Feminismen måste, precis som allt annat, analyseras utifrån sin historiska, sociala och kulturella kontext. Det innebär att vilka frågor som är ”de rätta” eller ”de viktigaste” att driva kommer att besvaras olika beroende på vem du frågar och när. De senaste veckornas diskussion om huruvida feminismen gått för långt (efter Belinda Olssons tv-program) har visat just detta. Olika generationer och olika grupper av feminister måste få formulera sina frågor och sätta sina agendor. Som många har påpekat betyder feminismen olika saker för olika människor. Vilka frågor som anses vara de rätta att driva eller de viktigaste kommer därför variera beroende på vem du frågar. För vissa handlar den feministiska kampen inte främst om att synliggöra kvinnors strukturella underordning och förbättra kvinnors möjligheter. Det handlar snarare om att minska betydelsen av kön i allmänhet. Så måste det få vara. Den breda feministiska rörelsen måste rymma även de mest identitetsfokuserande strömningarna. Men för vänstern behöver den feministiska kampen i första hand handla om att kämpa för kvinnors frigörelse. Rätten till lika lön för lika arbete, rätten att inte behöva utsättas för våld och rätten till sin egen kropp är frågor som är lika viktiga idag som igår.
Vänsterns feminism kan inte tillåtas vara blind för vare sig klass eller etnicitet. Ta frågan om mäns våld mot kvinnor som ett konkret exempel. Konsekvenserna av våldet och möjligheterna att lämna en våldsam relation ser olika ut. Att erkänna det innebär inte att våldet är mindre allvarligt för svenska kvinnor från medel- och överklassen. Men tillvaron ser annorlunda ut och samhällets stöd behöver därför också se annorlunda ut. Har du bott i Sverige tre år, är analfabet och aldrig har haft hand om dina egna pengar så är det givetvis annorlunda än om du äger en villa i Bromma, din syster är advokat och du har en akademisk utbildning.
Rätten till heltid kan tyckas vara en irrelevant fråga för många av de medelklasskvinnor som går ned i arbetstid när barnen är små och som sedan har barnflickor som hämtar barnen på förskolan. Men för de som ofrivilligt arbetar deltid och har svårt att få lönen att räcka till är det en oerhört viktig fråga. I familjer där kvinnan och mannen tjänar ungefär lika mycket är det enklare att dela lika på föräldraledigheten än i familjer där mannen tjänar mer än kvinnan och där det är svårt att få pengarna att räcka till..
Könet har betydelse och vänsterns feminism bör handla om alla kvinnors frigörelse. Frigörelse för kvinnor oavsett klasstillhörighet. För kvinnor som lever i hetero- eller homosexuella relationer, men givetvis också kvinnor som lever ensamma – med eller utan barn. Det måste handla om frigörelse oavsett etnisk bakgrund och frigörelse även för kvinnor som har funktionshinder. För kvinnor är trots allt inte bara kvinnor (en del är till exempel tronarvingar och de om några skulle väl verkligen behöva lite frigörelse).
Debatten efter Belinda Olssons program är dessutom ett exempel på att feminismen i Sverige skulle må bra av att vi inom den feministiska rörelsen ägnade mindre tid åt att angripa varandra och mer tid åt att angripa de verkliga problem. Den aggressiva tonen mot Kajsa Ekis Ekman de senaste veckorna ett annat. Den till synes helt olösliga konflikten om begreppet hedersrelaterat våld ett tredje. En framgångsrik kvinnorörelse måste tillåtas att rymma olika strömningar. Vi måste bli bättre på att ”remember who the real enemy is”. Om feministiska debattörer och ”tyckare” ägnade sin tid och kraft till att bekämpa anti-feminister eller försöka påverka människor som ännu inte är feminister så skulle utvecklingen antagligen gå snabbare framåt. Och om debattörer och ”tyckare” ägnade åtminstone en bråkdel av sin tid och kraft till att göra någonting på riktigt, någonting mer än att skriva korta tweets, trycka på ”gilla” och häckla varandra i blogginlägg, skulle utvecklingen definitivt gå betydligt snabbare framåt.
