Det är nu i dagarna 50 år sedan Guatemala invaderades och den folkvalde presidenten Jacobo Arbenz jagades på flykten. Arbenz hade under sina år vid makten försökt att fördjupa den demokratiska revolution som inleddes 1944 när diktatorn Jorge Ubica störtades. Arbenz såg den utbredda feodalismen på landsbygden som en styggelse och inledde en radikal jordreform där obrukad jord kunde förstatligas och delas ut till fattigbönderna.
Ingen har tecknat en livaktigare bild av den tid som nu följde än författaren och nobelpristagaren Miguel Asturias i hans novellsamling Weekend i Guatemala. I den starkaste novellen betitlad Bönderna visar Asturias att konflikten handlade om makt och status. Asturias berättar om storgodsägaren som ska köpa upp kaffe av en indianbonde som fått jord genom regeringens jordreform. Denne uppträder nu med en helt annan självsäkerhet än tidigare då han i praktiken var godsägarens slav. Han har kollat upp priserna och är inte beredd att godta det bud han får. Snart börjar storgodsägare och andra korrupta element organisera en statskupp – givetvis understödda av CIA och bananbolaget United Fruit som också fått jord förstatligad och fått ersättning enligt det löjeväckande låga taxeringsvärde som man själva uppgivit för att slippa undan skatt.
Asturias är ärlig nog att också skildra den humane storgodsägaren som inte utnyttjar indianernas okunnighet för att lura på dem skulder som de aldrig kommer att kunna betala. I stället för att använda piska och privata fängelsehålor har han satt upp högtalaranläggningar runt om på godset där han varje dag spelar upp en skiva där de anställda uppmanas att arbeta hårt och vara gudfruktiga – samtidigt som han själv tillbringar sina dagar sängliggande läsande goda romaner. Han anser att jordreformen är rättvis och när invasionsarmén kommer står han på den lagliga regeringens sida och dör i strid, inför ögonen på sin egen bror som stöder diktatursidan.
När den CIA-organiserade invasionen inleddes under ledning av Castillo Armas trodde Arbenz enligt hans änka Maria de Arbenz att han kunde lita på arméns lojalitet: ”Min make trodde att armén skulle försvara fosterlandet mot Armas banditgäng”. Rebellerna var legoknektar från alla håll i Karibien. Deras avlöning var usel men CIA lockade med obegränsade möjligheter att slakta fattiga indianer. USA ackompanjerade också invasionen med flygbombningar från amerikanska plan vars beteckningar hade målats över.
Men reaktionen från armén blev inte den Arbenz hade hoppats på. Guatemalas officerare var livrädda för USA:s överlägsna militärmakt. Man bjöd i stort sett inget motstånd mot rebellerna. Arbenz övervägde nu att beväpna befolkningen för att försvara revolutionen, men detta slog han ur hågen för att i stället satsa på internationell diplomati. Arbenz hoppades att FN skulle intervenera för att försvara den lagliga regeringen. Men dessa förhoppningar visade sig vara fåfänga. USA hotade säkerhetsrådets medlemmar Storbritannien och Frankrike att om de lade sig i USA:s angelägenheter i Amerika, så skulle USA lägga sig i deras koloniala angelägenheter i Afrika och Asien. Inför dessa hot gav Frankrike och Storbritannien vika och säkerhetsrådet avslog Guatemalas begäran om intervention.
Utan stöd av sin egen armé tvingades Arbenz avgå och fly landet. Efter en serie interimsregeringar installerade USA Castillo Armas som landets diktator. Den demokratiska revolutionen kunde inte överleva eftersom Guatemalas grannar i Latinamerika lämnade landet i sticket. Ingen var beredd att skicka vapen och bryta mot det vapenembargo som USA inlett sex år tidigare. Men revolutionen misslyckades också därför att Arbenz trodde sig kunna lita på FN när han i stället borde ha beväpnat sitt eget folk och gett dem möjlighet att försvara revolutionen mot de främmande inkräktarna.
