För Vänsterpartiet blir det centralt att inte ägna sig åt arbetarrörelsekanibalism på S kadaver men ändå vinna arbetarklassen. Då krävs ett mer välkomnande arbetssätt och tilltal.
Vi har tolv år på oss att rädda klimatet enligt FN:s klimatpanel, det vill säga hålla den globala uppvärmningen i schack på maximalt 1,5 graders höjning och därmed undvika en fullständig klimatkatastrof.
För att snabbt driva igenom en kraftfull omställningspolitik behöver arbetarklassen mobiliseras från grunden för en hållbar klimatpolitik. De 10 rikaste procenten i världen står nämligen för 50 procent av koldioxidutsläppen och deras egenintresse blockerar nödvändig förändring. De 100 värsta företagen står för 70 procent av världens växthusgaser. Ett fåtal tjänar alltså mycket pengar på nuvarande system och förstör jordens klimat.
När Socialdemokraterna bildar koalition med Mp, C och L, vilar nu ansvaret tungt på Vänsterpartiet. För att rädda klimatet behöver vi vinna arbetarklassen. I höstas röstade 9 procent av alla arbetare på Vänsterpartiet enligt Valu, samma siffra som 2014. Det kan jämföras med S som backar till 34 procent och Sd som ökar till 24 procent.
Så länge SD ökar i arbetarklassen kan vi glömma både klimatambitionerna och en framtida rödgrön regering. Såväl Gula västarna i Frankrike som forskningsrapporter visar att det är otänkbart att de fattiga ska betala klimatnotan. När S, MP, C och L-politiken börjar förverkligas kommer troligtvis socialdemokraterna att fortsätta tappa arbetarväljare. Då vilar ansvaret tungt på oss i Vänsterpartiet att fånga upp dem och erbjuda ett trovärdigt alternativ. Men för att lyckas behöver vi justera vårt fokus en aning. Det bör göras redan i EU-valet.
Såväl Gula västarna i Frankrike som forskningsrapporter visar att det är otänkbart att de fattiga ska betala klimatnotan
För EU har i allra högsta grad med främlingsfientligheten att göra. Som anställd på fackförbundet Byggnads vet jag mycket väl hur EU:s utstationeringsdirektiv banat väg för svartarbete och lönedumpning inom bygg och transport. Här gror missnöjet. För SD:s del fungerar dessa branscher som murbräckor in i hela arbetarklassen.
Vi behöver fokusera på ett socialt Europa med schyssta villkor och skälig lön. Om nationella sociala rättigheter går längre än EU så ska dessa stå över EU-rätten. Vi behöver dessutom bättre samverkan mellan olika myndigheter för att komma åt fusket.
Att vinna arbetarklassen är givetvis också en strategisk fråga för ett socialistiskt parti. Det är något helt annat än ”smarta” försök till röstmaximering genom att plocka ”de lägst hängande frukterna”, det vill säga att sikta in oss på S-väljarna. Det är givetvis bra om dessa väljare går till V men röd arbetarrörelsekannibalism på S kadaver är inte lösningen. Om S vid valet 2022 tappar till 25 procent av rösterna och Mp landar på 5 procent så krävs det minst 20 procent för V för att få en rödgrön majoritet. Det är också troligt att S kommer att tappa bland arbetarväljare. Fångar vi inte upp dem är vi illa ute.
Det är därför uppenbart att vi behöver ett seriöst och strategiskt fokus på arbetarklassen. Givetvis är arbetarklassen heterogen, det är något alla är medvetna om. Men vi måste vända oss direkt även till arbetare inom till transport och bygg. Förståelsen i partiet måste bli större runt dessa frågor, våra förslag bättre och vårt tilltal mer direkt både språkligt och i bild. Ska V vara det arbetarpartiet vi vill så måste vi också bli mer välkomnande. Det fackliga nätverket är ett utmärkt initiativ som bör tilldelas mer resurser och uppvärderas ytterligare.
Gula västarna i Frankrike visar hur det kan gå när miljönotan vältras över på arbetarklassens skuldror. I stället ska vi liera oss med dem, stärka vår egen arbetarklassbas, öka medvetenheten om klimatfrågans brådska, föreslå utbildning och omställningsjobb, satsa stort på gröna investeringar som skapar massor med nya jobb, utveckla grönt och klimatsmart byggande och boende. Men framför allt måste arbetarrörelsen vara den kraft som mobiliseras för att tvinga de rika att ställa om.
I maj är det dags för EU-valet. Låt frågorna om ett socialt Europa och om hur vi räddar klimatet bli vänsterpartiets huvudfrågor. Det är dags att knyta dem samman. Det är dags att erbjuda arbetarklassen ett stridbart alternativ. Det är dags att bli ett socialistiskt och feministiskt arbetarparti på ekologisk grund.
En medlem i danska Comanches vid Rådhusplatsen i Köpenhamn. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix.
Mc-gänget Comanches har hamnat i debattens centrum, efter att en lokal ledare från Skåne bjöds in till SD-ledaren Jimmie Åkessons bröllop. Flammans granskning visar ett nätverk inblandat i den europeiska drogmarknaden – som styrs med järnhand av den danska gängledaren Nadim Khan.
När det blev känt att mc-klubbledaren Robert Hedarv bjudits in till Jimmie Åkessons bröllop i Sölvesborg den 28 september har den sverigedemokratiska partiledaren utsatts för hård kritik.
Sedan dess har uppgifter framkommit som visar att Åkesson måste ha känt till mannens bakgrund i det kriminella mc-gänget Comanches, med bas i Danmark. Bland annat har stiftelsen Expo visat att man informerade Sverigedemokraterna om kopplingen redan i juli.
Dan Bjerregaard, dansk journalist och tidigare polis, menar att det hade varit politiskt omöjligt i Danmark att festa tillsammans med en medlem i Comanches.
– Det skulle vara ett stort problem om en politiker var länkad till Comanches. De är ökända i Danmark och har varit en av de grupper som vi talat om att förbjuda i lag.
Expressens liberala ledarskribent Linda Jerneck beskriver eftersvallet till bröllopet som SD-ledarens värsta kris hittills. I ett inlägg på X tog Åkesson delvis avstånd från Comanches, som han beskrev som ”semi-kriminella”, samtidigt som han hävdade att Hedarv enbart var en ”ytligt bekant”.
Den senare uppgiften har sedan dess ifrågasatts av Aftonbladet, som visat att Hedarv bjudits in till flera privata fester hos Åkesson. Bland annat ska han ha deltagit i SD-ledarens årliga ”glitterfest”. Robert och Gabriella Hedarv deltog även i Almedalen 2018 tillsammans med kända partiföreträdare, och finns på bild i sällskap med bland annat riksdagens andre vice talman Julia Kronlid.
För mig framstår det som omöjligt att vara en del av Comanches och inte känna till klubbens historia och vilken typ av killar som är kopplade till den.
Det ”semi-kriminella” sammanhang som Robert Hedarv tillhör är det internationella nätverket Comanches, som bildades våren 2023. En ny rapport från researchföretaget Acta Publica bedömer att Comanches har 20–25 medlemmar i Sverige, uppdelade i tre lokala klubbar. I en av dessa avdelningar, den med bas i Skåne, uppges Robert Hedarv vara president.
– Han har en gedigen bakgrund inom den kriminella mc-världen på olika sätt. Han var fullvärdig medlem i Bandidos i 3–4 år, fram tills han blev utkastad runt 2013. Sedan har han varit med i två mindre namnkunniga gäng, Rock Machine MC och La Familia, mellan det och att han nu klivit in i Comanches, berättar Ulf Fahlén, en av redaktörerna för rapporten.
Hedarv har flera tidigare tidigare domar för ekonomisk brottslighet, bland annat i en nu konkursad firma som han ägde tillsammans med sin fru. Hans personliga brottshistorik är svår att koppla direkt till Comanches eller mc-miljön.
– Han är inte dömd för någon grövre brottslighet, men han är ledare för ett kriminellt gäng. Det är enligt polisen en organiserad kriminell verksamhet, och är man president är man kanske inte den som smutsar ner sig mest och begår de grövsta brotten, säger Ulf Fahlén.
– De som har maktpositionen i en kriminell organisation är väldigt sällan de som döms för den grövsta brottsligheten, man vill ju att andra tar de riskerna. Mc-gängen har extremt hierarkiska ordningar.
Comanches bildades så sent då stora delar av den danska Satudarah-sektionen bröt sig ur sitt internationella nätverk. Satudarah bildades 1990 av nederländska invandrare från ögruppen Moluckerna, och har länge haft ett våldsamt rykte.
I Skandinavien har gruppen bland annat varit inblandad i mordet på den danska radioprogramledaren Nedim Yasar och mordet på köpcentret Emporia i Malmö 2022. Det senare beskrivs som en intern uppgörelse, där en medlem i gänget beställde ett mord på sin egen ledare.
I maj 2023 lade ledningen för danska Satudarah ned klubben, efter ospecificerade ”oenigheter” med andra nationella avdelningar kring vilken riktning organisationen skulle gå i. Flera utländska klubbar hade sedan tidigare en koppling till Danmark, och följde med i splittringen. Det är dock fortfarande i Danmark som gruppen har sin största representation, komplett med en egen gangsterrappare – Amin Kevlar, med aliaset Atypisk.
