Den 22 oktober 1804 lovade den fransk-preussiska naturalisten Jean Baptiste Gautier i en annons visa upp exotiska djur på Brunkebergstorg i Stockholm.
I samlingen fanns en ”lärd korsikansk häst” och en ”afrikansk markatta ridande på en hund”. Men den största attraktionen var elefanten, den första att beträda svensk mark, som kunde bära ett brinnande ljus i snabeln, samt öppna en flaska rom och klunka i sig.
Visserligen hade kungen deklarerat att främmande ”lindansare” och ”taskspelare” inte var välkomna, men en djuruppvisning kunde ju samtidigt hålla ”en del sämre folk” borta från krogen.
Den 11 augusti 1806 drog sällskapet vidare till Skänninge 30 mil utanför Stockholm, men den lokala allmogen var upprörd över att en utlänning tog så dyra priser. Den samlades på torget och kastade sönder glasrutorna på det bastanta rådhuset, där elefanten hölls gömd på andra våningen, och stormade in för att se den gratis. Till slut sattes 20 soldater in för att återställa lugnet. Händelsen har skrivits in i den svenska arbetarrörelsens historia som elefantupploppet.
Berättelsen har flera bottnar. Den visar hur överheten alltid har sett skådespel som ett sätt att passivisera massorna, men också hur gärna människor vill roa sig – med våld om så krävs. Folket vill se elefanten.
Därför har makten också alltid fruktat det fria festandet. I bergen utanför antikens Aten var de dionysiska ritualerna en ventil för kvinnor att uppleva en frihet som var omöjlig i städerna, varför stadens härskare också såg dem som ett hot mot ordningen. I min bok Extas i folkhemmet beskriver jag även hur den svenska arbetarrörelsen fick kämpa till sig platser att dansa på. Som motståndare hade de en kristen höger, som ansåg att dansbanorna skulle leda till tonårsgraviditet och moraliskt förfall. Debatten om ”dansbaneeländet” rasade ända in på 1940-talet. Den 1 juli i år avskaffades till slut danstillståndet.
Vänsterrörelsen kan inte bara ses och diskutera profitkvotens fallande tendens, den måste också ha kul ihop.
Historien upprepar sig ständigt. När rejvkulturen kom till Kina under 90-talets andra hälft mötte den snabbt repression. Att främlingar från olika klasser möttes på stora ytor utan övervakning gjorde staten livrädd. I stället tvingade den fram en balkaniserad danskultur med klubbar nischade efter samhällsskikt, där gästerna hyr smårum för sällskap och inte pratar med främlingar.
Att ha roligt tillsammans bär uppenbarligen på en revolutionär potential. Konstnären Channa Bankier har förklarat det bäst av alla. I texten ”Mordet på konsten” (1981) hyllar hon 1960-talets radikala kulturliv som en ”bullrande, orientalisk, skrikig, extatiskt hednisk karneval” som till slut brakar in ”genom den tjocka träporten.”
Hotet kommer i stället inifrån, från en ”välkammad och konventionell, socialrealistisk hållning, vars huvudsyfte var att till varje pris nå ut med Budskapet”, ett monolitiskt allvar som för henne personifierades i Hoola Bandoola Band. Även om proggen är död lever hållningen vidare än i dag, i vänsterpolitiska utfall mot hedonistiska ”partyknarkare”.
Rättvist eller inte så har hon en poäng: vänsterrörelsen kan inte bara ses och diskutera profitkvotens fallande tendens, den måste också ha kul ihop. Om målet är en sannare gemenskap så måste denna också finnas längs vägen dit. Därför är temat för veckans nummer, och för vår inflyttningsfest på Solidaritetshuset den 15 december, radikal glädje. Kom dit om du också vill se elefanten.