Min spis har bara en fungerande platta och förra månaden pajade frysen. Jag bor i en liten bostadsrätt i Stockholms innerstad med en fyraåring. Jag saknar pengar för att renovera det nedslitna köket eller köpa större och hyresmarkanden är stängd för mig.
Snart börjar min son skolan utan eget rum och i begagnade kläder. Jag har inte råd att konsumera på det sätt som förväntas av en lyckad människa, i vårt samhälle är jag helt körd, en loser. Den komplexa frågan om konsumtionshysteri och shopping som livsstil väcktes nyligen av DN skribenten Nina Björk och författaren Sissela Lindblom. Men den nödvändiga diskussionen hann knappt nå offentligheten innan den blev reducerad till en så kallad ”väskdebatt” och de blev angripna som kulturkoftor eller folkföraktare.
Den segrande liberalismen har gjort utbudet av varor och tjänster till själva definitionen av frihet. Att kritisera människors konsumtionsval betraktas därför som förtryck istället för att vara effektiv systemkritik. 36 miljoner om året satsas på marknadsföring för att göra oss till shoppingtokiga fånar. Och det sjuka med reklamens budskap, till skillnad från diktaturens påbud, är att vi tar på oss allt ansvar själva för den utseendefixerande ytliga skitkultur den skapat. Det är ju vi som valt att känna oss odugliga, bli osäkra eller otillfredsställda utan den fula svindyra tantväskan, platteveapparaten eller designjeansen.
Det är vårt val att uttrycka identitet genom barnvagnar som rymdskyttlar, espressomaskiner och ett klädkonto XL. Men om du inte har de rätta accessoarerna så signalerar du att du inte bryr dig om dig själv mullrar text- och bildreklamen hotfullt i alla veckotidningar, helgbilagor och magasin. Hur ska då någon annan vilja bry sig om dig? Du kan gå miste om toppjobbet, nätverket och den perfekta partnern om du underlåter att shoppa en egen stil, som dock en trendguru bestämt och som ständigt blir ute.
Det är sant att många människor inte har råd att delta i köpfesten och ha shopping som hobby. Men frågan är ändå inget lyxproblem för de översta inkomstdecilerna.
Jag brukar fundera på vad som skulle hända om jag hade fast månadslön som åtminstone påminde om vad som anstår en innerstadsbo, skulle jag verkligen börja shoppa? Om jag blev rik skulle jag då köpa en Kellyväska? Nej, jag lider av min taskiga ekonomi, men min uppväxt under proggpunkens 70-tal gör att jag inte kan sluta betrakta människor som konsumerar onödiga prylar och varumärken som identitet som lurade och blåsta. Men marknadsliberalismens har sopat bort alla alternativa berättelser, som en gång fanns i offentligheten, om hur vi kan leva vårt liv.
Det finns ingen samhällelig kraft eller våg som kan erbjuda något annat än samma tomma destruktiva konsumtionsdrömmar även till dem med tom plånbok.
Alla dras med, och det finns inte längre några förebilder som talar om att jag duger som människa och mamma fast jag inte har råd. I en tid när medborgaren blivit mer kund än medborgare borde vänstern väcka upp 70-talets anti- kommersialism. Genom att politisera konsumtionsvalen skulle vi komma åt frågor som rör skola, vård, klimat, segregation och resursfördelning.
Ja, hela vårt samhälle kan fångas i kritik mot kommersialismen. Jag tror att de flesta människor, som jag, bara längtar efter en ny folkrörelse som vänder sig mot vår ängsligt trendkänsliga konsumtionskultur och pekade ut andra sätt att leva tillsammans.