En 18-årig svart kille blir gruppihjälslagen i norra England. Mördarna kanske inte ens ropade eller påstod att den mördade skulle vara inblandad i terrorism. Och de var nog inte poliser, så de kommer inte att få betald semester, utan möjligen fängslas. Men den som är intresserad av att förstå och avstyra kommande övergrepp och mord måste begripa hur misstänkliggörande och hat uppifrån växlas in i just sådant.
Jag minns hur det var kring 1990-91. Hur snabbt samhällsklimatet slog om. När Ny Demokrati dök upp och började hetsa mot invandrare var det inte Ian och Bert som var problemet för oss som levde i det här landet. Det var när ramarna för vad som var okej började glida. Få tycktes förstå klimatomslaget medan det pågick med full kraft. Ja, vi som kände det in på bara skinnet hade förstås svårt att missa det. Av oss var det också ganska få som blev sådär genuint överraskade när det dök upp en kille som började skjuta på svartskallar. Birgit Friggebo bad oss dock sjunga ”We Shall Overcome”.
Gellert Tamas ger oss i sin bok Lasermannen sammanhanget. Boken fick goda recensioner och en bred läsekrets. Med facit i hand var det lättare att fatta.
Nu skriver krönikörer i tidningarna att man ska kunna dra tillbaka medborgarskap. Utrikespolitiska institutet skrämmer befolkningen som en del av sitt arbete, genom att tala om Heligt Krig mot Västerlandet. En gammal Muf-ordförande refererar i tv till massdödandet i Afghanistan som ”denna underbara sak”.
Då tänker jag på Lasermannen. Och att det är mycket värre nu än 1991. Då var det nyliberalismens era, och nedskärningspolitiken var huvudsak, att den drev fram rasister en bieffekt. Nu är det brunare tider, och nyliberalerna har blivit ”neocons”. Fascistiseringen är grundtonen i eliternas politiska rörelser. Rasismen mycket mer instrumentell, mycket mer central. Ny Demokratis roll har övertagits av folkpartiet och de borgerliga ledarskribenterna.
Agerar vi inte nu, kommer vi inte ens att kunna skriva böcker om det här senare, utan att bli satta i terroristbur.