LO-rapporten Facklig aktivitet och fackligt arbete, som är en del av rapportserien Röster kring facket och jobbet, har bland annat frågat medlemmarna om inställningen till den fackligt-politiska samverkan mellan LO och socialdemokratin.
Merparten av rapporteringen efter att undersökningen presenterats har handlat om att 60 procent inte är positiva till fortsatt samarbete. Men bakom siffrorna döljer sig i första hand en ökad osäkerhet.
Medlemmarna har fått fem svarsalternativ; om samarbetet bör öka, vara oförändrat, minska, upphöra eller vet ej.
I bara ett fåtal fall, också om man räknar på förbundsnivå, överstiger någon av dessa andelen osäkra/vet ej.
På längre sikt, jämfört med undersökningen 1988, är skillnaderna än större. Då var 61 procent positiva, 25 procent negativa och 16 osäkra. I dag är siffrorna 43, 21 respektive 36 procent.
Det aktiva stödet är alltså 43 procent, vilket medierapporteringen vinklat på. I sina medieuttalanden har LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin fokuserat på osäkerheten.
– Det finns ett starkt stöd för partiet, men samma starka stöd är inte lika tydligt när man frågar om facklig-politisk samverkan. Då är det fråga om det beror på bristande kunskap eller om det är ett aktivt val.
– Nu handlar det mer om att vi måste skärpa oss när det gäller kunskapen och diskussionerna ute på arbetsplatserna så att medlemmarna känner att de kan ta ställning, sade hon i Ekot då undersökningen presenterades.
Men kanske har varken Wedin eller medierna rätt – ty det finns ytterligare en komplicerande faktor.
Det kan ha varit uttryck för riktig uppskattning‚ och det kan också ha varit en rent taktisk manöver för att pressa regeringen. Men under den andra halvan av 1990-talet talade LO faktiskt väl om vänsterpartiet.
”Bra att det finns ett parti som tycker som LO”, lät det då – och en del kanske trodde att LO skulle gå samma väg som sina nordiska kollegor och helt enkelt göra sig oberoende från SAP.
Efter valet 1998, då vänsterpartiet gjorde stora genombrytningar i LO-kollektivet, lade dock LO om kursen.
Nu var receptet det motsatta: låt inte partiet gå förlorat. Återta kontrollen – stärk banden till socialdemokratin.
I god tid inför valet 2002 löd slagordet Fler LO-medlemmar i politiken. Det mest konkreta målet tycks visserligen inte ha handlat om att förändra socialdemokratins politik, utan snarare att politiska poster skulle besättas av fackliga ombudsmän snarare än universitetssossar. Handels, som på sin förra kongress uttalade målet 8 000 nya medlemmar till SAP, fick exempelvis resultat genom flera nya riksdagsledamöter. Så när Vanja Lundby-Wedin talar om kunskap och diskussioner, har hon glömt att LO de senaste åren lagt ned mer resurser än på länge – just på att diskutera och förklara samarbetets välsignelse?
Kanske, kanske det finns andra förklaringar.