– Det är ett av de mest ökända mc-gängen i Danmark, säger Dan Bjerregaard.
Samtidigt har Comanches expanderat snabbt internationellt. Flera andra klubbar i olika länder har redan rekryterats till den nya gruppen efter blott ett år, och Comanches finns i dag representerat på tre kontinenter.
Alla klubbar av Comanches är mer eller mindre kontrollerade av de danska klubbarna
Den högsta ledaren i det internationella Comanches-nätverket är ”världspresidenten” Nadim Khan, med bakgrund i den danska sektionen av Satudarah.
– Han är den som drar i trådarna och som har det sista ordet, säger Dan Bjerregaard.
I dokumentärenBrutalt brödraskap från tidigare i år beskrivs gruppen som ”en internationell klubb med utlandsfilialer, men som styrs till 100 procent av de danska mc-gängen”. Hösten 2023 beskrevs gruppens konflikt med andra mc-gäng i Lidköping som styrd av danska gängledare. Hösten 2023 uppger även Robert Hedarv på Facebook att han börjat arbeta i Danmark, men inte med vad.
– Den svenska verksamheten är än så länge bara 20–25 man, men de har ambitioner, och styrs av den extremt kriminella verksamheten i Danmark, säger Ulf Fahlén från Acta Publica. Dan Bjerregaard ger samma bild:
– Alla klubbar av Comanches är mer eller mindre kontrollerade av de danska klubbarna. Du kan inte ha en klubb utan att vara nära länkad till den danska organisationen.
Är det möjligt att vara ordförande i en Comanchesklubb utan att känna till vad det rör sig om för nätverk?
– För mig framstår det som omöjligt att vara en del av Comanches och inte känna till klubbens historia och vilken typ av killar som är kopplade till den.
Vilka fördelar kan det finnas för ett mc-gäng i att komma nära politiker?
– Om du är del av ett kriminellt nätverk eller gäng så är det alltid klokt att ha den här typen av kontakter. Jag säger inte att det är fallet här, men rent allmänt är det alltid bra att ha vänner på höga platser.
På den spanska polisens hemsida rapporterades i våras att en ledare i Comanches gripits för att ha varit involverad i transport och distribution av narkotika från södra till norra Europa med hjälp av skåpbilar. I Brutalt brödraskap beskriver en expert hur gruppen även har kontakter inom Thailands drogmarknad. En av gruppens svenska medlemmar dömdes i april i år till dagsböter efter att ha smugglat in 18 sprutor och 118 kanyler över den svenska gränsen.
Bland Comanches svenska medlemmar är flera dömda för brott, och många har en kriminell historia som sträcker sig bakåt i tiden innan bildandet av gänget. Gruppens ledare i Lidköping – där gänget är särskilt aktivt – dömdes 2023 för hot mot tjänsteman. En man i 40-årsåldern som beskrivs som ”nära lierad” med Comanches i Lidköping dömdes i juni till fängelse för grovt vapenbrott.
Tyska poliser konfiskerar en skylt tillhörande Comanches föregångare Satudarah. Foto: Henning Kaiser/AP.
Lidköping har blivit ett nav för Comanches i Sverige. Tidigare i år dök medlemmar från bland annat de danska, spanska och serbiska sektionerna upp i staden. Syftet var att hedra minnet av en Satudarahmedlem – som mördades innan splittringen – med en ”memorial run”, en minnestur på motorcykel genom staden. På bilder ett gruppfoto av deltagarna skymtar gruppens gangsterrappare Atypisk. Även Robert Hedarv närvarade vid mötet, skriver Expressen.
När researchföretaget Acta Publica inför valet 2022 granskade partiföreträdare med kopplingar till kriminella MC-gäng hittades 64 kandidater, varav fler än hälften var Sverigedemokrater.
– Åtminstone två av dem ville inte ta tydligt avstånd från Hells Angels, och det finns exempel på flera personer utöver Hedarv, i Jimmie Åkessons direkta närhet och umgänge, som varit medlemmar i supportklubbar till Hells Angels, säger Ulf Fahlén från Acta Publica.
De två han specifikt syftar på är Thomas Krohn och Ulf Hansen, som båda spelar i rockbandet Ultima Thule. Båda har bakgrunder i den Hells Angels-nära Nyköpingsklubben Paschas MC, och har belönats med varsitt ”diamantmärke” som visar på lojalitet med Hells Angels. Ulf Hansen har varit ledamot för SD i Nyköpings kommunfullmäktige, och båda närvarade på Jimmie Åkessons ”hawaiifest” tidigare i år.
Nybyggda bostadshus vid Arenastaden i Solna kommun
norr om Stockholm. Foto: Mickan Mörk/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Samhället gör inte annat än att göda segregation, klassklyftor, utsatthet och utanförskap. Vi tillåter att människor aktivt diskrimineras på bostadsmarknaden genom godtyckliga inkomstkrav. Är du till exempel sjukskriven, och inte redan har ett tryggt förstahandskontrakt, så kan du glömma att få ett. Trots att du antagligen redan betalar en högre hyra. Fast under otrygga förhållanden, förstås.
Ska man över huvud taget kunna bygga sig ett liv och en sund tillvaro så måste man få det mest grundläggande behovet av ett drägligt hem tillgodosett. Något som tyvärr bara är möjligt i dagsläget för de redan privilegierade.
I praktiken fungerar hyresvärdarnas policyer och krav för uthyrning – som ofta står i konflikt med varandra – som ett systematiskt och effektivt filter för att sålla bort ”fel” klientel. Ett filter som kan appliceras på alla sociala grupper, men som riktar in sig på specifika. Segregationsforskningen lyckas återkommande identifiera att hushåll med begränsade resurser har mindre möjlighet att förverkliga, eller alls ge uutrymme åt, preferenser eller val av bostad. Klasskiktet du har blivit placerad i dikterar var, hur och om du får bo.
De som står i kö hos Stockholms Bostadsförmedling och känner igen sig vet vilket helvete jag talar om. Med fler än 400 sökta lägenheter kan jag själv vittna om vad det gör med en person.
Då har jag inte ens nämnt de etniska och demografiska aspekterna.
Vi måste omvärdera våra prioriteringar och skapa verkliga förutsättningar för alla att leva ett värdigt liv.
Sedan blir vi förvånade? När de utsatta börjar inse att de inte alls har samma möjligheter och villkor. När det blygsamma hoppet dör, och insikten om ens låga värde i den så kallade gemenskapen biter sig fast. När problemen rinner över kanten, och sveper in över de annars ointresserade privilegierade.
Vi blir förskräckta när det systematiska förtrycket som orsakat allt, inte längre kan förvisa och isolera problemen till så kallade utsatta områden. Vi blir förfärade över att det leder till allt större socioekonomiska problem. Där friska blir sjuka, sjuka blir sjukare, hemlösa eller till och med kriminella. I jakt på det vi sagt att alla har rätt till.
Det talas hela tiden om förebyggande åtgärder kring kriminalitet och andra problem. Få bort barn, unga och vuxna från fel sorts miljöer, heter det. Erbjud sysselsättning, utbildning och aktiviteter, skriker alla.
Men var är bostadspolitiken? Var är all nödvändig reglering? Upplåtelseform, pris, storlek och läge kombinerat med bostadsområdens sammansättning, samhällsfunktioner, etnisk diskriminering – och påtaglig självsegregation hos de rika – får inte fortsätta diktera samhällets levnadsvillkor. Ska vi skaffa oss nya verktyg för att lösa något alls krävs det att vi börjar i änden av våra urgamla problem.
Vi måste omvärdera våra prioriteringar och skapa verkliga förutsättningar för alla att leva ett värdigt liv. Där människors behov sätts i centrum och där vi bryter de barriärer som förhindrar att vi når det trygga, sammanhållna samhället vi påstår oss vilja ha. Annars blickar vi snart tillbaka på dagens sorgliga situation som om det vore en vacker era.
Palestinademonstration i Borås den 17 augusti, arrangerad av Palestinian Vision Society. Foto: Adam Ihse/TT.
En lördag i Jordandalen. Vi stod på ena sidan ravinen, slitna av osömn efter en natt på en bar i Ramallah. Några kokade kaffe över en eld. De som var orädda hoppade rakt ut i floden som forsade nedanför.
På andra sidan stod en familj med solhattar knutna under hakorna. Bosättare. De hade plötsligt klättrat ned för en smal trappa uthuggen i berget. Om jag minns rätt hade de sin hund i en ryggsäck. De ropade att det var deras mark och att vi borde dra. Vi svarade något om deras mammor. När vi senare kom till parkeringsplatsen väntade militären på oss. Bosättarna hade ringt och hittat på att vi hotat och kastat stenar. Det jag minns mest är erfarenheten av vanmakt.
