Den här tidningen bildades 1906 och har överlevt såväl terrorattentat, flera partisprängningar, murens fall (i ett läge när den var Moskvatrogen) som en chefredaktörs plötsliga död, den legendariske Kenth Karlsson, i slutet av 1990-talet. Den kommer med lätthet att överleva denne medarbetares avgång. Det finns något viktigt att lära av Flammans historia: betydelsen av vänsterpressen och att politiken kommer och går, men Flamman består.
Jag tänker på det varje gång en prenumerant hör av sig och vill säga upp sin prenumeration med anledning av någon artikel vi har publicerat. Det händer inte så sällan och ofta gäller det från båda håll. Till exempel har både anhängare av oppositionen i Syrien såväl som de som försvarar Assad-regimen hört av sig och sagt upp prenumerationen med anledning av hur någon artikel i Flamman har vinklat frågan.
Till de läsare som använder sin prenumeration som protestvapen vill jag säga: se på de långa vågorna. Politiken kring en fråga kan ändras med ett chefredaktörsbyte men den långsiktiga betydelsen av en tidning som Flamman, för vänsterväljare i Sverige, kan inte överskattas. När någon blir arg och säger upp sin prenumeration brukar jag tänka på de äldre, högt uppsatta, gamla vpk:are som i förbifarten sagt till mig att de har haft tidningen ”i 50 år” eller ibland längre. Men, tänker jag varje gång, det kan ju inte stämma. Tidningen var ju APK:s mellan cirka 1977 och 1990. VPK och APK var ju dödsfiender, inte kan de ha prenumererat under tiden? Jo, det gjorde de visst. Tidningen var större och viktigare än ett parti och hade intressant information, även för den som var oenig med ledarsidan i avgörande frågor som Sovjet och kärnkraften. De blev kvar som läsare under tiden som tidningen lämnade dem partipolitiskt och de fanns kvar när den ”återvände” i politisk mening.
När jag nu avgår vill jag be läsare som blir besvikna att stanna kvar som prenumeranter – Flamman kommer att klara sig utmärkt! – och läsare som gläds (jodå, jag vet att ni finns) att återvända som prenumeranter. En tidning är mycket större än en person, både i negativa och positiva sammanhang. En tidning är på ett vis en rörelse i sig själv. Och den här rörelsen – Flamman – växer och kommer att fortsätta växa.
Nu satsar Flamman på att värva nya andelsägare och väcka liv i andelsföreningen Tidningsföreningen Norrskensflamman upa. För 500 kronor blir du delägare i Sveriges viktigaste vänsterpressröst. Du får fyra nyhetsbrev per år om vad som händer på vår redaktion och försäljningsavdelning. Dessutom får du rösträtt på stämman som hålls en gång om året. I en ekonomisk förening räknas allas ägarandelar lika. Nytt är också en samling för andelsägare en gång per år där tidningen diskuteras och intressanta föreläsare bjuds in. En Flamman-dag, helt enkelt.
För handen på hjärtat, tror du att debatt i och kring Vänsterpartiet kan föras bättre någon annanstans? Tror du att en oberoende vänsterpressröst lätt kan skapas från ”scratch”? Tror du att det skulle bli lättare eller svårare att bilda sig, debattera och kommunicera inom vänstern om Flamman inte fanns? Tidningen är en rörelse som är en nödvändig del av en politisk förändring. Om du är missnöjd med produkten, skriv insändare och engagera dig.
Detta blir mina sista ord när jag nu kastar in handduken efter cirka 15 år på olika poster på tidningen: Vår tid präglas inte längre bara – som de senaste decennierna – av massiv dominans av borgerliga ledarsidor och frågeställningar. Till det kan nu läggas aggressiva fascistoida och rasistiska krafter som stärker sina positioner för var dag som går. För att kunna möta det behövs en orädd vänstertidning som vågar ställa de rätta frågorna om taktik och strategi. En sådan tidning är Flamman.
