För 20 år sedan kom jag till Sverige som kvotflykting. Jämfört med dagens situation för flyktingar var Sverige ett mönsterland på den tiden. Men jag minns även hur det kunde låta i diskussionerna. Varför tar Sverige emot flyktingar när vi inte behöver dem?
Då hade vi fått en högerregering. Nedskärningarna i den offentliga sektorn och den dåvarande ekonomiska krisen hade satt spår. Många blev arbetslösa och orsaken, enligt en enkelspårig analys, var att många ”invandrare tar våra jobb”. En fördomsfull kritik som även somliga invandrargrupper anklagade andra nyanlända för. Det är tyvärr så, i svåra tider är det lätt att hitta syndabockar. När klasskillnaderna ökar, när välfärden har blivit nedskuren, när hyresrätter inte finns kvar som en vanlig och tillgänglig boendeform, när arbetslösheten har ökat, då ökar också otryggheten och osäkerheten hos folket.
Det märkliga är att båda politiker och medier från höger till vänster försöker spela samma spel – vi tar klädsamt avstånd från Sverigedemokraterna (SD). SD borde granskas precis som alla andra riksdagspartier för sin politiska agenda av medierna. SD säger sig inte vara en del av etablissemanget men faktum är att SD är ett riksdagsparti, därmed håller inte deras påstående. SD är ett stödparti till minoritetsregeringen och regeringen har fått igenom mycket av sin nyliberala politik med hjälp av SD i riksdagen.
Parallellt med den ökade arbetslösheten och otryggheten i Sverige, växer dessvärre den europeiska fascismen. Främlingsfientlighet är på frammarsch som följd av den kapitalistiska krisen i hela EU. I detta läge är arbetarrörelsens främsta uppgift att analysera orsakerna, men framför allt hitta politiska lösningar. Arbetarrörelsen och vänstern måste hitta strategier och alternativ till den här högerregeringen. Mycket hänger naturligtvis på Socialdemokraterna. Om de fortsätter i samma spår som alliansen kommer högerregeringen sitta kvar efter 2014. De valhänta antirasistiska metoder och strategier som råder nu håller inte. Det räcker inte med enbart inlägg i Facebook och enstaka demonstrationer.
Nu finns det forskning och ett antal bra böcker om varför rasismen växer i EU och främlingsfientligheten växer här hemma. Vi måste börja använda de kunskaper som finns utanför partiernas korridorer. Att implementera och använda teorier och receptet som bland andra Chantal Mouffe, Lisa Bjurwald med flera andra skrivit om handlar om demokratins kris och att klarlägga de verkliga samhällsproblem som råder. Maktrelationer, mellan klasserna, mellan män och kvinnor, liksom ojämlikheten, arbetslösheten, bostadsbristen och välfärden. Dessa är grundläggande politiska konflikter.
För att kunna bekämpa SD måste vi vara tydligare. Vi är mycket väl medvetna om att de hotar demokratin och är bakåtsträvare i till exempel abortfrågor, när det gäller föräldraförsäkringen och i synen på HBT-personer. Att SD ges spelrum i dessa frågor är beklagligt. Högerextrema populister och rasister, liksom religiösa fundamentalister har aldrig befrämjat demokrati och kvinnors emancipation.
Frågan är då varför ingen beskriver skillnaderna mellan högerns och vänsterns syn på SD. Den nyliberala politiken som råder i Sverige med privatiseringar, avregleringar och uppsägningar har medfört ökad segregation och fördjupade klassklyftor. Den har även förstärkt såväl rasistiska som religiösa fundamentalistiska krafter.
Jag tycker att det är dags att lyfta blicken från invandrarna och muslimer och istället fokusera på den nyliberala högerpolitiken och dess konsekvenser för samhället och individerna, hur den skapar och underblåser extremism. Debatten mot SD måste handla om deras ekonomiska politik. De är ett etablerat riksdagsparti och medierna måste granska dem i sömmarna, som alla andra partier.