Tobias Billström är inte längre utrikesminister. Det var väl bra. Hans pressekreterare Anna Erhardt skrev ett personligt hejdå på Linkedin om utrikespolitik som avhandlats i tågvagnar mellan Polen och Kiev, om sprit och sommarstugor, fermenterad haj på Island och allt det andra. Som ”att försöka förstå sig på situationen i Mellanöstern och bidra med en lösning”. Va?
Där kom den i oväntad form, bekräftelsen på att magkänslan hade stämt. Inte bara ”förstå” utan ”försöka förstå”. Den svenska reaktionen på Israels svar mot Hamas har vägletts av kompakt okunskap.
En av de många känslor som vi tvingats hantera under det senaste året är maktlöshet – eller maktens bortvända arrogans. Dess enfaldiga förståelse av världen. Dess förenklingar och förhalningar. Dess oförmåga att fatta rätt beslut.
En tjänsteman med insikt i effekterna av Sidas beslut att frysa stödet till Unrwa berättade för mig på ett informellt möte i Gamla stan i somras om förstörda relationer med organisationerna i Gaza. Hur kan ni lämna oss i sticket? Nu?
Det är vanligt att nya studenter jag undervisar på universitet upplever analys och egna slutsatser som tyckande. Även andras analyser. Det känns subjektivt, säger de skeptiskt. Över åren tränar de upp sina analytiska färdigheter, vilket ju är poängen med studierna. Men ministrarna verkar inte göra samma resa.
I samband med riksmötets öppnande 10 september sade den nya utrikesministern Maria Malmer Stenergard till Aftonbladet att frågan om Israels svar på Hamas terrorattack är en fråga för domstolar. Vad är politiken?
Kvar finns människorna i rörelsen: demonstrationerna, manifestationerna, namninsamlingarna. Stödet vi ger varandra. Trösten.
Ibland ropar vi‘Netanyahu, småbarnsslaktare’. Det är grovt. Men inte lika grovt som morden.
Det här året är vi många som minns årstiderna genom folkmordet. Det var kallt i december, solen hann alltid att gå ned före demonstrationen var framme vid ambassaden på Djurgården. I juli var det dammigt och varmt. En fraktion har brutit sig ut. Säkert flera som jag inte känner till. Rörelsen klyvs.
Ibland ryser jag när demonstrationståget skriker ”krossa sionismen”. Vilken sionism, tänker jag? Vilken del av den? Det ekar så hårt mot husfasaderna.
Vänd er till era makthavare i stället, tänker jag. Vad tjänar det till att skrika slagord mot en nedsläckt ambassad? Samtidigt, ropat från djupet av vissa själar är det den allra sannaste sanningen, det enda som går att säga som inte skorrar falskt.
Vi är så många och så olika. Orden tar så olika form i våra munnar. Palestinarörelsen är anklagad, splittrad, oense. Vissa är radikala, andra pragmatiska. Världsfrånvända? Mesiga? Hur kan det inte vara så när så mycket står på spel.
Den första demonstrationen var på Sergels torg några dagar efter Hamas terrorattack. Under oförlåtande brungrå himmel stod själar sida vid sida. Tystnad, ångest. Så många döda redan. Kramar. Är du också här?
Ibland ropar vi ”Netanyahu, småbarnsslaktare”. Det är grovt. Men inte lika grovt som morden. Ibland ropar vi ”Palestina, Palestina. Dina bekymmer är också mina”. Rörelsen binds samman av solidaritet. Ett ord som känns vintage.
Det är Palestinas förbannelse att det är så vackert. Det är så satans vemodigt när solen sänker sig över Medelhavet och kullarna byter färg från gröna och bruna till en färg som inte har ett namn. Det är så magiskt skönt och friskt att vada genom smaragdfärgade oaser som springer fram ur djupa klippdalar. Be mig inte berätta om när mandelträden blommar i februari.
Ja, Palestinarörelsen är mångröstad. Solidaritet kräver inte detaljerad samsyn. Men i motsats till den distanserade ickepolitiken som förts från svenskt håll utgörs dess kärna av erfarenhet. Det är ett underskattat begrepp.
Jag är rädd att politikerna saknar erfarenhet och därmed förståelse. I de stunderna är jag tacksam för varenda människa som tågar framåt i leden vecka ut och vecka in. Oense och förenade.
Rojin Pertow läser riot grrrl-ikonen Kathleen Hannas självbiografi och saknar tiden då feminism var ett uppror.
Coolhetskapitalet borde ha en självklar plats bland Pierre Bourdieus övriga kända kapitalteorier. Att vara cool är en helt annan sak än att vara snygg, viktig eller rik. Den coola är oemotståndlig men behöver inte vara vacker. Folk följer en och lyssnar på en, utan att man säger något viktigt. Man blir uppmärksammad, men utan att det omsätts i pengar. Det finns inga synonymer, men alla vet vad det innebär att vara cool. Det uppenbarar sig som en överjordisk närvaro.
Någon som är extremt cool är Kathleen Hanna, som gjorde sin debut som sångare i Bikini Kill. Bandet var stilbildande i Olympia, 1990-talets alternativmusik-Mecka i Washington. Legenden säger att det var hon själv som myntade begreppet riot grrrl, som fick ge namn åt den feministiska tjejpunken som utvecklades där.
I maj i år släpptes Kathleen Hannas självbiografi Rebel girl (Ecco, 2024), en rasande, rafflande resa från hennes barndom, via struliga ungdomsår, genom det stora genombrottet som frontfigur för punkrevolutionen och tillvaron efteråt. En rak biografi, inte skriven för att sommarpratsskryta utan för läsaren att tänka med. Visst, Hanna är rockstjärna och det innebär en del skrönor om turnélivet, andra rockare som gjort dråpliga saker, bråk och självförhärligande av amerikanskt snitt. Men likt många artister ur hennes generation som slog igenom under det tidiga 90-talet kände hon avsmak gentemot kändislivet. I kapitlet ”Here we are now, entertain us” beskriver hon vännen Kurt Cobains död som delvis orsakad av ett kändisskap han avskydde. Hanna ville inte ha glamour och pengar, utan samhällsförändring genom konst.
Det var kanske inte naivt 1992, när Bikini Kills första skiva släpptes, men sedan dess har synen på konst som motståndshandling förändrats. Det är, helt enkelt, inte coolt längre. Efter landvinningarna för andra vågens feminism, såsom p-piller och dagis, fokuserade den tredje vågen på mer informella fenomen som påverkade kvinnors liv negativt. Riot grrrl:sen tog tillbaka den kvinnliga sexualiteten genom att klä sig utmanande men ändå vara ”fula”. Typ ha bikini och kort kjol utan att ha rakat sig, eller visa upp sin degiga bleka kropp utan ursäkter. De var tidiga med kroppspositivismen som 20 år senare skulle bli en del av fjärde vågens feminism. Det oapologetiska – vägran att be om ursäkt för sig – var en av huvudfårorna i 90-talets feminism. I Sverige kulminerade inställningen i den ikoniska antologin Fittstim, där bland andra Linda Skugge var medverkande och redaktör.
Riot grrrl-revolutionen lärde oss att kultur som gör anspråk på att vara feministisk bör kunna omvandlas i politiskt medvetande.
Liknelserna mellan Skugge och Hanna är flera. De var båda galjonsfigurer för den tredje vågens feminism, kulturskapare och ansedda som vansinnigt coola. Kathleen Hanna fortsatte efter Bikini Kill med electroclash-trion Le Tigre, men drog sig tillbaka efter en utdragen kamp mot borrelia.
När hon satte i gång musikskapandet igen på 2010-talet så hade det kulturella och politiska landskapet hunnit förändras. Att skriva med läppstift på kroppen och skriksjunga om dumma snubbar är inte längre revolutionerande. Att påpeka att tjejer är bäst har sedan Beyoncé 2011 skaldade att vi styr världen blivit hopplöst ute. Det finns också tecken på att jämställdheten faktiskt kommit långt på 30 år. År 2022 var 61 procent av studenterna på svenska universitet kvinnor, sex av åtta partiledare var kvinnor 2021, fem av tio bästsäljande författare är kvinnor 2024. Men våldet mot kvinnor ökar också, och i världens mest jämställda land, Sverige, tjänar kvinnor fortfarande 10 procent mindre än män. Linda Skugges senaste dagbok, 50: Lämna mig inte, kallades i Dagens Nyheter (28/6) för ”litterärt undermålig knulljournal”.
Riot grrrl-revolutionen lärde oss att kultur som gör anspråk på att vara feministisk bör kunna omvandlas i politiskt medvetande. Texter som ”My baby loves me, I’m so happy. Happy makes me a modern girl. Took my money and bought a TV. TV brings me closer to the world”, till ett enkelt viskomp för tankarna till isolering och möjligen relationsvåld. Band som Bikini Kill, Huggy Bear och Bratmobile tog alla upp 60-talets kampsångstradition, men i stället för akustisk gitarr och munspel använde de ilskan som instrument. Arga gitarrer, arga trummor, arga röster.
