Trauma kommer från det grekiska ordet för sår som orsakats av yttre våld och kan ha en övergående eller kvarstående effekt. Det är en adekvat beskrivning av Rysslands 1990-tal, så som den brittiske dokumentärfilmaren Adam Curtis framställer det i den nya sju timmar långa dokumentären TraumaZone. Efter att ha gått igenom tusentals timmar av BBC-material från åren 1985–1999 har han vaskat fram ett unikt dokument över den mänskliga katastrof som Sovjetunionens nedgång och upplösning ledde till.
Filmen består av tvärsnittsbilder ur den ryska vardagen. Klipp från ett besök på en kakfabrik i Leningrad varvas med strider mot Mujahedin-gerillan i Afghanistan. Tittaren får bland annat följa en ung kvinna som fängslats för att ha mördat en man i självförsvar, och som plötsligt släpps fri i samband med att Boris Jeltsin upplöser Sovjetunionen utan att meddela dess president, Michail Gorbatjov. Vi får följa mödrar som tvingas se på hundratals lik från Tjetjenienkriget för att kunna identifiera sina stupade söner och få ut sin pension. Vi får se en punkkonsert i ett vardagsrum, inspelningen av en hemmagjord porrfilm, rappande ryska ungdomar. Filmens nav är en flicka som försörjer sin familj genom att tigga i Moskvas bilköer.
Det är sällan man kommer så nära inpå människor i ett så turbulent historiskt skede. En av orsakerna till att det var möjligt är förmodligen att Sovjetunionens upplösning var ett enormt experiment som ingen hade riktig kontroll över. En av de intressantaste delarna handlar om hur oligarkerna uppstod. Det var Gorbatjovs försök att reformera den kollapsande planekonomin i slutet av 1980-talet som gjorde det möjligt för driftiga entreprenörer att lägga beslag på hela industrier. När den interna planvalutan gjordes omvandlingsbar till rubel började affärsmän föra ut pengar ur landet och bygga upp jättelika förmögenheter. Det var denna handfull män som sedan skulle diktera villkoren för Jeltsin och Vladimir Putin.
En person som framstår som särskilt skrupellös är Jeltsins ekonomiske rådgivare Jegor Gajdar, som trots skriande fattigdom, fallande medellivslängd och grasserande brottslighet med en dåres envishet drev den ekonomiska chockterapin ända in i kaklet. I sista avsnittet visas hur ryssar i alla åldrar köar för att lämna blod som ett sista sätt att tjäna pengar – dock till ingen nytta då det mesta av blodet är oanvändbart för sjukhusen eftersom givarna är så undernärda. Samma år utser oligarkerna Putin till ny premiärminister i utbyte mot amnesti för sina korruptionsbrott, och avslutar därmed det demokratiska experiment som allt fler ryssar nu vänt sig emot.
Till skillnad från tidigare dokumentärer har Adam Curtis här valt att ersätta sin egen berättarröst med avskalade undertexter. Det gör att bilderna på och rösterna från faktiska ryssar hela tiden står i centrum, men samtidigt är texten ofta så rapsodisk att det större sammanhanget går förlorat för tittaren. Händelser avlöser ibland varandra nästan utan orsakssamband. Trots det är filmen ett dokument som borde visas för alla som tror att dagens ryska situation beror på att ryssar är patologiskt oemottagliga för demokrati.
