Den 28 februari i år, exakt fyra dagar efter Putins invasion av Ukraina, fastställde Högsta domstolen att Rysslands största människorättsorganisation, Memorial, skulle upplösas. Alexandra Polivanova, organisationens kommunikationsansvariga, planerade hade redan planerat en presskonferens. Det blev ändrade planer. Affischerna som hade förberetts och tryckts upp fick en gördel i blått och gult.
Nätverket Memorial grundades 1989 i samband med Sovjetunionens fall, på initiativ av journalister, författare och människorättsaktivister. De menade att en demokrati bara kan byggas på erkännandet av tidigare statlig förföljelse och bekräftelse av människors lidande. 2005 lyckades Memorial med privata pengar att förvärva en fastighet i centrala Moskva med utrymme för publika utställningar och arkiv där människor som utsatts för statlig brutalitet kunde lämna in dokument och fotografier, nedtecknade vittnesmål, artefakter och klädesplagg. Jag besökte själv en sådan utställning i december förra året, om kvinnors livsvillkor och vardag i de sovjetiska arbetslägren. I montrarna visades slitna handgjorda plagg, ihopsnickrade skor, behåar och jackor i vilka det broderats in hjärtskärande dagboksanteckningar i fodret. Handarbeten som inte bara överlevt umbärandena, utan också sparats av sina ägare.
Det var i hörsalen i samma hus som den planerade presskonferensen skulle hållas.
– Vi beslutade snabbt att prata om kriget istället, säger Alexandra Polivanova till Flamman.
Det dröjde inte längre än till den 4 mars innan en ny våg av repressiva lagar presenterades, som tog ytterligare steg för att strypa alla typer av civilt motstånd. Censuren hårdnade och all kritik av kriget i Ukraina förbjöds. Jag frågar Alexandra om hon tror att det var en synkroniserad plan att stänga ner Memorial för gott ungefär samtidigt som invasionen inleddes.
– Både ja och nej. Officiellt riktade åklagarens slutplädering in sig på att Memorial pekat ut Sovjetunionen som terrorstat samtidigt som de som kämpat för sina länders suveränitet utmålats av oss som hjältar och offer för sovjetisk terror. Men det är uppenbart att de inte vill se Memorial bli en stark organisation, en kärna av motstånd.
Alexandra menar dock att Putin-regimen ger Memorial väl stor betydelse. Myndigheterna har svårt att förstå att organisationen främst består av representanter för civilsamhället, och inte av marionetter styrda av USA:s och andra utländska agenters pengar. Samtidigt påpekar hon att det är en viktig och uppmuntrande signal att myndigheterna tycker att sådana som hon utgör ett hot mot Putin.
– Deras bild är att manipulation är det enda som fungerar. Vanliga medborgare kan inte ha en egen vilja utan det måste vara någon som betalar. De vet inte hur rättvisa ser ut, utan deras narrativ är att USA sponsrar Memorial för att åstadkomma politisk instabilitet. Alla dessa attacker gör oss bara mer solidariska med varandra.
Förbudet har dock inte inneburit att Memorial slutat arbeta. De organisationer som ingår, koordineras och samarbetar informellt – ett arbetssätt som den ryska statsmakten har svårt att rå på.
Den byggnad som blivit kärnan i Memorials verksamhet är dock hotad. Enligt rysk lag var Memorial fortsatt formella ägare även om organisationen upphört. Med stöd från jurister hade nätverket sett till att överföra kontraktet till Memorials forskningscenter, som är en självständig juridisk person som ännu inte förbjudits.
– Men då påstod myndigheterna att de stulit fastigheten som de menade skulle gå till staten efter likvideringen av Internationella Memorial, säger Alexandra Polivanova.
Det var mitt under en av de här vändorna i domstolen som det oväntade beskedet damp ner.
– När jag var på väg till rättegången, den 7 oktober, fick jag veta om Nobels fredspris. Jag tänkte, Mamma Mia, fredspriset när det inte finns någon fred! Det var en konstig känsla.
