På Facebook och andra skojfriska sammanhang har alla möjliga sorters vänster nyligen saluförts. Popvänstern, Metallvänstern och Syntvänstern har dykt upp. Själv saknar jag Fredsvänstern. Fast på allvar då.
Den för vänstern historiskt så livsviktiga frågan håller på att försvinna helt och hållet. Alla partier i riksdagen argumenterar för krig för mänskliga rättigheter, med lite olika fokus. När Håkan Juholt vill mejsla ut en mer självständig utrikespolitik landar han till slut i förslag om nya krigsäventyr i Syrien och Sudan. Förvisso i FN:s regi men om dessa skall likna det nuvarande FN-angreppet på Libyen finns mycket stora skäl att säga nej.
När krigshetsaren Jan Björklund i SVT-studion går åt Lars Ohly för att ”alla diktatorer” skulle ha fått sitta kvar om Vänsterpartiet hade fått bestämma svarar Ohly sanningsenligt att av de fall han räknar upp: Serbien, Afghanistan, Irak och Libyen, var Vänsterpartiet bara emot Irakkriget när det begav sig. Sedan dess har partiet ändrat uppfattning om Afghanistan- och Libyeninsatsen men mest med argumentationen att FN nu spelar för liten eller ingen roll där. Krig för fred är okej, bara det är i FN-regi.
För det är ju så det har blivit. I ett första skede lyckades Vänsterpartiet till och med att vara otydliga med sitt motstånd mot angreppskriget mot Irak. Krävde att alla banderoller i antikrigstågen skulle vara lika mycket mot Saddam Hussein som mot kriget. Den dåvarande ordföranden Ulla Hoffmann jublade i riksdagen när ockupationssoldaterna hjälpte till att fälla Saddam-statyerna i Bagdad. Den klokare linjen vann till slut, trots uppvaktning från bland andra Iraks kommunistparti, som agerade med ockupationsmakten. Men det momentum som frågan skapade i breda lager i andra europeiska länder bidrog inte Vänsterpartiet till att skapa i Sverige.
Nu har partiet blåst till reträtt i Libyenfrågan och hävdar att de bara var för den första insatsen, flygförbudet, och att fortsatta insatser bör avbrytas. Men i sin resonerande artikel om varför partiet ställde upp i Libyenkriget skriver Lars Ohly i Vänsterpress 4/2011 att partiet gärna skulle ”se att till exempel regimerna i Bahrain och Syrien sattes under press av världssamfundet. Vi föreslår också att en flygförbudszon ska inrättas över Gaza så att Israels militära attacker upphör. Men att FN inte agerar i andra fall innebär inte att passivitet vore rätt i fallet Libyen. Tvärtom kan ansvaret att skydda nu användas som ett starkt argument för folkrättsligt legitima insatser i andra länder i framtiden.”
Inte alls långt ifrån Juholts nya linje med andra ord. FN ska resa jorden runt och kriga fram mänskliga rättigheter. Ingvar Carlsson var redan på 1990-talet inne på liknande idéer. Vad det innebär i förlägningen, för världsfreden, sägs inte. Inte heller hur FN-stadgan står pall för en sådan tolkning. Krig är ju, enligt Nürnbergprinciperna, det värsta brottet mot mänskligheten och folkrätten.
Allas krig mot alla gör världen till en livsfarlig plats att leva i. Kina, vars investeringar i Afrika viktiga amerikanska kommentatorer har pekat ut som huvudmålet för USA:s inblandning i Libyenkriget, är ännu stilla och spelar mer på sidan av de stora konflikterna. Men de är i avslutningsfasen av att färdigställa sitt första hangarfartyg. Vem vet hur länge det dröjer innan de mer aktivt blandar sig i storpolitiken och krigen. Ett nytt kallt krig, eller ännu värre ett hett, skulle knappast vara av godo för världens folk.
I dagsläget skulle Vänsterpartiet bli ensamt i det politiska landskapet genom att driva en konsekvent politik för fred. Kanske skrämmer det vid första anblicken. Då ska man tänka på två saker. För det första minskar den allmänna opinionen för fred om inget politiskt parti i riksdagen står för den. För det andra skulle Vänsterpartiet om de drev en konsekvent och driven argumentation få stor exponering som det enda partiet med annorlunda uppfattning. Det behöver inte vara negativt.
Det finns en uppfattning inom dagens vänsterparti att bara driva utrikesfrågor som man ”tjänar på”. Även om man kan vara skeptisk mot den linjen kan man faktiskt säga att den också talar för ett politikskifte. För inte kan man väl anse att dagens opinionssiffror ger vid handen att man tjänat på den nuvarande linjen?
Sverige behöver, oavsett rådande opinionsläge, en kraft som verkar för fred. Kanske kan det bli Vänsterpartiet?
