BOGOTÀ Av de mer än 20 000 personerna som utfrågades i 18 länder påstår sig 43 procent vara ”demokrater”, 30,5 procent är ambivalenta medan 26,5 procent sägs vara direkta antidemokrater.
58,1 procent är överens om att presidenten i respektive land gärna kan överträda lagar och 56 procent tror att den ekonomiska utvecklingen är viktigare än att slå vakt om demokratin.
I dagens Latinamerika finns det inga militärdiktaturer. En annan sak är att det i flera länder är en majoritet som inte anser att dagens politiska modell är demokratisk och representerar folket. I Colombia är det bara 33,3 procent som deltar i val, Guatemala 36,2, El Salvador 38,7 eller varför inte ”demokratins utpost USA”, som svenska folkpartiet alltid förfäktat, där bara 44 procent väljer mellan miljonärerna i det demokratiska och republikanska partiet.
Men hur är det möjligt att den borgerliga representativa demokratin, som för 30 år sedan hade dränkts i blod av generalernas statskupper, inte representerar något förtroende hos folken i Latinamerika?
Enligt FN-rapporten handlar det om den skriande klassorättvisan, den avgrundsdjupa ojämlikheten som uttrycks i enorm rikedom hos ett fåtal och misär hos den stora massan. Det är ett enormt underbetyg för den nyliberala kapitalismen.
”Demokratin har inte lyckats reducera fattigdomen”, säger FN-rapporten som dock lämnar utanför att samma ekonomiska och sociala krafter som utnyttjade generalerna för 30 år sedan för att förstärka sin maktposition, är de som fortfarande sitter på tronen i de flesta latinamerikanska länder.
Maktkoncentrationen har snarast förstärkts under den borgerliga demokratin än att den har genomfört ekonomiska och sociala reformer som gett land åt jordlösa och socialförsäkringar åt den stora massan av arbetare. I stället har arbetarklassen tryckts tillbaka med en hastighet som får de flesta bedömare att tappa andan. Den fackliga organisationsgraden i Latinamerika har sjunkit till en dramatiskt låg nivå vilket i sin tur innebär att de arbetande inte har några försvarsorganisationer som kan försvara dem i den offensiv som arbetsgivarsidan genomför med hjälp av den nyliberala modellen.
FN-rapporten tar inte upp dessa aspekter men pekar på de fatala konsekvenserna där Latinamerika fortsätter vara den kontinent i världen där fördelningen av rikedomarna är den mest ojämlika. Enligt rapporten så har den rikaste tiondelen 30 gånger högre inkomster än de tio procent fattigaste. Brasilien och Colombia är de två länderna med den största ojämlikheten. De tio procent rikaste hade i Colombia för tio år sedan 40 gånger större inkomster än de tio procent fattigaste medan siffran 2003 hade ökat till 60 gånger. Där finns en av förklaringarna till den väpnade konflikten i landet.
Enligt de presenterade siffrorna är länder som Argentina, Bolivia, Paraguay och Perú fattigare än vad de var för 20 år sedan. De andra 13 länderna lyckades reducera fattigdomen mycket lite. I Latinamerika finns det 225 miljoner fattiga.
Den öppna arbetslösheten i de 18 länderna låg 1985 på 8,3 procent och 2002 hade den ökat till 9,4 procent. Men den så kallade ”informella sektorn”, de som slagits ut när den statliga och offentliga sektorn till stor del har dukat under i ”omstruktureringen” och privatiseringen av staten, ökade från 42,8 procent på 1990-talet till 46,3 procent 2002. Antalet anställda med en socialförsäkring sjönk från 66,6 procent 1990 till 65,3 procent 2001.
Inför denna utsatta situation har det politiska förtroendet för den borgerliga representativa demokratin förvandlats till en enorm apati, misstroende mot partier och ledargarnityret i största allmänhet. 64,6 procent av de tillfrågade menar att deras folkvalda inte uppfyller sina vallöften. Bara 2,3 procent anser att de gör det.
FN-rapporten, presenterad i Lima i slutet av april, kommenterades av FN:s generalsekreterare Kofi Annan som i en telefonkonferens sa sig vara bestört över resultatet.
– Lösningen för Latinamerikas problem kan inte utgöra en tillbakagång till auktoritära modeller utan en fördjupad och konsoliderad demokrati.