Det slutgiltiga utslaget om beslagtagandet av huset har inte kommit än, men väntas vilken dag som helst. Under tiden använder Memorial fastigheten som vanligt. Den dagliga personalen är luttrade i säkerhetstänk. I våras beslagtogs deras datorer i en husrannsakan, så de tar för givet att de är avlyssnade. Några persontrakasserier som kan kopplas till Memorial har de inte utsatts för –hittills.
–Allt händer så snabbt och jag tror inte de haft tid för oss. Det är inte så att de inte längre bryr sig om oss, men de har haft annat att tänka på. Däremot är två av våra kollegor fängslade med hänvisning till verksamhet utanför organisationen.
Nobelpriset till trots: Memorials guldålder inträffade enligt Alexandra Polivanova redan på nittiotalet. 1994 protesterade man mot det första Tjetjenienkriget. Då fanns knappt någon censur och det var möjligt att kritisera staten utan att riskera repressalier. Och även om protesterna inte stoppade kriget kunde representanter för människorättsgrupper rapportera öppet om de brott som begicks. Därefter blev det allt värre. 2005, när sextioårsfirandet av av andra världskrigets slut ägde rum, var skiftet ett faktum. Statens budskap var då inte längre att det var en koalition som besegrade nazityskland – utan Ryssland själva. Det hade också återigen blivit legitimt att framställa Stalin som hjälte. Visserligen tolererades uttalanden om att det försiggått inrikespolitiska oegentligheter och lite väl många utpekanden av ”folkets fiender”, men samtidigt blev det allt svårare att prata öppet om bland annat ockupationerna av Estland, Lettland och Litauen.
–Tio år tidigare, 1995, minns jag firandet av krigsslutet som en känsla av fest och firandet av en allians av fascistmotståndare. Vid Jeltsins sida stod Bill Clinton och andra västliga ledare. Det var då andra världskriget tog slut på riktigt.
Själv kommer Alexandra ursprungligen från kulturhållet, som skandinavist, specialist på nordiska språk. Intervjun gör vi på svenska. Jag undrar om hon reflekterat över vad kultur kan spela för roll i krig.
– Under krig är det genom kulturyttringar som värderingar kan uppfattas och delas. I Ukraina elimineras just nu Pushkin-monument. Själv tycker jag om Pushkin som poet, men samtidigt stöder jag ukrainarnas tilltag. Man måste förstå det i en kontext. Jag tycker att många ska tycka om honom, men inte att man måste. I Ukraina blir han en symbol för det förtyckande imperiet. Innan krigets slut kan vi inte prata om Pushkin över huvud taget.
Hon fortsätter:
– Jag har stor respekt för poeter som använder sitt sociala kapital och sina förmågor att tala om kriget. Militärmakten förstår inte metaforer, så visst pågår censur, men om vi spelar ukrainsk musik så kan de inte alltid läsa av protesten. Det kanske kan uppfattas som futtigt av ukrainare som dagligen får utstå bomber, att vi spelar deras musik. Samtidigt är det ett sätt att protestera och kommunicera med dem och med varandra.
Nu väntar Oslo och prisutdelning, något som Alexandra uttrycker kluvenhet inför.
– Visst är det en ära, men på något sätt är det allt för stor ära att ta emot tillsammans med ukrainsk organisation. Att få priset när det inte finns någon fred är en utmaning. Jag skulle säga att vi mottar det inte bara för Memorial utan för hela det ryska civilsamhället som försöker vara aktiverat men som är rätt deprimerat. Vi försöker att överleva en moralisk katastrof.
Alexandra Polivanova
Styrelsemedlem i det numera upplösta nätverket Internationella Memorial
Har studerat nordisk och rysk litteratur, historia samt psykologi i Ryssland, Sverige och USA. Sedan 2013 ansvarar hon för Memorials efterforsknings- och utbildningsprojekt ”Moscow: A topography of terror”.
På lördag talar hon på Socialistisk Forum i ABF-huset i Stockholm.
