Klimatfrågan svävar över jorden och Sverige. Mötet i Köpenhamn står för dörren. Frågan ger oss dåligt samvete och ångest. Mig med. Här, i den rika delen av världen, bidras det med långt mer klimatpåverkan än i den fattigaste. Men ångest får man när man inte känner sig förmögen att påverka in situation. När allt omkring en känns överväldigande.
Har inte politiken i Sverige något ansvar för vad som sker?
Också vänstern bidrar ibland till ångesten, genom att bara måla upp skräckscenarion och sedan prata löst om att vi ”i världsmåttstock” måste minska vår klimatpåverkan genom att förändra vår livsstil.
Läs noga nu, detta är ingen predikan mot det individuella ansvaret. Att köpa en skadligare produkt, när det finns en bättre, är bara försvarbart om man inga pengar till gröna produkter har.
Men ansvaret för landets miljöpolitik, och därmed klimatpåverkan, måste ligga hos landets politiker, inte hos någon anonym ”västvärld”. Det blir det ingen förändring av.
Alltså, även om det är sant att klimatpåverkan måste fördelas rättvist över världen, måste fokus för progressivt politikskapande ligga på just politiken, nationellt. Den måste konkret utarbeta hur detta ska göras. Det här kan tyckas självklart men är det inte.
Varje dag vältras denna fråga över på oss medborgare, skaffa det ena klimatvänliga eller det andra. Välj el, flyg hit men inte dit, cykla mer, investera i klimatvänliga aktier och så vidare. Men om nu våra beslutsfattare har en tydlig uppfattning om vad som krävs för en bättre miljö, varför inte lägga allt fokus på skatter och lagstiftning? Varför utarbetas inte en tydligare klimatpolitik med förbud och skyhöga skatter mot de värsta industrierna och klimatbovarna?
Grunden till en bra klimatpolitik läggs här i Sverige och i de andra enskilda länderna. Om flera hundra uppgivna politiker med dålig nationell politik träffas i Köpenhamn är det en omöjlig ekvation att de ska kunna få till en bra global politik. De lyckas ju inte ens hemma!
Alltså verkar talet om att klimatfrågan bara kan lösas globalt för tillfället hämmande och leder till uppgivenhet. Om vi inget kan göra förrän USA och Kina förändras kan vi ju lika gärna ”brassa på”. Mot detta måste politikens och exemplets makt ställas. En sådan politik kommer snabbt att stöta på patrull från EU då den med nödvändighet kommer att uppfattas som handelshinder. Den måste trots det föras.
Och här har vi en vinnande linje för vänstern. Som poltikens försvarare gentemot medborgarna. Som avlastning av ansvaret. I andra frågor anser vi det ju inte upp till medborgarna själva, enskilt, vad som ska ske. Vården ligger inte helt på vårt eget ansvar att lösa. Än i alla fall, får väl tilläggas. Samma med pensioner, omsorg och försvarspolitik. Frågor som vi anser att samhället ska lösa gemensamt. Lika lite som jag ensam bör ansvara för Sveriges försvar bör jag väl anses skyldig att lösa klimatfrågan, via min rätt tunna plånbok? Eller angreps kanske frågan om gifterna i industrin med en uppmaning till medborgarna att hälla ut mindre DDT? Eller att bara konsumera DDT-fria varor?
Vänstern har en uppgift i att skapa en tydlig politik, med tvingande krav och skattestyrning, att föra ut till medborgarna.
Det har gjorts tidigare vad gäller gifter, freon och avverkning av skog. Det kan göras igen. Men då måste man rulla upp ärmarna och inse att miljö- och klimatfrågor inte bara kan vara den enskildes ansvar. En sådan politik, i Sverige, skulle vara ett mycket starkt bidrag till olika toppmöten, Köpenhamn och i framtiden. Och den skulle bota klimatångest.
/Jonas Thunberg
