I en diskursanalytiskt inspirerad studie undersöker lundaprofessorn Kim Salomon huruvida konflikten mellan supermakterna USA och Sovjetunionen präglade den svenska populärkulturen på 1950-talet. I slutändan blir det nog mest en analys av tre veckotidningar, alltså bara av en liten del av ”populärkulturen”, men Salomons studie är läsvärd.
Salomon fokuserar just på 1950-talet, därför att detta är årtiondet då kallakrigstänkandet etableras på allvar, och många politiska och kulturella mönster som skulle prägla vår samtid cementeras i det allmänna medvetandet. Samtidigt har 50-talet fått framstå som en ”idylliskt” transportsträcka mellan de ödesdigra åren 1945 och 1968. Det är förstås en myt: 1950-talet är den perioden då risken för ett tredje världskrig var överhängande. På Koreahalvön utkämpades ett våldsamt krig mellan de två maktblocken. I Europa tog kapprustningen fart, kärnvapenhotet blev ett stående inslag i människornas medvetande. På pappret stod det alliansfria Sverige visserligen utanför denna konflikt men kallakrigstänkandet införlivades enligt Salomon icke desto mindre i den svenska politiken liksom i det vardagliga.
Visserligen, menar Salomon, kan man skönja en viss kritik mot USA även i veckopressen. Men denna kritik handlar mest om moralfrågor och tjänar till att framhäva det specifikt svenska i sammanhanget. Sverige framställs sålunda som en mer nyanserad och i förlängningen överlägsen frihetsmodell. Det som däremot fungerar som Sveriges och antites, som ”den Andra”, är Sovjet och ”Kommunismen”.
Salomon påpekar att den traditionella rysskräcken, som var en väl etablerad hotbild allt sedan det tidiga 1800-talet, kunde smidigt införlivas i kalla krigs-retoriken, liksom den framtidstro som präglade årtiondet. Dessutom kunde även mellankrigstidens bolsjevikskräck vidaretransporteras inom den kalla krigs-retorik som tog form under 1950-talet. Där USA framställs som konsumtionens och välståndets förlovade land beskrivs Sovjet och Östeuropa i veckopressen som efterblivet och fattigt. Frihet blir synonymt med konsumtion samt det nya och moderna, i ofrihetens rike råder däremot brist, fattigdom och efterblivenhet. USA står konsekvensenligt för försvaret av friheten, Sovjet för brutalt förtryck och ett aggressivt hot.
Dessa svart-vita klyschor är ständigt återkommande i veckopressens reportage från denna tid och märks även i personbeskrivningarna. De sovjetiska ledarna framställs sålunda som obildade, alkoholiserade och brutala medan deras motparter beskrivs i långt mer positiva termer.
Salomon konstaterar intressant nog att de svenska kommunisterna intar en ”central position” i upprätthållandet av bilden av det sovjetiska hotet. Kommunisterna beskrivs ideligen som lömska, fjärrstyrda landsförrädare och femtekolonnare som samhället bör akta sig för. Underblåst av diverse spionaffärer och internationella incidenter utmålas SKP:s medlemmar som en stor fara för samhället. En återkommande stereotyp är här den om den kommunistiske hycklaren.
Denna stereotyp känns sannerligen igen, tänk bara på Janne Josefssons försök at porträttera Lars Ohly som notorisk mytoman och hycklare i demokratifrågor så sent som hösten 2005. Och mycket riktigt så är det en av Salomons poänger att han hävdar att kalla krigets tankefigurer lever än. Han talar om en ”mental eftersläpning” som gör att kalla-krigsretoriken är lika levande som de gamla fördomar om Östeuropas och i synnerhet Rysslands hotfulla efterblivenhet.