Politisk konst är en balansakt. Konsten har inget inneboende politiskt uppdrag, men politisk estetik utan ideologi är tandlöst. Samtidigt har konsten, till skillnad från politiken, privilegiet att vara mångtydig. Eftersom feminism i första hand är politik så är det tydligt vad den vill. Men omvandlat i estetik, där mångtydighet betraktas som en kvalitet, blir det svårare att behålla både konstnärlig integritet och tydlighet i budskapet. Som all konst är feministisk kultur beroende av kontext, avsändare och mottagare. Ett nytt exempel är metoo-monumentet ”Listen” i Umeå, ett glänsande rött rytande kattdjur skapat av konstnären Camilla Akraka. ”Ett sätt för Umeå att markera kommunens ställningstagande mot sexuella trakasserier” skriver Visit Umeå på sin hemsida. Ett övertydligt budskap om raseri som motstånd: ”rör mig inte”. Hade verket placerats i Andrew Tates trädgård hade det tolkats på ett annat sätt.
Det feministiska rastret ligger i dag, bortsett från ett litet uppsving på 10-talet, lösare över kulturen än på 90-talet. Mäns våld mot kvinnor och lönegapet skvalpar med genom alla tider som ett munsår, men till och med Kathleen Hanna avslutar sin bok med att konstatera att hon egentligen helst vill hålla på med musiken för sin egen skull, för det får henne att må bra. Hon har svepts med i dagens självhjälpsfilosofi om att blicka inåt och prioritera välmående. Det är synd, det ena utesluter inte det andra. Det är fullt möjligt att leva ett gott liv och vara radikal samtidigt.
Bikini Kill har varit med mig sedan Kathleen Hanna för första gången skrek ”rebel girl you are the queen of my world” i min Ipod på 00-talet. Tio år senare klev jag in på det första repet med mitt punkband och sade ”jag vill att vi ska låta som om Glenn Danzig sjöng i Bikini Kill”. Under det decennium som hade passerat hann jag läsa Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, plugga genusvetenskap och jobba på kvinnojour. Jag säger inte att allt var Kathleen Hannas förtjänst, och likt många feminister har jag har min mamma att tacka för mycket. Men den kombination hon stod för – coolhet och uppror – är fortfarande dynamit.
Familjer till gisslantagna israeler samlades i februari utanför Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. I maj beslutade domstolen att utfärda arresteringsordrar mot Hamas ledarskikt såväl som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant. Foto: Martin Meissner/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Catrin Lundström undrar i en insändare i Flamman (15/8) om solidariteten kräver ”att sexuellt våld förnekas” där hon kritiserar min bok 7 oktober – Hamas mot Israel (Vaktel förlag, 2024).
Sanningen är krigets första offer. Netanyahu påstod omedelbart efter dådet att man funnit 40 halshuggna bebisar och Biden att han sett bilderna, vilket Vita huset snabbt dementerade. Det förekom mycket våld 7 oktober, troligen också sexuellt, vilket framkommer av Pramilla Pattens FN-rapport, som var organisationens svar på högljudda manifestationer med parollen: ”Våldtäkt är ett brott, men inte om du är judinna.”
I rapporten står att det finns ”indicier som kan tyda på vissa former av sexuellt våld, inklusive könsstympning, sexualiserad tortyr” (§84), men den avfärdar en del vittnesmål och systematiskt könsstympning. Ordvalet är försiktigt. ”Missionen kunde inte fastställa utbredning och ansvar” av det sexuella våldet och föreslår en ”fullfjädrad utredning” (§85). Alltså långt från att bevisa ”systematiskt och utbrett sexuellt våld”, trots tusentals foton och videon, från övervakningsfilmer och Hamas kameror (§34). Det moderna Israel har inte presenterat några forensiska bevis (§10).
Lundström säger att ”ett par detaljer fick dras tillbaka” i New York Times artikel, 28 december, ”Screams without words”. I själva verket ifrågasatte huvudpersonen Gal Abdushs systrar artikelns kärna i radion dagarna efter publiceringen. De förklarar varför det är inte troligt att systern våldtogs och hävdar att Times intervjuade familjen ”under falska förespeglingar”. Det Lundströms beskriver som ”feltolkningar av otränade observatörer” är rena fabriceringar av Yossi Landau från religiösa responsorganisationen Zaka och andra. Han är inte ensam: översten Golan Vach påstod att han såg ”åtta brända bebisar” och löjtnant Yaron Buskila att ”jag såg bebisar hängda i en tvättlina”. Den 7 oktober dog, vilket är skrämmande nog, två bebisar.
Enligt Lundström insinuerar jag att Israel ”stod för morden på civila”. Inte alls. Jag visar att en del israeler dödades av IDF. Helikopter och drönare fick fria händer och stridsvagnar var inne i kibbutzer. I Pessi Cohens hus i Beeri dödades 12 kidnappade israeler av en tankgranat.
Yoav Zitun skrev den 12 december i israeliska tidningen Yedioth Ahronoth: ”Människor dödades och sårades av egen eldden 7 oktober. IDF tror att …det skulle inte vara moraliskt sunt att utredaincidenterna på grund av det enorma och komplexa antalet”. Texten talar för sig själv.
Israel talade om 1 400 döda, sedan sänktes siffran till 1 200. Mark Regev förklarade att dessa 200 var så illa brända att de inte kunde identifieras. Det kan bara vara resultatet av tungt artilleri, som Hamas inte har. Troligen Hellfiremissiler från helikopter och drönare. Alltså: Israel trodde själva att de hade döda sina egna. Detta är ingen hemlighet i Israel, där alla känner till Hannibaldirektivet om att använda alla medel för att förhindra att Hamas tar fångar, som Haaretz rapporterade om den 7 juli.
Människorättsorganisationen Physicians for human rights Israel (PHR)återgav vittnesmål de fått av centra för sexuellt våld, men i ett förtydligande i maj 2024 beklagar man att ha tagit upp vittnesmålen eftersom dessa inte kunde beläggas. PHR sammanfattar: ”Sedan den 7 oktober har den israeliska regeringen och andra utnyttjat rapporter om sexuellt våld på ett manipulativt och cyniskt sätt. Rapporterna använts som del av en kampanj för att avhumanisera palestinier och som propagandaverktyg för att rättfärdiga Israels brutala militära angrepp … Sexuellt våld och påståenden om det får aldrig användas som vapen i krig eller propaganda.”
Varför har Israel, enligt en FN-rapport den 10 juni, ”vägrat att samarbeta”, ”hindrat sjukvårdspersonal och andra från att ta kontakt med kommissionen” och ”nekat FN tillträde till landet.”?
Jo, för att det inte handlar om sanningen, utan om skräckpropaganda. Professor Lundström raljerar över min brist på akademiska meriter men hanterar informationen oseriöst och gör sig megafon för krigspropaganda och drevet mot vänstern.
Ernesto Katzenstein är skribent och debattör.
Catrin Lundström svarar direkt
I min artikel gör jag – till skillnad från Katzenstein – inte anspråk på Sanningen om den 7 oktober. Däremot för jag ett resonemang om hur vänsterns förminskande av Hamas sexuella våld hållit tvivlet levande. Inget om döda bebisar. Det vore klädsamt om Katzenstein intresserade sig för det mödosamma, etiskt komplexa, arbete, som fortfarande pågår i Israel bland experter och kvinnoorganisationer efter kaoset den 7 oktober, i stället för att plocka isär spridda fakta och sätta ihop dem igen efter eget huvud.
Physicians for Human Rights (PHR) kritiserade exempelvis enbart krigsretoriken, utan att bestrida de framlagda beläggen, eftersom de helt enkelt inte arbetar med dessa frågor (jag talade med dem förra veckan). De specialister – med verkliga kunskaper om konfliktrelaterat sexuellt våld – som fortfarande utreder händelseförloppet, gör det med respekt för offer och efterlevande. För dem var det därför ingen triumf att The New York Times publicerade ett foto av en blodig kvinnokropp som ett sista framträdande minne av hennes liv.
Samtidigt frågar jag mig vilken evidens som Katzenstein skulle acceptera? Visst kritiserades bristen på forensiskt stöd i The New York Times artikel, men främst för att dess stora genomslag riskerade att legitimera kriget i Gaza. När journalistikprofessorn Laurel Leff går igenom ordväxlingen mellan The Intercept och The New York Times undrar hon vad som egentligen var fel i artikeln, och hur den kunde anses så kraftfull att den – allena – understödde ett ”folkmord”. Hade det sexuella våldet inte hänt? Var det oviktigt, eller icke-systematiskt?
I dagarna släpps en film av Eden Association innehållande ett 50-tal kvinnoröster om den 7 oktober (”October 7 HerStory”) samt en bok av Haaretz reporter Lee Yaron som bygger på 100 vittnesmål från överlevande. Men jag gissar att inte heller dessa kommer att övertyga den som är beredd att sätta sin ”hand i elden på att våldtäkter inte begicks den 7 oktober”. Vad finns det mer att tillägga med den utgångspunkten?
Catrin Lundström är biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet.
”Podden står i samma relation till rörelserna som Flamman står till partivänstern, nära men fri.” Var tredje avsnitt av Apans anatomi blir prenumerantbonus.
Sedan september produceras podden Apans anatomi i samarbete med Flamman. Vi ställde tre frågor till Mathias Wåg, som står bakom podden.
Varför heter podden Apans anatomi?
