Socialdemokraterna får backa mest och Miljöpartiets ledning behöver egentligen bara sluta att strunta i sin egen kongress. Utredningen är inte bara inriktad på ”kvaliteten hos utföraren”, som Socialdemokraternas kongresskompromiss, uttrycker det. Den går mycket längre än så. En majoritet av väljarna kommer att få sin röst hörd.
Tisdagen den 6 oktober 2014 kl 11 ändrar Sverige kurs. ”Vinstjakten”, som Stefan Löfven helst vill kalla det, ska bort ur den skattefinansierade välfärden. Förnuftet segrar, alla förstår egentligen att det är orimligt att plocka ut vinster på verksamhet som är till 100 procent finansierad av skattemedel. 2016 kan Chile få stå ensamt i världen med en så kleptokratisk lagstiftning.
Förslaget om utredning innehåller alla de viktiga delar som krävs för att återgå till en välfärd där riskkaptalbolagen slutar härja. Den slår fast att överskott som regel ska återinvesteras, den ska se över tvångs-LOV (lagen om valfrihet), den ska undersöka möjligheterna med andra icke-vinstdrivna bolagsformer och den har till och med skrivningar om att utveckla välfärden i framtiden, utan den New Public Management-doktrin som fått råda sedan 1980-talet. Det är en viktig politisk markering och ett politiskt språk som inte har hörts från regeringshåll på mycket länge i Sverige.
”Skattepengar ska gå dit de är avsedda”, är dagens linje. Och ska det ens behöva vara kontroversiellt? Bland väljarna är det inte det, och det var det faktumet, tillsammans med skandalerna i media och Vänsterpartiets mycket hårda fokus, som till slut fick bägaren att rinna över. Om utredningen genomförs med de direktiv som ges kan Vänsterpartiet anses ha fått igenom ”något de är nöjda med” och budgetförhandlingarna kan starta på allvar.
Var det en planerad reträtt från Socialdemokraternas och Miljöpartiets sida? De behöver trots allt inte backa särskilt mycket och har stort stöd för den nya linjen bland väljare och medlemmar. Det är möjligt men långt ifrån säkert. Inom båda partier har det funnits och finns fortfarande en stark lobby för vinstdriven välfärd. Många före detta politiker har funnit en andra karriär som ägare till eller verkställande direktörer i exempelvis skolor, åldrings- och behandlingsvård. De har kunnat systemet från politikens dagar och kunnat bli rika snabbt på att utnyttja det. Nu täpps det fönstret igen, kanske visste flera av dem att det bara var en fråga om tid och att det därför gällde att få ut så mycket som möjligt medan systemfelet varade.
Men att frågan inte är kontroversiell bland väljarna är också lite av problemet för Vänsterpartiet. Frågan har inte fällt avgörandet i tillräckligt stor utsträckningen när väljarna har fällt sin röst och när nu utredningen är tillsatt är den plötsligt omöjlig som profilfråga längre. För att undvika ett politiskt antiklimax måste partiledningen snabbt se över politiken och profilera partiet i minst ett par andra viktiga frågor.
Lämpligt läge för det är naturligtvis i det budgetarbete som nu påbörjas och där Vänsterpartiet hittills inte lovat något annat än att förhandla. Kan Vänsterpartiet inte göra tillräckliga avtryck i budgeten bör de avstå från att rösta för den. Det är priset som Stefan Löfven måste betala för sin ovilja att ha vänsterpartiministrar i sin regering. Denna ledarsida har återkommande påmint om Enhedslisten i Danmarks framgångsrika arbete i just den här positionen. Nu verkar stunden vara inne för samma position för vänstern i Sverige.
Det riskkapital som har kunnat förvänta sig vinster på minst 30 procent helt utan risk får nu helt enkelt styras åt annat håll. Det är bra för Sverige att det inte binds upp i det som ändå skattebetalarna redan betalt utan kan leta sig till viktiga områden som miljöteknik, industri och bostadsbyggande.
Men riksdagen då? Kan inte Alliansen och Sverigedemokraterna skjuta ned denna uppgörelse 2016? Jo, men det är ändå nödvändigt att ta ut riktningen i politiken. Om den färdiga utredningen avslås 2016 kan man gå till val på den 2018 och fatta ett mycket snabbt beslut efter en eventuell valseger. Eftersom den kommer i delar är det också möjligt att en del av det kommer redan i budgeten, som alliansen har lovat att släppa igenom om den har stöd av alla tre ”rödgröna” partier.
Som väntat adresseras inte det fria skolvalet, som är det största hindret för en likvärdig skola. Inte ens Vänsterpartiet har ju satsat på den heta potatisen i valrörelsen och Miljöpartiet skulle omöjligen kunnat fås att gå med på någon begränsning där. Faktum kvarstår dock, utvecklingen med segregation i svensk skola är tätt förknippat med att elever från olika bakgrund i allt mindre utsträckning ens möts i skolkorridorerna. Kanske är det en politisk strid för framtiden.
Skillnaderna i politiken syns igen. Det har de svenska väljarna Vänsterpartiet att tacka för, men också en mycket stark intern opposition inom socialdemokratin som stärkt av LO:s beslut om ”non profit” i välfärden med all säkerhet har bidragit till dagens resultat.
