På några få år har Sverige helt vänt håll i försvarspolitiken. Från att ha varit ett lågprioriterat område – eller vad Fredrik Reinfeldt kallade ”ett särintresse” – har det blivit en av statsbudgetens enskilt största anslagsposter. Enligt den senaste försvarspropositionen, som sträcker sig fram till 2030, ska försvarsbudgeten höjas med 40 procent.
Samtidigt blir det tidigare neutrala Sveriges militära samarbeten allt fler, och allt djupare.
Enligt Försvarsmaktens högsta chef, ÖB Michael Syrén, har den sittande S-MP-regeringen undertecknat ett tjugotal avtal om nytt eller fördjupat försvarssamarbete.
Det rör sig om allt från handel med vapen till deltagande i gemensamma övningar och löften om ömsesidig assistans.
Inom säkerhetspolitiska kretsar har den svenska försvarspolitiken ibland kallats ”Hultqvist-doktrinen” efter den svenska försvarsministern Peter Hultqvist. Den går ut på att samtidigt bygga upp det egna försvaret och samarbetet med andra länder utan att för den skull bli fullvärdig Nato-medlem.
Ett försämrat säkerhetsläge kräver det, hävdade Hultqvist själv när doktrinen presenterades 2014.
Både i klartext och mellan raderna handlar det om att kunna försvara sig mot Ryssland. Sedan annekteringen av Krimhalvön, invasionen av Georgien och de senaste årens konflikt i Ukraina har det svenska försvarspolitiska etablissemanget enats om att Putins Ryssland har imperialistiska ambitioner, och att man måste vara beredd på att möta det.
Enligt en rapport från Försvarets forskningsinstitut, FOI, är man dock fortfarande långt ifrån det målet. Den samlade bedömningen är att väst – i det här fallet länderna kring Östersjön och deras allierade – är betydligt svagare än Ryssland på vad man kallar ”högintensiv krigföring”. Det vill säga ett vanligt krig.
Robert Dalsjö (bilden), en av rapportens författare, menar att den försvarspolitiska vändning som påbörjats är bra, men inte tillräcklig.
– Det vi måste göra nu är att fortsätta på den här banan. Fortsätta tillföra pengar till försvaret – kanske upp till två procent av budgeten – och fortsätta fördjupa våra internationella samarbeten, säger han till Flamman.
Men alla håller inte med. I riksdagen driver både Miljöpartiet och Vänsterpartiet en delvis annorlunda försvarspolitik. Och röster från civilsamhället varnar också för nackdelar med en allt tätare väv av militära överenskommelser.
– Internationella samarbeten är bra. Men de måste vara civila och inte militära, säger Svenska Freds- och skiljedomsföreningens ordförande Agnes Hellström till Flamman.
Hon menar att upprustning och fler försvarssamarbeten bara leder till samma svar från andra länder.
– Det blir en ökad militarisering som vi löser med ytterligare militarisering.
Den kritiken ger Robert Dalsjö inte mycket för. Han menar att Sverige och dess grannar nyligen vaknat upp ur en syn på omvärlden som präglades av vad han kallar ”liberal determinsim”. Idén att alla länder på sikt skulle bli likadana och fredliga, demokratiska marknadsekonomier.
– Vi intecknade det här enormt mycket under Göran Perssons tid, när vi i princip avvecklade totalförsvaret. Sedan visade det sig att Putin inte alls trodde på det här, att Putin inte alls hade några planer på att bli en svensk folkpartist.
Är inte det ett argument för snarare än mot en politik för avspänning?
– Det enkla svaret är ju att vi har testat det. Det funkade inte. Putin kan inte talas till rätta, och det kan inte Xi [Jinping] heller.
Agnes Hellström menar däremot att fördelningen är skev. Svenska Freds och skiljedomsföreningen har sedan tidigare förespråkat en stärkt krisberedskap med fokus på frågor som klimat och pandemier i stället för militärt försvar.
– Vi har redan en pågående klimatkris, men budgeten för försvaret är mer än fyra gånger så stor som budgeten för miljö och natur.
Riskerar vi inte att utsättas för angrepp om vi inte prioriterar försvaret?
– Om ryssen skulle komma vore vi väl ganska chanslösa ändå. Och om vi ska satsa allt på det militära försvaret – vad finns det då egentligen kvar att försvara?