– Det är från ett Marx-citat, från Grundrisse. Att historien (apans anatomi) inte förklarar den komplexa nutiden (människans anatomi), utan tvärtom. I praktiken innebär det att spana efter tendenser från framtiden som kan förklara nuet. Jag har alltid gillat marxismen mer som sökande efter en väg framåt än en bakåtblickande historiefilosofi.
Vad tycker du att Flamman tillför vänstern?
– Flamman står nära Vänsterpartiet och det rödgröna blocket, men kan tänka fritt utanför och kan peta där det svider för vänstern. Flamman är den trögrörliga vänsterns utforskande och nyfikna känslospröt som sonderar terrängen.
Du sitter ju även i vår styrelse. Hur känns det att ta ännu ett steg närmare Flamman?
– Mitt projekt med podden är att undersöka relationen mellan sociala rörelser och partier, hur rörelser kan påverka partier och hur rörelser som saknar politisk representation utvecklas. Jag tänker att podden står i samma relation till rörelserna som Flamman står till partivänstern, nära men fri. När apan möter elden kan spännande saker ske.
Det senaste avsnittet av Apans anatomi heter ”Inbördes krig”, och är tillgängligt även för icke-prenumeranter.
Jacob Lundberg: Giftermålet i Sölvesborg kan sluta i skilsmässa
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Matilda Kärnerup anländer till sin bröllopsfest i Slottslängorna Sölvesborg på lördagen. Foto: Johan Nilsson / TT.
Under lördagen bjöd Jimmie Åkesson och fästmön Matilda Kärnerup in till bröllop i SD-ledarens hemort Sölvesborg. Festen var påkostad – trots årslönen på 1,6 miljoner kronor önskade sig SD-ledaren endast pengar i bröllopsgåva.
”Om Ni ändå vill ge oss något utöver detta, tar vi – istället för presenter – gärna emot valfritt bidrag till evenemanget och kommande bröllopsresa”, skrev paret i inbjudningen.
I söndags anlände gästerna till Slottslängorna i Sölvesborg, intill ortens borgruin från senmedeltiden. Utöver ett slagsmål ska festen ha gått lugnt till.
Bland de fem hundra gästerna fanns flera välkända ansikten. Ebba Busch, vice statsminister och ledare för Kristdemokraterna, var en av dem som deltog, medan Tidökollegorna Ulf Kristersson och Johan Pehrson stannade hemma. Statsministern motiverade beslutet med att han och Åkesson ”inte är privata vänner”, skriver Expressen.
Från Sverigedemokraterna närvarade profiler som Richard Jomshof, Rebecka Fallenkvist, Jessica Stegrud och Jörgen Fogelklou – den sistnämnda iförd skelettmönstrad kostym. Även den medieprofilerna Henrik Jönsson och Jan Emanuel var på plats.
Men det fanns andra intressanta namn på gästlistan. Erik Almqvist, tidigare chefredaktör för den högerextrema nättidningen Exakt24, tog flyget upp från Budapest för att lyckönska sin tidigare partikamrat.
En medlem i den extremreligiösa organisationen No’ar HaGva’ot vallar sina får intill den olagliga bosättningen Havat Gilad, söder om Nablus på Västbanken. Gruppen anser att den övriga bosättarrörelsen inte går tillräckligt långt, och har begått terrorattentat mot civila palestinier. Foto: Ronen Zvulun/AP.
Med stöd från amerikanska miljardärer bjuder Hashomer Hachadash in unga judar från hela världen att plocka gurkor och paprikor i bosättningar på Västbanken. För Israels högerextrema politiker fungerar rörelsen som en ny rekryteringsbas för våld mot palestinierna.
På gårdar runt om i Israel plockar volontärer jordgubbar, planterar zucchinier och skördar gurkor. Amerikanska universitetsstudenter poserar med paprikor och ananaser iförda t-tröjor med logotypen för Hashomer Hachadash, en israelisk ideell organisation. De har blivit ”de bästa ambassadörer som Israel kunde hoppas på”, berättade nyligen Avi Cohen-Scali, generaldirektör för ministeriet för diasporafrågor, om gruppen. ”Det är rörande och hjärtevärmande.”
Hashomer Hachadash (hebreiska för ”Den nya väktaren”) är den mest framträdande av Israels volontärbaserade ”jordbruksorganisationer”. I över ett och ett halvt årtionde har dess breda program för ungdomar – från jordbruk till ridning – hjälpt gruppen att växa till en av de största ideella organisationerna i landet, med en budget på över 330 miljoner kronor och enligt uppgift fler än 120 000 volontärer om året.
Sedan Israels krig mot Gaza inleddes har organisationen hamnat ännu mer i rampljuset. Den Hamas-ledda attacken den 7 oktober utlöste en massflykt av utländska arbetare från Israel, och Hashomer Hachadash uppmanade därför frivilliga att komma och rädda ”Israels jordbruk från askan”. Tusentals människor från hela landet – och världen – hörsammade uppmaningen, och skyndade till de israeliska böndernas undsättning.
Men bakom de romantiska jordbruksscenerna döljer sig en agenda som går bortom fruktplockning, och som i praktiken ofta handlar om att patrullera mark för att befästa judisk-israelisk kontroll – på båda sidor om den gröna linjen [som sedan 1949 utgör den internationellt erkända gränsen mellan Israel och de palestinska territorierna på Västbanken och i Gaza].
Hashomer Hachadash är inte den enda organisationen som gör detta: förra månaden införde USA sanktioner mot Hashomer Yosh, en annan israelisk NGO som skickar volontärer till jordbruksutposter på den ockuperade Västbanken och hjälper till att stjäla palestinsk mark.
Hashomer Hachadash är mindre öppen än Hashomer Yosh om sin politiska agenda och har ett mer rumsrent rykte. Och trots de snarlika namnen verkar de två organisationerna inte ha några formella kopplingar till varandra. Aktivister menar dock att Hashomer Hachadashs ambitioner inte är mindre lömska än Hashomer Yoshs.
– Det är alltid förvånande att se hur legitim den här organisationen anses vara bland vanliga människor, säger Amnon Be’eri-Sulitzeanu. Han är vice vd för The Abraham Initiative, en ideell organisation som främjar judisk-arabiskt samarbete.
I själva verket, menar han, har Hashomer Hachadash alltid varit ”baserad på extrema nationella värderingar och försöker se till att araber håller sig borta från öppna platser”.
Sammandrabbning. Alice Kisiya, vars familj vräktes från sitt hem av bosättare, skyddas av israeliska aktivister när hon konfronterar en israelisk soldat. Foto: Mahmoud Illean/AP.
Detta har blivit mer uppenbart sedan kriget började, och gruppen har fått hjälp i sitt uppdrag av den israeliska regeringen. Departementet för bosättningar och nationella uppdrag, som leds av högerextremisten Orit Strook, som har förnekat det palestinska folkets existens, överförde nyligen nästan 140 miljoner kronor till Hashomer Hachadash.
Bidraget syftar till att stärka gruppens ”närvaro i öppna områden” – inklusive på Västbanken – och att öka ”samhällets motståndskraft i bosättningsområdet”. Som en del av avtalet har Hashomer Hachadash åtagit sig att utföra 15 000 vaktskift. Det gjordes ingen offentlig upphandling eftersom departementet ansåg att organisationen var den ”enda leverantören” inom området.
– Sedan den 7 oktober har alla pengar från regeringen [för den här typen av arbete] gått till dem. Helt plötsligt gick allt genom Hashomer Hachadash, säger Hagit Ofran, chef för Settlement Watch-projektet vid intresseorganisationen Peace Now.
Hashomer Hachadash har också ytterligare utökat omfattningen av sina polisinsatser, och inte bara på bondgårdar. I november grundades ”Folkgardet” för att utbilda ultraortodoxa samhällen i försvarstekniker och hjälpa till med att skaffa vapenlicenser för vakter. Den israeliska polisen godkände projektet.
När den israelisk-palestinska tidningen +972 kontaktade organisationen och bad om mer information om dess verksamhet på den ockuperade Västbanken och dess kopplingar till den israeliska regeringen, skickade en advokat ett meddelande där Hashomer Hachadash beskrevs som ”en pedagogisk, sionistisk, partipolitiskt obunden frivilligorganisation som hjälper jordbrukare från hela landet oavsett religion, ras eller kön i kampen mot jordbruksbrottslighet”. Advokaten hotade också att stämma tidningen om den publicerade denna artikel.
Hashomer Hachadashs ideologiska rötter kan spåras tillbaka till den ursprungliga Hashomerrörelsen som bildades i början av 1900-talet för att patrullera judiska bosättningar i Palestina. Dess pionjär, Alexander Zaïd, en sionistisk invandrare från Ryssland, är fortfarande symbolen på Hashomer Hachadashs t-tröjor.
Hashomer Hachadashs grundare, Yoel Zilberman, gillar att berätta historien om hur allt började. År 2007 bestämde sig hans far för att sälja familjens gård i södra Galiléen på grund av beduinernas ständiga stölder på deras egendom, som polisen inte lyckades stoppa, säger han. Den unge Zilberman, som vid den tiden tjänstgjorde i den israeliska flottan, kunde inte acceptera det. Han återvände hem och slog upp ett läger med ett tält, en israelisk flagga och en hög med böcker. Tillsammans med några vänner från militären började han patrullera sin fars mark för att hålla ”inkräktarna” borta.
