Lulas uttalande kommer mitt i den alltmer upphetsade konflikten runt Venezuelas konstitution. Den 2 respektive den 14 december genomförs två historiska folkomröstningar där förhållandet mellan demokratin och dess fiender ställs på sin spets. Venezuelas och Bolivias konstitutionella processer utgör kanske den mest genomgripande demokratisering vi kan se, i en värld dominerad av storföretagsmakt.
I dessa processer finns några gemensamma drag. Ambitionen i båda fallen är att bryta ländernas underordnade ställning från USA och bryta den gamla maktelitens grepp och fördela den till grupper som alltid varit utestängda från politiken. Det är en dubbelt demokratisk agenda: den utvidgar demokratins aktionsram och drar ständigt fler människor in i den demokratiska processen. Förstår man den logiken är det enkelt att se konsekvensen i politiken. De första åtgärder som Chávez och Morales genomförde efter sina första valsegrar var att utlysa val till konstitutionella församlingar som inkluderade ursprungsbefolkningen i den politiska processen och stärkte kvinnornas rättigheter. Parallellt med denna formella rättighetsreform har de båda ländernas viktigaste inkomstkällor och naturresurser (olja i Venezuela, naturgas i Bolivia) återtagits under demokratisk kontroll.
Det rör sig om två länder som är i tidsmässigt olika faser: förändringen i Bolivia är knappt påbörjad och trasslar sig fram med knappa majoriteter. I Venezuela utgör den nya konstitutionen ett sista formellt definitivt kliv över till en ny form av demokratiskt socialistisk stat med en massiv folkmajoritet i ryggen. Det beror delvis på en synbar effekt av den dubbelt demokratiska processen: när Chávez tillträdde 1998 röstade sammanlagt 6,5 miljoner i det presidentvalet – 2006 röstade nära dubbelt så många, 11,7 miljoner. En ännu kraftigare tillväxt finns när det gäller partimedlemskap och aktivitet.
De förändringar som nu föreslås i Venezuelas nya konstitution är en fortsättning på samma dubbla demokratiska agenda. Sänkning av rösträttsåldern till 16 år, en sänkning av arbetstiden från 44 till 36 timmar i veckan och rätten till gratis universitetsutbildning är alla förslag som gör det lättare att delta i det politiska livet. Men det mest radikalt demokratiska – och mest kontroversiella – är överföringen av makt och resurser till de kommunala råden, som kommer göra det lokala beslutsfattandet tillgängligt för miljontals människor. Redan har råden spridits som en löpeld i landet – det lär idag finnas 55.000 råd.
I det sammanhanget är det löjeväckande att höra argumenten att Chávez är ute efter att stärka sin egen makt. Det slentrianmässiga rapporteringen upprepar högeroppositionens argument – påfallande lika den konservativa kritik som sedan den franska revolutionens dagar drabbat många samhällsförändrare. Sådan öppen antidemokratisk argumentation är ovanlig i vår del av världen och förbehålls de länder som anses outvecklade.
Jean-Paul Sartre noterade under Algeriets befrielsekamp från Frankrike att kolonialismen förvandlat Frankrikes politiska liv (se Kolonialism och revolution. Tema/Rabén & Sjögren 1971). Samma politiska rörelser som nyligen befriat landet från tyska ockupationsstyrkor, ockuperade själv ett annat land. Det Frankrike som stolt grundat de mänskliga rättigheterna accepterades plötsligt tortyr, summeriska avrättningar, kollektiv bestraffning i Algeriet. Goda demokrater av liberal och socialistisk färg i Frankrike blev fascister när de närmade sig den algeriska frågan. De struntade blankt i algeriernas rättigheter, accepterade vilka lögner som helst om dem från sin press och trodde sig ändå överlägsna i demokratiskt sinnelag.
Det är sorgligt att konstatera, men denna fascistiska reaktion har mycket gemensamt med reaktionen på de demokratiska massrörelserna i Latinamerika idag.
/Aron Etzler
