se ut som ett släktträd.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)