Hashomer Hachadash alltid varit ”baserad på extrema nationella värderingar och försöker se till att araber håller sig borta från öppna platser”.
Redan från början inbegrep organisationens verksamhet mer än att bara skydda jordbruksmark. Den försökte använda jordbruket för att stärka den judiska närvaron på landsbygden och samtidigt fördriva palestinier. Uppdraget var att ”uppnå ett mentalt och strategiskt skifte i det israeliska samhället, återskapa de försvagade banden till landet och marken och stärka vikten av att äga mark i de öppna områdena i Negev och Galileen” – regioner i södra respektive norra Israel med stora palestinska samhällen – genom att upprätta observationsposter nära betesmark.
I mars 2008 höll Hashomer Hachadash sin första konferens i Galileen. Den var planerad att sammanfalla med och hindra firandet av Landdagen, då palestinska medborgare i Israel högtidlighåller minnet av morden på sex obeväpnade demonstranter 1976 som protesterade mot Israels konfiskering av nästan 5 000 hektar palestinsk mark.
Flera veckor senare arrangerade gruppen en protest mot ett minnesmärke över Nakban, också i Galileen, som snabbt urartade i våld och ledde till att 31 palestinska deltagare greps. Inte långt därefter avslöjade nättidningen Mondoweiss att medlemmar av organisationen olagligt hade tagit sig in på mark som tillhörde en palestinsk familj på Västbanken.
2011 rapporterade +972 att den israeliska militären var så imponerad av Hashomer Hachadash att den tillåtit dussintals rekryter att skjuta upp sin militärtjänstgöring i ett år för att i stället arbeta som volontärer i gruppen. Det ”förmilitära” programmet innehöll lektioner i ridning, boskapsskötsel och teorier om ”minoriteter i Israel, säkerhet och brottsbekämpning”.
Ram Shmueli, tidigare underrättelsechef vid det israeliska flygvapnet, blev sedan ordförande för organisationen. (För denna artikel berättade den israeliska armén för +972 att de inte har någon koppling till Hashomer Hachadash).
Ledare. Alexander Zaïd (1886–1938) grundaretill Hashomer-rörelsen, står monument utanför staden Bet She’arim. Foto: Wikimedia.
– Hashomer Hachadash ansluter sig till den militaristiska tradition som länge har funnits i den israeliska kulturen, och som man också kan hitta i andra ungdomsrörelser, men i en annan skala, säger Nir Gazit, chef för avdelningen för beteendevetenskap vid Ruppinhögskolan i Israel, som har forskat och skrivit flera artiklar om organisationen.
Under dessa tidiga år växte organisationen snabbt: nätverket av årliga volontärer växte från 3 700 år 2013 till 21 450 år 2015. Samma år lade organisationen fram en plan för att grunda 100 nya observationsposter i Negev och Galileen under de följande fem åren, med ”två till fyra vakter som patrullerar landet [på natten] på ett sätt som öppet visar deras närvaro”. Man anlade också fyra ”anslutna jordbruksskolor”, som har den högsta militära värvningsgraden i landet.
Vid sidan av en exponentiell ökning av antalet volontärer såg Hashomer Hachadash också till att stärka sin relation med den israeliska regeringen under åren som följde. 2017 tilltog de statliga anslagen till organisationen kraftigt, när projektet ”Sionism och judendom” utökades på order av den Judiska identitetsmyndigheten vid departementet för religiösa tjänster – som inrättats av den tidigare premiärministern Naftali Bennett, med bakgrund i bosättarpartiet Judiskt hem.
Pengarna gick till skolprogram och andra insatser för judiska ungdomar från hela världen, som var utformade för att ”stärka kopplingen mellan det judiska folket, dess arv och dess land”. Stödet gick också till ”vakttjänstgöring och bidrag åt jordbrukare och boskapsuppfödare”.
Aktivist. En volontär från Hashomer Hachadash deltar i en manifestation i staden Lod, den 5 december 2021. Foto: Oren Ziv.
Bennett satt i organisationens styrelse 2010, och som ekonomiminister några år senare fotograferades han iförd gruppens t-tröja. 2022, under sin tid som premiärminister, meddelade Bennett att han planerade att inrätta en civil väpnad styrka som delvis skulle kunna baseras på Hashomer Hachadash. Efter det israeliska valet i slutet av samma år presenterade den nya säkerhetsministern Itamar Ben Gvir en liknande plan, samtidigt som han undersökte möjligheten att rekrytera frivilliga från Hashomer Hachadash.
Även Israels nationella säkerhetsrådgivare har sagt att organisationen bör arbeta tillsammans med landets polisstyrkor. ”Hashomer Hachadashs volontäranda bör sammansmälta med gränspolisens, den israeliska polisens och alla säkerhetsmyndigheters organisatoriska kapacitet”, sade Tzachi Hangebi vid en konferens förra året. ”Detta är den verkliga utjämnaren.”
– Själva idén som Hashomer Hachadash hjälpte till att etablera, att civila utför polisarbete, är mycket problematisk, säger Hagit Ofran från Peace Now.
Samtidigt ser Hashomer Hachadash ut att utöka sin närvaro på Västbanken. 2022 rapporterade nyhetssidan Sikha Mekomit att organisationen var aktiv på privatägd palestinsk mark i östra Jerusalem. Förra året inledde gruppen, enligt den hebreiska publikationen Kenes Media, en ”accelererad process” för att etablera sig i alla bosättningar i Jordandalen. Personer som bär Hashomer Hachadash-kläder har också dokumenterats delta i bosättarvåld och försökt tvinga palestinier att lämna sin mark.
– De balanserar på en skör tråd, säger Nir Gazit, och fortsätter:
– Potentialen för våld finns ständigt där men de försöker avsiktligt att dölja det, att hålla det bakom kulisserna och inte skylta med det som en del av sin officiella praxis.
Sedan den 7 oktober har israeliska bosättare intensifierat fördrivningen av dussintals palestinska herdesamhällen i norra Jordandalen, i samarbete med säkerhetsstyrkorna och Jordandalens regionala råd. Hashomer Hachadashs roll i detta är fortfarande oklar, men organisationen fortsätter att anordna volontärdagar i området, där alla kostnader betalas.
Fana. En israelisk bonde kör med sin traktor över ett fält nära gränsen mot Gaza, i november 2023. Foto: Tsafrir Abayov/AP.
– De har tidigare sagt att de inte arbetar bortom den gröna linjen, men det gör de. Jag har sett dem i norra delen av Jordandalen, som brukade vara lite lugnare [när det gäller våld från bosättare] jämfört med andra delar av Västbanken. Så är det inte längre, säger Dror Etkes, grundare av den israeliska organisationen Kerem Navot som övervakar bosättaraktiviteten på Västbanken.
Yoel Zilberman, Hashomer Hachadashs grundare, sade tidigare i år att han, som ett led i arbetet med att stärka Israels grepp om landsbygden, planerade att plantera en vingård ”precis vid det syriska gränsstängslet, 100 meter från det”. Han tillade: ”Jag är inte rädd, tvärtom. Det här är precis rätt tid.”
Hashomer Hachadash har från början fått omfattande stöd från amerikanska stiftelser. 2010 kom över hälften av gruppens finansiering från den avlidne miljardären Irving Moskowitz och hans fru Cherna, som stödjer bosättargrupper i östra Jerusalem. Genom sin amerikanska stiftelse donerade paret cirka 3,8 miljoner kronor till organisationen mellan 2010 och 2013.
Under senare år har Hashomer Hachadash tagit emot minst ett halvt dussin donationer från amerikanska stiftelser som skickats via fonden Keren Kajemet (KKL). Under 2021 och 2022 gav Donors Trust – en ökänd konservativ amerikansk stiftelse – anonyma donationer på totalt 1,4 miljoner kronor till organisationen. Mest anmärkningsvärt är att den bortgångne Sheldon Adelson och hans fru Miriam, som tillhör Donald Trumps största donatorer och även har stöttat flera högerextrema projekt i Israel, gav över 60 miljoner kronor till Hashomer Hachadash mellan 2019 och 2022 genom sin Kalifornienbaserade stiftelse.
Hashomer Hachadash har stor makt och ett mycket starkt politiskt stöd.
Efter den 7 oktober utmålade sig Hashomer Hachadash som det israeliska jordbrukets räddare och donationerna från den judiska diasporan till gruppen ökade dramatiskt. I februari meddelade Hashomer Hachadash att man skulle ge ut räntefria nödlån på upp till 272 000 kronor till israeliska jordbrukare i områdena nära Gaza och den libanesiska gränsen – finansierat genom donationer från judar i diasporan.
Jewish Federations of North America, en paraplyorganisation som representerar hundratals judiska samfund, delade ut drygt 3 miljoner kronor ”som svar på den jordbrukskris som har uppstått på grund av kriget”. I mars gav Boston-baserade Combined Jewish Philanthropies också ett nödbidrag på 2,5 miljoner kronor. Och Ruderman Family Foundation, en privat filantropisk stiftelse i Boston, gav en miljon kronor till projektet ”Folkgardet”.
