LO har gjort en rapport kallad Folkhemseliten drar ifrån, som är baserad på år 2001. I årets rapport har man valt att titta närmre på den offentligt anställda och folk- och förtroendevalda eliten.
Jämfört med näringslivet är inkomst- utvecklingen för denna toppkrets dock inte enorm. Snittinkomsten för näringslivseliten år 2000 var 46 industriarbetarlöner. Men som sagt behandlar LO denna gång ”folkhems- eliten”.
Inte sedan 1950 har löneskillnaden mellan folkhemseliten och industriarbetarna varit så stor som den är idag.
Mellan 1950 och 1980 minskade gapet från 5,6 till 3,6 gånger en industriarbetarlön. Som lägst var skillnaden 1985, då eliten i snitt tjänade 3,4 gånger så mycket. Efter det har skillnaderna bara ökat och idag står vi åter på 1950-talets siffror.
5,7 gånger en industriarbetarlön tjänar folk- och förtroendevalda, höga chefer i statsbyråkratin och höga chefer inom stora folkrörelser. Störst är glappet mellan folket och cheferna för pensionsfonderna. Mellan 1999 och 2001 ökade PPM-bossarna sina löner med 75 procent. Detta innebär att de gick från åtta till fjorton industriarbetarlöner på två år.
Detta samtidigt som börsvärdet sjönk med nästan 27 procent enligt Affärsvärldens generalindex.
Tilläggas bör att fondcheferna av kvinnligt kön ”bara” tjänar fem gånger en industriarbetarlön, vilket innebär att det är de manliga cheferna som höjer snittet. Av dessa är den absolut värsta Carnegie Fond AB, där vd:n tjänar 21 774 400 kronor om året i kommunalt taxerad inkomst.
Inkomsten för de fackligt förtroendevalda är den som ligger närmst arbetarnas löner. Trots detta framgår det i rapporten att dessa tjänar tre till fyra gånger mer.
Hur står det då till med de statliga maktgrupperna? Bland de som ingått i utredningen tjänar cheferna för de statliga bolagen mest, vilket motsvarar 11,6 industriarbetarlöner. Detta är en fördubbling sedan 1985.
Statsminister Göran Persson tjänar 5,1 gånger så mycket och övriga statsråd får cirka 80 procent av statsministerns lön. Till detta kan tilläggas att rapporten som sagt grundar sig på år 2001.
Statsråden sedan månadsskiftat kunde kvittera ut några tusenlappar mer i månaden. Statsministern höjde sin lön med 4 000 kronor och tjänar idag 106 000 kronor i månaden.
Övriga statsråd fick en höjning på 3 000 kronor och landade då på 85 000 i månaden. Enligt vänsterpartisten Siv Holma har statsanställda fått en löneökning på 130 procent mellan 1986 och år 2002.
Motsvarande siffra för riksdagsledamöterna är 170 procent och för statsråden kunde hon konstatera en ökning på 247 procent.
Författarna till rapporten menar att det är svårt att varför inkomstgapet ökat från 1985. Man skriver dock att det är både rimligt och önskvärt att gapet mellan industriarbetarna och eliten i samhällets och allmänhetens tjänst ska minska.
I rapporten föreslås bland annat att regeringen bör se över kontrollen av de statlig företagens ersättning. Att regeringen behöver ett system för ”ordförandeutredning” på samma sätt som myndighetscheferna utvärderas av regeringskansliet genom myndighetsdialoger.
Det står även att höjningar av statsministerns lön inte får leda till en höjning av lönetaket för hela det politiska ledarskapet.
PPM-myndigheten bör få i uppdrag att kraftfullt minska kostnaderna för PPM-valet och minska antalet fonder. Valfriheten har ett för högt pris, går det att läsa i Folkhemseliten drar ifrån.
Författarna uppmanar regeringen att ge medlingsinstitutet eller SCB eller annat statligt organ i uppdrag att utforma en offentlig statistik för maktelitens löneutveckling.
