Varför behöver Sverige ett Förintelsemuseum? De länder där kända sådana museer etablerats har antingen haft en betydligt mer uppenbar koppling till folkmorden eller en speciellt stor judisk befolkning. Jag tänker på Tyskland, Israel och USA. Men Sverige?
Den som i dag bäst besvarar frågan i dag är författaren Ola Larsmo, som med flera böcker, en lång rad artiklar och ett oräkneligt antal inlägg på sociala medier nagelfarit dunkla påståenden om vem och vilka läger som bär skulden för den svenska antisemitismen under 1930-talet och krigets inledande år. Allt finns samlat i Tio lektioner i svensk historia, där han går igenom motioner och mötesprotokoll från riksdagsdebatter under årtiondet som visar den ideologiska rågången. Pressen från namngivna bondeförbundare och högerpartister var massiv och präglad av en blandning av den ursprungligen amerikanska rasbiologin (som fick störst konsekvenser för den samiska befolkningen) och Hitler-regimens reaktionära radikalism. Socialdemokrater som Georg Branting och Artur Engberg försökte hävda en annan hållning för att ge nödställda judar asyl. Vi vet hur det gick – de med ett ”J” i passet blev stoppade vid gränsen och endast ett fragment av den judiska flyktingvågen fann en fristad i Sverige. Det finns med andra ord en hel del för Sverige att bidra med i förståelsen av den största av Europas tragedier. Både som självförståelse och som pusselbit till helheten.
Ännu saknas baskunskaper om Sverige roll i Förintelsen och hur judar systematiskt förvägrades flyktingstatus, de antisemitiska stämningarna i de akademiska, kulturella och politiska rummen, den kyliga inställningen till de få judiska flyktingarna och över huvud taget till de judar som levt här sedan länge. De historier vi fick lära oss i skolan handlade om Raoul Wallenbergs heroiska insats med falska pass, de överlevandes historia, och om de Vita bussarna – vars passagerare i efterhand har visat sig mest ha bestått av icke-judiska krigsfångar som efter krigsslutet kunde återstarta sina liv i hemländerna. De mörka sidorna och att de vittnesmål vi växte upp med utgjorde det paradoxala undantaget, talades det inte alls om. Så för att äntligen svara på frågan i textens början om behovet av ett svenskt Förintelsemuseum: ja, det behövs. Bättre sent än aldrig.
Sanningen är viktigare än någonsin, och där ingår också berättelsen om det mest ohyggliga.
Den 19 juni invigdes museet i tillfälliga lokaler på Torsgatan i Stockholm av kulturminister Parisa Liljestrand. Under vilket annat år som helst hade ett museum av en sådan historisk dignitet ombesörjts av landets statsminister, men alla förstår ju att det för närvarande inte är möjligt. Som Ola Larsmo skriver: ”Vi lever i en tid när historien blivit radioaktiv.” Med ett museum uppbyggt på forskning och med en stab av historiker och pedagoger finns förutsättningar för att hålla samtalet levande i ett rum som håller fortet.
Hur är då det nya museet? Tyvärr en besvikelse som upplevelse. Även om lokalen är tillfällig och man av det skälet valt att inte skapa en koncentrerad miljö som talar till alla sinnen, för rummens färgval och gestaltning tankarna till ett kontorshotell. Den neutrala och anonymiserade miljön utan tecken på att vilja drabba ger mig en känsla av obehag. Varför denna ängslighet inför att beröra? Utställningen Sju liv berättar om svenska levnadsöden på skärmar och ljudupptagningar.
Personliga öden är förstås ett universellt sätt att engagera. Men jag tror att för att nya generationer ska få en fördjupad och omvälvande upplevelse av Förintelsens mekanismer och den förråade synen på medmänniskor och vad nazism är kapabel till, så behövs det en betydligt större kompetens om hur man bygger ut ett rum och använder den fysiska närvaron på ett sätt som skakar om.
Utställningsproducenterna har medvetet valt bort de mest ohyggliga fotografierna, ”av integritetsskäl” enligt museichefen. Kanske är det ett riktigt beslut. Själv är jag rädd att det är ett misstag att ge historien en oförarglig inramning som i vår bildrika digitala kultur riskerar att lämna besökaren oberörd. Detta är olyckligt med tanke på att vi samtidigt har ett parti grundat av nazister som är med och styr Sverige, samt försöker skriva om historien om 1930-talet så att Socialdemokraterna framstår som de sanna extremisterna. Sanningen är viktigare än någonsin, och där ingår också berättelsen om det mest ohyggliga.