– Man ser hur stor den här organisationen är och hur den på ett mycket smidigt sätt har lyckats tränga in i stora delar av det israeliska samhället, säger Nir Gazit.
– Hashomer Hachadash har stor makt och ett mycket starkt politiskt stöd. Det är svårt att inte fråga sig vart det här är på väg.
Artikeln är tidigare publicerad i den israelisk-palestinska nättidningen +972 Magazine.
En kvinna i Libanons huvudstad Beirut håller i en mobil med ett skal föreställande Abu Obaida, befälhavare för Hamas militära gren. Den arabiska texten lyder ”Al-Aqsa-stormen” – namnet Hamas gav åt attacken den 7 oktober. Foto: Bilal Hussein/AP.
Stödet för Hamas är fortsatt starkt bland palestinierna. Bakom ligger decennier av misslyckade försök att uppnå fred i Palestina. Men islamistorganisationens ideologi är motsägelsefull – ända ned till synen på Israel.
–Jag har köpt en tavla för 70 dollar. Motivet är Abu Obeida.
Jag videopratar med en vän i Jordanien. Vi kan kalla henne Sara. Hon har precis berättat att det numera hänger en tavla på ledaren för Qassambrigaderna – Hamas väpnade gren – i hennes lägenhet i Amman.
– Okej… säger jag.
Som alltid är det svårt att prata om Hamas. Vem är jag att läxa upp en palestinier vars befolkning enligt allt fler bedömare i Israel, Palestina och väst, utsätts för ett folkmord?
Sara kommer från en kristen familj i Haifa, den största staden i norra Israel, och är alltså israelisk medborgare. Haifa var en av de viktigaste palestinska städerna innan katastrofen Nakba, där sionistiska miliser 1948 fördrev majoriteten av den palestinska befolkningen.
Sara har gått hela sin skolgång och universitet i Israel, och hennes hebreiska är till och med bättre än hennes arabiska och engelska. ”Jag saknar mina hebreiska böcker”, sade hon en gång i förbifarten.
Oavsett politisk färg så har Israel aldrig erkänt en palestinsk stat, och aldrig upphört att bygga bosättningar på Västbanken.
Hon flyttade från Haifa till Amman på grund av ett sexuellt trauma hon utsatts för i hemstaden. Där arbetar hon som psykolog och specialiserar sig på att vårda kvinnor som utsätts för sexuellt våld och utnyttjande.
I dag är hon livrädd för att Hizbollah ska bomba Haifa, som den libanesiska terrorstämplade gruppen så ofta hotat om.
– Jag kan inte sova, inte andas, säger hon.
Sara är queer. Hon har färgat hår, piercingar och tatueringar. Hon lever med flera hundar och katter som hon hittat på gatan – den ena saknar öron, den andra lider av allvarliga trauman och en tredje har en hudsjukdom som gör att den stinker. Var och varannan dag hamnar Sara i bråk när hon konfronterar patriarkala yttringar inom de jordanska och palestinska samhällena.
Det är den här personen som plötsligt berättar att hon köpt en tavla på Abu Obeida och hängt upp den i sitt vardagsrum. Jag börjar försiktigt.
– Jag skulle aldrig neka palestinier rätten till väpnat motstånd mot Israel, särskilt inte nu, säger jag. Men med tanke på din politik och ditt liv… Hamas är ju en reaktionär islamistisk rörelse?
– Jag vet, säger hon. Men det är ingen annan som gör motstånd. Jag får ont i huvudet av den här diskussionen.
Det får jag också.
Hamas växte fram i Gaza som en del av det muslimska brödraskapet i Egypten, en slags islamistisk välgörenhetsorganisation som numera är terrorstämplad och nästintill tillintetgjord av Egypten. Då, på 60- och 70-talen hade muslimska brödraskapet en kvietistisk inställning, som innebär att de inte sökte påverka politiken direkt utan i stället föra samhället i islamistisk riktning och därigenom skapa förändring. Andlig revolution först, sedan politisk.
Det var denna hållning som Hamas bröt med på 80-talet. I stället intog gruppen en hårdare attityd gentemot staten Israel och dess ockupation av Västbanken och Gazaremsan. År 1988 publicerade Hamas sitt första politiska program, ett religiöst laddat dokument som bland annat anklagar judar för att ha legat bakom allt från franska revolutionen till de två världskrigen.
Sedan kom Osloprocessen. De sekulära palestinska krafterna inom PLO lade ned sina vapen och gick med på en palestinsk stat på 22 procent av Palestinas yta innan 1948, det vill säga på Västbanken och Gazaremsan. Hamas ställde sig instinktivt i opposition. Nu inleddes självmordsbombningarna som skakade Israel på 90-talet. Här ska sägas att även om Hamas stod för majoriteten av attackerna så var det flera andra palestinska politiska rörelser som utförde liknande våldsdåd. Det inkluderar de svenska socialdemokraternas systerparti Fatah, den dominerande kraften inom PLO. Bombningarna ansågs vara ett svar på Israels brutala och förnedrande ockupation.
Trots flera års förhandling och undertecknande av diverse avtal i USA och Egypten blev det ingen palestinsk stat. I stället etablerades den palestinska myndigheten, som en glorifierad underleverantör av israelisk ockupation. Missnöjet, förödmjukelsen och känslan av svek ledde till att palestinierna i valet 2005 röstade fram Hamas, som sedan tog makten i Gaza.
Samförstånd. PLO:s ledare Yasser Arafat skakar hand med Israels premiärminister Yitzhak Rabin, under överinseende av USA:s president Bill Clinton. Bilden är tagen i september 1993, i slutet av Osloprocessen. Foto: Ron Edmonds/AP.
Vad som sedan händer är avgörande. För här fanns faktiskt en öppning. Hamasexperten Tareq Baconi beskriver i sin bok Hamas contained: A history of Palestinian resistance (2018) hur Hamas vid upprepade tillfällen gav uttryck för en vilja till kompromiss. Bland annat år 2007 när man undertecknade ett avtal med Fatah i Saudiarabien där man gick med på att arbeta för en palestinsk stat enligt 1967 års gränser – den internationellt erkända gränsen.
Men USA och Israel vägrade samarbeta och förhandla med Hamas – i stället ville USA se regimbyte i Gaza och började ge vapen till Fatah. Detta ledde till ett blodigt inbördeskrig som resulterade i en splittring av den palestinska politiken. Fatah tog över på Västbanken och Hamas i Gaza. Så har det sett ut sedan dess.
Hamas förvandlade Gaza till ett samhälle mobiliserat för motstånd mot staten Israel. För även om Israel drog sig ur Gaza år 2005 omringade man fortfarande den lilla landytan och inrättade en blockad. Isoleringen orsakade en kollaps för ekonomin i Gaza och en humanitär katastrof med knappa tillgångar till rent dricksvatten – långt innan den nuvarande katastrofen. Hamas byggde tunnlar och köpte vapen, men konstruerade inga skyddsrum dit Gazaborna kunde ta sin tillflykt under de många kommande krigen med Israel. Många Hamasledare skaffade ett lyxliv i bland annat Qatar, medan befolkningen i Gaza hade svårt att få i sig nog med protein för dagen. Hamas förbjöd alkohol och pressade samhället till att inta en mer konservativ, muslimsk inriktning – trots att flera tusen Gazabor är kristna.
Här ska tilläggas att Benjamin Netanyahu, som just nu leder ett existentiellt krig mot Hamas, enligt bland andra före detta chefen för underrättelsetjänsten Mossad, indirekt stöttade Hamas för att splittra den palestinska politiken. Genom att låta Hamas ta emot stort ekonomiskt stöd från Qatar och sätta press på det PLO-ledda styret på Västbanken bedrev Netanyahu en politik som ämnade stärka Hamas för att försvaga den palestinska politiska enheten.
Så kom krigen med Israel. 2008, 2012, 2014, 2019, 2021 och 2023. Det senaste året har över 40 000 palestinier dödats, varav uppemot 20 000 barn. Internationella domstolen i Haag har inte kunnat utesluta att Israel utför ett folkmord i Gaza, någonting som domstolen just nu utreder. Detta efter att Hamas den 7 oktober själva begick ett dåd som dödade över 1 100 människor varav de flesta var civila.
Mellan dessa krig, år 2017, släppte Hamas ett nytt politiskt program. I detta dokument fanns inte längre några antisemitiska konspirationsteorier och den religiösa retoriken tonades ned. I programmet befäste rörelsen de politiska kompromisserna man öppnade för i Saudiarabien år 2007. Hamas gick nu med på en palestinsk stat enligt 1967 års gränser. Samtidigt erkände man inte ”den sionistiska enheten”. Det är en motsägelse som kan vara svår att förstå. Enligt Tareq Baconi handlar det om å ena sidan strategi, å andra sidan ideologi.
Ceremoni. En folkmassa ber tillsammans i maj 2021, när 9 medlemmar i Hamas militära gren al-Qassam-brigaderna begravs i Khan Younis, södra Gaza. Foto: Yousef Masoud/AP.
Om man går med på att en palestinsk stat ska etableras enligt 1967 års gränser (22 procent av det förisraeliska Palestina) så accepterar man i praktiken att en annan stat ska få existera i övriga 78 procent av landet mellan floden och havet. Men när man i samma andetag inte erkänner staten Israel handlar det, enligt Hamas, om att inte göra våld på palestinsk historieskrivning. Hamas menar att ett erkännande av staten Israel i dess nuvarande form legitimerar den sionistiska ideologin som genom bosättarkolonialism fördrev och förstörde den palestinska nationen år 1948.
Samtidigt drar Hamas i programmet en praktisk lärdom från Osloprocessen och PLO:s erkännande av staten Israel innan förhandlingarna inleddes. Hamas anser att PLO spelade ut alla sina kort för tidigt och saknade förhandlingsutrymme när israelerna till slut vägrade gå med på en palestinsk stat.
Här någonstans ligger kruxet i Hamas världsbild. Hamas har sett på när PLO och numera den palestinska myndigheten försökt förhandla med israeliska socialdemokrater i form av Yitzhak Rabin. Det gick som bekant åt helvete. Sedan med israeliska moderater i form av Ariel Sharon och Benjamin Netanyahus regeringar på 90-talet. Det gick också åt helvete. Och i dag domineras israelisk politik av ultranationalism och bosättarfascism. Nu är vi i helvetet.
För Hamas är alla israeler lika goda kålsupare – det är ingen skillnad på fredspristagaren Rabin och Israels terrorhyllande säkerhetsminister Itamar Ben Gvir, i alla fall inte utifrån palestiniernas perspektiv. Det är så man rättfärdigar de brutala massakrerna på israeliska kibbutzer i närheten av Gaza, varav många befolkades av medlemmar i den lilla israeliska fredsrörelsen
När jag frågade Hamas talesperson Bassem Naim, i en intervju för Sveriges Radio i höstas, varför man dödade civila svarade han:
– Israeler som har gjort militärtjänstgöring är inte civila, de är en del av slagfältet.
I Israel är det lag på att nästan alla judiska medborgare gör militärtjänstgöring.
Tillbaka till Sara i Amman, hon som hängt en tavla på Abu Obaida i sitt vardagsrum. Med tanke på hennes religion, könsidentitet, queeridentitet, politiska uppfattning, alkohol- och drogvanor och tankar om sex utanför äktenskapet borde hon vara diametralt mot Hamas.
Men i konfrontationen med Israel hejar hon på dem. Och det är för att Sara och Hamas i grunden gör samma grundläggande analys av staten Israel: oavsett politisk färg så har Israel aldrig erkänt en palestinsk stat, och aldrig upphört att bygga bosättningar på Västbanken. 800 000 israeler, eller 11 procent av landets judiska befolkning, bor nu på illegala bosättningar.
Men det är förstås inte bara Sara och Hamas som gör den analysen, och det finns många andra politiska krafter inom Palestina som drar samma slutsatser av de senaste 76 åren av israelisk ockupation. Men Fatah och PLO har tappat i stort sett allt förtroende på grund av den palestinska myndighetens samarbete med Israel och deras inhemska korruption. Det finns många alla andra väpnade grupper som Islamiska jihad, socialistiska PFLP, marxist-leninistiska DFLP, Lejonkulan i Nablus, Jeninbrigaderna och många fler.
Det finns även helt annorlunda rörelser som Mostafa Barghoutis Palestinska nationella initiativet som tror på demokrati och icke-våld. Men i mörka tider är det mörka krafter som växer sig starka.
– Min terapeut i Haifa är judinna från Tyskland. Hon gjorde aliyah [utvandrade till Israel] när hon var 21 år gammal. Fatta att invandra till det här landet som vuxen, berättar Sara, och fortsätter:
– Hon kallar sig i alla fall vänster och hjälper mig med mina trauman. Ofta skriker jag på henne och kallar henne för kolonisatör. Det skulle vara ett roligt tv-program.
Volvos fackklubb ville köpa företaget men stoppades
av byråkrati – i stället gick företaget till kinesiska Geely. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.
I Sverige har facken varit skeptiska till arbetarägda företag. I stället är det regeringen som vill förenkla ägarskiften till personalen. Det är synd att vänstern inte äger frågan.
”Skulle vi inte kunna driva det här själva?” Den frågan ställde sig några anställda på Volvo personvagnar i slutet av 00-talet. Ford ville göra sig av med bolaget och det lokala akademikerfacket fick en idé – det borde köpas upp av de anställda.
Avsaknad av ekonomisk och juridisk infrastruktur gjorde dock att fackklubbens nystartade aktiebolag inte fick in nödvändigt kapital. Affären gick i stället till kinesiska Geely, ägt av en ensam miljardär.
Historien om hur Västsveriges stolthet nästan blev personalägt inleder Patrik Witkowskys nyutgivna bok Vi kan styra oss själva: En bok om ekonomisk demokrati (Atlas förlag). Boken väcker förhoppningsvis den slumrande svenska debatten om ekonomisk demokrati till liv.
Trots att vi tar den politiska demokratin för given, framstår ett demokratiskt arbetsliv som en utopi. Ernst Wigforss uttryckte det på sin tid som att vi blivit ”politiska medborgare” men ”ekonomiska undersåtar”. Sedan dess har inte mycket hänt.
Personalägande må vara ovanligt i Sverige, men inte runt om i Europa. I kapitalismens högborg USA arbetar nästan tio procent av den privata arbetskraften i ett personalägt företag. I stället för att styrelse tillsätts och vinst fördelas genom principen ”en aktie en röst”, är det ”en anställd en röst” som gäller.
De personalägda bolagen omger sig av udda vänner. I Sverige drivs frågan av Kristdemokraterna och S-föreningen Reformisterna. I USA av såväl hårdföra republikaner som senator Bernie Sanders.
Trots att vi tar den politiska demokratin för given, framstår ett demokratiskt arbetsliv närmast som en utopi.
Medan det från vänster handlar om att jämna ut den ekonomiska makten, sprida förmögenheter och förbättra villkoren i arbetslivet, värdesätter högern ägandet som motiverande kraft. Oavsett politisk färg så är personalägande god landsbygdspolitik. Livskraftiga företag som riskerar att läggas ned eller flyttas när nuvarande ägare drar sig tillbaka, kan överleva vid ett ägarskifte till de anställda.
I förordet citerar statsvetaren Bo Rothstein forskning som visar att personalägda företag i genomsnitt är mer produktiva och uthålliga, betalar högre löner och pensioner, har lägre personalomsättning och högre arbetstillfredsställelse. Som av en händelse bryr vi oss alltså mer om något som tillhör oss, än osynliga aktieägare.
Hur kommer det sig då att personalägande är så ovanligt i Sverige? Witkowsky, som också är medgrundare till Centrum för personalägande, ger flera potentiella förklaringar. Historien mynnar oavsett ut i något väldigt konkret – avsaknad av ekonomiska och juridiska stödfunktioner. Att göra ett ägarskifte är helt enkelt för svårt.
Ett viktigt första steg skulle vara att införa en svensk version av den amerikanska finansieringsmodellen. Det innebär i korthet att personalen företräds av en juridisk person som har möjlighet att uppta lån för förvärvet med bolaget som säkerhet. På så sätt övergår ägandet utan att de anställda står den ekonomiska risken. Personalförvärv borde dessutom främjas genom skattelättnader och fördelaktiga krediter.
Geely köpte Volvo för 13 miljarder. I dag är bolaget värt över 100 miljarder. I en alternativ historia skulle frukterna av tiotusentals västsvenskars arbete tillfallit dem själva – inte en kinesisk miljardär. Vi är bara ett par politiska beslut bort från en framtid där det kan bli möjligt
Ekonomisk demokrati borde vara ett av arbetarrörelsens självklara mål. Så var också fallet under 1900-talets första del, för att sedan trängas undan av samförståndsanda och fokus på socialpolitik. Efter det uppsving som ledde till förslagen om löntagarfonder – vilka skulle förvaltas av fackföreningar och därför inte ska förväxlas med personalägande – har frågan om att ta makten över arbetsmarknaden tyvärr tystnat inom vänstern.
I stället kommer nu ett förslag om personalägda företag från oväntat håll. För tro det eller ej – men bland Tidöavtalets brunblå vatten går det att fiska upp bra förslag. Där stadgas att ”ägarskiften […] till personal bör förenklas och underlättas för att inte livskraftiga företag ska läggas ned i onödan.”
Statsministern tar varje tillfälle att påtala hur regeringen ”får saker gjorda” – men än har ingen utredning tillsatts om förutsättningarna för personalägande. Nu när regeringen suttit halva sin mandatperiod behöver vi lägga in ytterligare en växel för att blockera så mycket som möjligt av deras repressiva samarbetsavtal. Förutom för klausulen om personalägande – där vi borde göra precis tvärt om. Väljer den värsta regeringen i svensk modern historia att ta steg mot ökad ekonomisk demokrati, är det inte mig emot.
